Straffrättsprofessor: Högsta domstolen har i praktiken avkriminaliserat sexuella övergrepp mot barn. Ett utslag i Högsta domstolen nyligen kommer att ha en tydlig inverkan på framtida bedömningar av misstänkta sexövergrepp mot barn – genom hela rättsapparaten. I praktiken innebär domen att övergreppen avkriminaliserats och att rättsväsendet kastat in handduken. Barn ska inte behöva gå i clinch med rättsapparaten, skriver Madeleine Leijonhufvud.
I ännu ett fall (B 2937-10) har Högsta domstolen ändrat en dom där en hovrätt dömt en man för våldtäkt mot barn. Referent i målet, och därmed den som skrivit förslaget till dom, är Göran Lambertz, tidigare JK. Lambertz utvecklar därtill i ett särskilt yttrande i fem punkter hur beviskraven i denna typ av mål ska tolkas. Domen, som behandlats på nyhetsplats i denna tidning (29/12), kommer att ha en tydlig inverkan på framtida bedömningar av misstänkta sexövergrepp mot barn – genom hela rättsapparaten.
Den skepsis som JK Lambertz visade mot just anmälningar om sexuella övergrepp mot barn, och som utvecklades i den av honom initierade rapporten ”Felaktigt dömda” (2006), blir med denna dom i högsta instans gällande svensk rätt. Prejudikatet uppställer beviskrav som inte kommer att kunna uppfyllas annat än i undantagsfall. I de allra flesta fall av sexuella övergrepp mot barn kommer möjligheten att få den skyldige åtalad och dömd till ansvar att vara utesluten – i praktiken en avkriminalisering.
Både i domen och i det särskilda yttrandet hänvisas till två tidigare HD-domar, där beviskraven formulerats på ett sätt som allmänt uppfattats som skärpningar (NJA 2009 s.447 I och II). Därtill fogas nu ytterligare restriktioner. Lambertz skriver:
”Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.”
I inga andra typer av brottmål har, såvitt jag vet, uttalats en generell misstanke om att målsägandena skulle vara ute efter att berika sig genom att få skadestånd. Att en domare i vår högsta instans röjer den inställningen just i ett mål om sexuellt övergrepp mot ett barn är synnerligen anmärkningsvärt. Sådana funderingar – om de nu alls kan anses förenliga med objektivitetskravet på en domare – skulle vara mindre långsökta i mål som handlar om vinningskriminalitet.
Två personer uppger för rätten att pojken berättat för dem att han blivit utsatt för övergrepp och de säger sig båda vara övertygade om att han talat sanning. Men, skriver rätten, av vittnesmålen framgår att pojkens uttalanden varit ”kortfattade och oprecisa”. Hur förhåller sig juridiken till verkligheten om man förväntar sig att en pojke ska berätta detaljrikt om upplevelser av sexuella övergrepp av en förälder? Den här typen av beviskrav rimmar illa med den verklighet som juridiken här har att pröva.
I det särskilda yttrandet står det: ”Uttrycket rimligt tvivel kan sägas innebära att det ska vara praktiskt sett uteslutet att det förhåller sig på något annat sätt än åklagaren hävdar”. Här sätts likhetstecken mellan ”utom rimligt tvivel” och ”med säkerhet fastställt”. Genom att lägga ribban för fällande dom på en nivå när inget som helst tvivel får återstå gör man det praktiskt sett uteslutet att lagföra för brott av det slag detta åtal handlar om.
Men med den här domen har både domstolar och allmänhet att utgå från att det är detta som gäller. Samtidigt vet vi att sexuella övergrepp mot barn förekommer i Sverige i dag, liksom det gjort i alla tider och i alla länder (se DN Debatt 11/1). Hur ska de som får motta dessa berättelser agera? Vi kan inte låta barnet gå i clinch med en rättsapparat som utformat reglerna så att det i praktiken är omöjligt att få rätt. Dessa barn har det alldeles tillräckligt svårt ändå.
Vi kan göra mycket mer än i dag för att synliggöra det problem som ligger bakom övergreppen: oförmågan hos alltför många människor att hantera sin sexualdrift utan att skada andra.
Kanske kan den pågående diskussionen på internet om svårigheterna att tala om (oönskad) sex bli en öppning också när det gäller den särskilt känsliga frågan hur barns integritet ska skyddas. Den här typen av öppna, omfattande diskussioner om värdefrågor är ju nya för oss.
Men från rättsväsendet finns tyvärr för närvarande inget att hämta. Där har man kastat in handduken.
Madeleine Leijonhufvud
professor em i straffrätt, styrelseledamot i World Childhood Foundation