En homosexuell man söker vård för nackspärr. Han erbjuds att testa sig för hiv.
En lesbisk kvinna vill göra en vanlig gynekologisk undersökning. Hon blir hänvisad till en särskild mottagning för kvinnor som har sex med kvinnor.
En transvestit söker vård för bihåleinflammation men får sin könsidentitet ifrågasatt av läkaren.
En man som vill besöka sin sjuka make stoppas av personalen, som förutsätter att närstående inte är av samma kön.
En transsexuell person vill korrigera sitt kön. Under de två år som processen tar får hon utstå kränkningar från psykologer och annan vårdpersonal.
Det här är exempel på erfarenheter som hbt-personer har gjort i kontakten med sjukvården. Listan kan göras längre. Det är erfarenheter som gör att många drar sig för att söka vård, trots att hbt-personer som grupp har sämre fysisk och psykisk hälsa än befolkningen i stort.
Forskning och rapporter från olika myndigheter har visat på ett samband mellan diskriminering och ohälsa. DO:s erfarenheter visar att hbt-personer är utsatta för diskriminering och allvarliga kränkningar inom alla livets områden – på jobbet, i skolan, i affären, i kontakten med myndigheter och sjukvården. Att en redan utsatt grupp drar sig för att söka vård leder givetvis till ytterligare ohälsa.
I en rapport som skrevs av Folkhälsoinstitutet i samverkan med de tidigare ombudsmännen mot diskriminering (Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning samt Handikappombudsmannen) framkommer att kränkande bemötande leder till nedsatt välbefinnande.
Starkast och mest alarmerande ohälsa hade de personer som hade upplevt kränkningar som var kopplade till någon av diskrimineringsgrunderna, till exempel sexuell läggning.
En studie från Statens folkhälsoinstitut visar att varannan av de tillfrågade transpersonerna någon gång hade övervägt att ta sitt liv. Självmordsförsök var också dubbelt så vanligt bland homo- och bisexuella som i övriga befolkningen.
Men trots att hbt-personer som grupp har större vårdbehov än befolkningen i stort är det alltså många som undviker att söka vård. Både svensk och internationell forskning visar att många hbt-personer skräms bort från vården av kränkande och diskriminerande bemötande.
Ett bemötande från sjukvårdspersonalen grundat i tvåkönsnormen, som hävdar att det bara finns två tydliga kön, kan leda till att transpersoner inte respekteras och bekräftas i sin egen könsidentitet. Föreställningen om en naturlig heterosexuell ordning mellan kvinnor och män kan leda till kränkande bemötande av homo- och bisexuella.
Hbt-personer vittnar om olika typer av diskriminerande situationer i kontakten med sjukvården. Transpersoner upplever ofta att den egna könsidentiteten eller könsuttrycken ifrågasätts i alla slags kontakter med sjukvården.
Inom reproduktionsvården finns flera exempel på enkönade par som vittnar om ett heteronormativt, okunnigt och i flera fall negativt bemötande. Många landsting har skilda villkor för behandling av enkönade par och olikkönade par.
Sveriges nationella folkhälsopolitik syftar till att alla människor ska ha tillgång till god hälso- och sjukvård på lika villkor. Den målsättningen måste självfallet omfatta alla invånare, oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.
DO har tillsyn över diskrimineringslagen som bland annat omfattar hälso- och sjukvårdsområdet. DO har under 2010 och 2011 särskilt fokus på rätten till sjukvård på lika villkor. I detta arbete kommer de problem och den kunskap som DO har fått genom anmälningsärenden, genom forskning och rapporter, i kontakter med civila samhället, andra myndigheter och övriga relevanta aktörer, att ligga till grund för ett utvecklingsarbete och förslag på konkreta åtgärder.
I det arbetet är det viktigt att synliggöra de diskriminerande strukturer som leder till individuella kränkningar.
Det är först när man börjar förändra strukturerna som lika rättigheter blir en faktisk möjlighet. Särskilt stötande är det förstås när diskriminerande strukturer kommer till uttryck i lagstiftningen. Ett exempel är den lag om fastställande av könstillhörighet som fortfarande år 2010 ställer krav på sterilisering av transsexuella som ska genomgå en könskorrigering. DO stöder därför Socialstyrelsens förslag att ta bort det kravet.
Alla som söker hälso- och sjukvård har rätt att bli bemötta på lika villkor. Sjukvårdspersonal ska behandla sjukdomar och ställa frågor utifrån symtom och diagnos, inte utifrån könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning.
Det handlar med andra ord inte om att lära sig hur man specifikt ska bemöta en bisexuell person med ryggskott, en transvestit med ett brutet ben, en transsexuell med urinvägsinfektion eller en homosexuell person med sömnbesvär.
Målet med kompetenshöjnings- och utvecklingsarbetet bör i stället vara att i bemötande och behandling sluta utgå från föreställningen att alla människor identifierar sig som antingen kvinnor eller män utifrån det biologiska kön som tillskrevs dem vid födseln. Alla människor har inte könsuttryck som ”passar ihop” med den könsidentitet som det omgivande samhället tillskriver dem.
Vårdpersonal måste även sluta utgå ifrån att alla människor är heterosexuella. Föreställningen att vissa könstillhörigheter, könsidentiteter, könsuttryck eller sexuella läggningar är mer naturliga eller önskvärda än andra är en diskriminerande struktur som i praktiken fråntar hbt-personer rätten till vård på lika villkor utifrån individuella förutsättningar och behov.
Katri Linna
Diskrimineringsombudsman