DN Debatt

”Helt fel med ensidiga elitsatsningar”

Jan Björklund i spetsen ropar efter mer elitforskning (DN 30/8). Man vill inte längre smeta ut pengar till de gamla institutionerna utan bara ge anslag till vissa högpresterande forskare. Stiftelsen för strategisk forskning har varit vägledande i detta avseende, men det stora problemet är inte festkontraktet med Bindefelt utan hur stiftelsen bidragit till att rubba den svenska framgångsrika modellen för universitetsforskning. Frågan är hur man definierar och mäter elitforskning? Forskning som resulterar i patent och nya produkter? Ny kunskap som hamnar i läroböcker? Nobelpris?

Det är mycket svårt att identifiera lovande forskare och lovande projekt i förväg. De kriterier som nu används är att forskningsprojektet är hype, att forskaren har publicerat i någon topptidskrift, lyckats få något stort forskningsanslag eller blivit högt rankad av en internationell kommitté.

Kraftiga invändningar kan dock riktas mot alla dessa kriterier. Om vi börjar med hype forskning så rör det sig för närvarande om två områden i medicin – nervstamscellsforskning och identifiering av olika riskfaktorer som orsakar folksjukdomar. Nervstamscellsforskning syftar till behandling av exempelvis Parkinsons sjukdom, stroke, ryggmärgsskador och Alzheimer. Genom att implantera nervstamceller så är tanken att de skall kunna ersätta skadade nervceller. Problemet är dock att det är svårt att få dem att växa in, specialisera sig och återställa förlorad funktion. Man har lärt sig att styra nervstamcellerna bättre, men det är långt kvar innan patienter kan botas.

Det andra heta forskningsfältet i medicin är att identifiera riskfaktorer för att drabbas av exempelvis hjärtinfarkt, reumatism eller psykisk sjukdom. Ett flertal omfattande studier har förvisso kunnat påvisa förekomsten av vissa genavvikelser som ökar risken för en folksjukdom från kanske 1 chans på 10.000 jämfört med 1 på 5.000. Dessa fynd publiceras ofta i någon av de stora tidskrifterna och refereras i media som att man funnit en genförändring som fördubblar risken att dö i en sjukdom Nyligen slogs det upp en nyhet i Sveriges television att om man föds mycket för tidigt så ökar risken att drabbas av mano-depressivitet sju gånger. Det låter fruktansvärt, men detta sensationella resultat baseras på identifiering av bara fyra patienter i en registerstudie av 1,3 miljoner svenskar.

Denna forskning är hype och det är lättare att få den publicerad i tidskrifter såsom New England Journal of Medicine, JAMA eller Lancet. Därmed kommer man in på det andra problemet nämligen att om man lyckats publicera sig i en av dessa stora tidskrifter får man också mer anslag. Man skall dock komma ihåg att urvalet av artiklar görs i första ledet av medicinska journalister, som är ute efter att forskningen slås upp i CNN och BBC. Förvisso faktagranskas artiklarna av experter, men det är inte det avgörande. I själva verket har man räknat ut att 3 av 4 ”upptäckter” publicerade i de stora tidskrifterna inte kan bekräftas eller inte visar sig vara så betydelsefulla som man först trodde. Intressant är också att cirka 40 artiklar som så småningom lett till Nobelpris refuserades från början.

För att förstärka elitforskningen inrättas internationella kommittéer när man tillsätter högre tjänster och fördelar forskningsresurser. Vissa forskare får då exceptionellt stora anslag. När man sedan har gjort en ny utvärdering har det visat sig att flera av dessa toppforskare rankades bara som good eller very good, vilket väl närmast motvarar B? (2) respektive Ba (3) i de gamla betygsskalorna.

Det är i det närmaste omöjligt att i förväg förutse vad som är värt att satsa på. Självklart skall vi satsa på den nervstamscellsforskning eller epidemiologiska forskning som vi är bra på i Sverige, men frågan är om det skall dränera resurser från andra områden såsom mer klinisk forskning. Jag tror att det är helt fel med ensidiga elitsatsningar.

Vi behöver i stället se till att förstärka basresurserna, såsom att återinföra riktiga professurer med institutionsanslag. Som professor idag vid Karolinska institutet måste man själv ägna större delen av sin arbetstid till att dra in anslag till och med till sin egen lön. Det kan gå bra så länge man erhåller elitsatsning via exempelvis de strategiska fonderna eller EU, men när det tar slut och man inte får ett nytt anslag så är det inte så roligt. För att bli professor i medicin måste man i första hand ägna sig åt forskning innan man blir färdig specialist. Det innebär att man förlorar cirka 10 000 kronor i månaden under flera år jämfört med sina jämnåriga som bara ägnar sig kliniken. Det är faktiskt inget lockande att bli professor idag längre, I mitt eget ämne barnmedicin sökte tidigare 5-10 högkompetenta docenter en professur. Idag får man leta med ljus och lykta för att hitta en ny professorskandidat i exempelvis Linköping, Umeå och Uppsala. Professurerna idag är i det närmaste helt nakna och titeln nästan lika meningslös som majorska eller prostinna.

Liksom Harriet Wallberg-Henriksson (DN 8/8) tror jag att den danska långsiktiga modellen är bättre än de ryckiga svenska elitsatsningarna. Så kallade fullmaktsprofessurer med ordentliga resurser bör åter inrättas. De skall inte var för många och det skall vara så lockande att sökande vill flytta till en ny universitetsort. Det skall vara möjligt att ägna sig åt långsiktiga projekt utan att hela tiden känna hets att söka nya anslag och publicera sig. Det finns aktuella exempel på nobelpristagare som i åratal slitit med sina projekt innan resultat uppnåtts. Det har lyckats tack vare uppbackning av resursstarka professorer, så att den lovande forskaren sluppit att själv hela tiden publicera sig och söka egna anslag. Det skall också ges mer tid för seminarieverksamhet och kritiskt tänkande. Idag säger många nej till att vara fakultetsopponenter eller referenter för tidskrifter, därför att det inte meriterar till elitsatsning.

Hugo Lagercrantz
Professor i pediatrik vid Karolinska Institutet