Sverige går in i ett nytt år med en ny regering. Innebär det också en ny utrikespolitik? Det vet vi ännu inte. Regeringsförklaringen den 6 oktober var allmänt hållen och innehöll inga preciseringar av intresse. Sedan höll Carl Bildt den 19 december ett tal på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Han angav på ett förtjänstfullt sätt huvudpunkterna i den svenska moderna historien och underströk med rätta betydelsen av det paradigmskifte som vår anslutning till EU innebär. Han gjorde också några kloka reflexioner om globaliseringens positiva och negativa effekter och om hur EU bör hantera dem.

Men han har hitintills inte med ett ord berört de två allvarligaste frågor som Sverige nu konkret har att ta ställning till, alltså Irakkriget och den israelisk-palestinska konflikten. Vi ser fram mot att snart höra Bildt utlägga den nya regeringens hållning. Det räcker inte med att han hänvisar till att EU först måste uttala sig. Bland annat till följd av vår alliansfria säkerhetspolitik har vi full frihet att ange en nationell hållning. I avvaktan på att höra honom kan det vara skäl att ange några utgångspunkter.

Det amerikansk-brittiska anfallet på Irak i mars 2003 och den ännu pågående ockupationen dominerar den internationella scenen. Den svenska regeringen förklarade officiellt att anfallet enligt dess mening var folkrättsstridigt och har inte därefter ändrat ståndpunkt. Ett väpnat angrepp som inte sker i självförsvar eller enligt bemyndigande av FN:s säkerhetsråd enligt Kap. VII i FN-stadgan är i själva verket det allvarligaste brott som stadgan känner.

I Irakfallet blev brottet desto grövre som det motiverades med uteslutande lögnaktiga eller vilseledande uppgifter.

Vi har naturligtvis ingen anledning att dagligen trumpeta ut vår grundinställning på gator och torg. Men konsekvensen, hederligheten och vår värdighet kräver att den utgör bakgrund till vår bedömning av utvecklingen i Irak och bestämmer vårt handlande.

En diskussion av dessa frågor kan inledas i form av en kommentar till en nyligen publicerade så kallade Bakerrapporten. Eftersom svenska medier bara knapphändigt redovisat innehållet i rapporten kan det vara motiverat att nämna några huvudpunkter.

Rapporten är ett egendomligt aktstycke. Den har ingen beställare och ingen adressat. Den utmynnar i 79 rekommendationer som i sin detaljrikedom och brist på realism verkar nästan barnsliga. Vid första anblicken kan rapporten ses som ett desperat försök av det amerikanska politiska etablissemanget att hjälpa Bush att trassla sig ut ur ett Irak som befinner sig i ett totalt kaos. Som skall visas är detta inte helt riktigt.

Rapportens orealistiska karaktär framgår redan av att bokstavligen inte ett ord sägs som orsaken till det katastrofala läget i det arma landet, alltså de amerikansk-brittiska anfallet år 2003 och den efterföljande ockupationen. Det är som om man talade om en naturkatastrof någonstans långt borta, jordbävning eller översvämning, vars katastrofala konsekvenser man nu skall försöka begränsa. Huvudansvaret för återuppbyggnaden läggs på irakierna, som fått se sitt land skövlas, och det sägs klart att om dessa inte lägger manken till så blir det, minsann, amerikanska repressalier.

Men man kan inte anklaga rapporten för att dölja realiteterna. Det bekräftas utan kommentarer att 3 000 amerikanska soldater fått sätta livet till och 21 000 allvarligt skadats. Bara behandlingen av dessa senare kommer att kosta hundratals biljoner dollar i månaden. Den amerikanska räkningen för hela Irakäventyret blir hissnande två triljoner (2 000 000 000 000!) dollar, alltså ungefär den summa som skulle behövas för att avskaffa fattigdomen i världen.

Detta är alltså några av de amerikanska kostnaderna. För irakierna själva är läget mångdubbelt värre. Bortåt en halv miljon civila irakier har dödats, En och en halv miljon har tvingats lämna landet. Ytterligare en och en halv miljon är internflyktingar. Ekonomin är ödelagd i stor delar av landet. Rättsväsendet ligger i spillror. Ovärderliga konstskatter, varsamt och förtjänstfullt vårdade även under Saddam­regimen, har förstörts. Landet är förött.

Detta land som ända in i Saddam Husseins ohyggliga regim var ett mönsterland i jämförelse med de andra arabiska staterna när det gäller ekonomi, kultur och även civil administration kan nu inte på generationer hoppas på någon rimlig grad av normalitet.

För detta fasansfulla facit måste det rimligen finnas några skyldiga. Kan de sökas någon annanstans än i Vita huset och
10 Downing Street? När och hur skall ansvaret utkrävas?

Det har uppmärksammats att rapporten talar om att de amerikanska trupperna skulle kunna börja sitt tillbakadragande under första kvartalet 2008. Det är i och för sig riktigt men ändå inte hela sanningen. Det tilläggs nämligen att amerikansk militär även i fortsättningen skall förbli "embedded" i alla irakiska civila och militära myndigheter av någon betydelse.

Perspektivet är alltså en fortsatt amerikansk kontroll för en oöverblickbar framtid. Bland annat med tanke på oljan bör man kanske säga för all framtid.

Det har betecknats som viktigt att rapporten anser att den israelisk-palestinska konflikten måste få en lösning. Men inga konkreta nya förslag läggs fram. Samtidigt vet alla att USA med ett pennstreck skulle kunna framtvinga en lösning. Alla vet också att inrikespolitiska hänsyn och det numera helt reservationslösa stödet till Israel gör detta omöjligt.

I rapporten sägs att USA eller den så kallade kvartetten (där Sverige via EU är medlem) omedelbart bör sammankalla en stor konferens för att behandla alla problem i Mellersta Östern. Denna tanke har sitt intresse eftersom den uttryckligen stötts av Carl Bildt genom hans underskrift på ett av The International Crisis Group initierat manifest som innehåller just ett sådant förslag.

Svenskarna beundrar och älskar Amerika. Kanske är vi det mest Amerikavänliga folket i Europa. Det bör vi fortsätta med att vara. Men samtidigt är det många, kanske de flesta svenskar, som kommit att avsky Bushregimen, i första hand för dess utrikespolitik men även dess i allt väsentligt reaktionära inrikespolitik. Här föreligger ett dilemma som i första hand regeringen men i själva verket alla svenskar har att hantera.

Att anfallet på Irak var folkättsstridigt och att konsekvenserna för det irakiska folket katastrofala är två sanningar som vi hela tiden måste hålla i bakhuvudet. Vi kan inte vänta oss att regeringen varje dag skall trumpeta ut dem på gator och torg. Vi skall acceptera att vi i eget intresse upprätthåller normala diplomatiska, ekonomiska och kulturella relationer med USA.

Men vi har rätt kräva att regeringen gör vissa markeringar som visar vad vi verkligen tycker.

Sålunda bör uthyrningen av ett av våra få krigsfartyg, en ubåt, som i Stilla havet samövar med den krigförande staten USA:s krigsmakt, omedelbart upphöra (även om detta något minskar klirret i den svenska flottans kassakista).

Vårt deltagande i utbildningen av irakiska poliser är i sig välmotiverat men bör ses över så att vi inte bidrar till att stärka den del av den irakiska polisen som samarbetar med amerikansk militär för att med hänsynslösa metoder bekämpa upproriska irakier.

Den pågående exporten till USA av mycket avancerad elektronisk krigsmateriel som används i Irak måste avvecklas.

Den hjälp som vi kan lämna det lidande irakiska folket skall vara generös men uteslutande av humanitär art. Vi bör ständigt erinra om att det amerikanerna som ska stå för reparationen av de väldiga skador som de själva åstadkommit.

Det har talats om att vår nye statsminister har inbjudits till Vita huset. Ett sådant besök är uppenbarligen otänkbart så länge presidenten heter George W Bush och kriget i Irak fortgår.

Och det är på tiden att den svenska regeringen, som säger sig ha som högsta prioritet att värna om de mänskliga rättigheterna, klart fördömer, och söker förmå EU att klart fördöma, koncentrationslägret Guantánamo som fortfarande innehåller över 400 fångar utsatta för systematisk, från högsta håll auktoriserad tortyr.

När det gäller oss svenskar i gemen får vi inskränka oss till demonstrationer och muntliga protester. Det är inte orimligt att söka skapa en opinion som kräver ett totalt och medelbart tillbakadragande av alla amerikanska trupper. Det är ju deras närvaro i Irak som är huvudorsaken till det pågående blodbadet. Kanske skulle inbördeskriget fortsätta ännu någon tid efter ett tillbakadragande men det skulle knappast vara mera förödande än det krig som redan pågår.

Var är de ungas organisationer, politiska och andra? Irakkriget är långt mera upprörande än Vietnamkriget som framkallade omfattande protester. De unga skulle nu kunna göra en verklig insats genom att fördöma det amerikanska uppträdandet i Irak och samtidigt ge uttryck år sina drömmar om en ny världsordning som styrs av de värderingar som varit och är våra och som nu kränks så grovt i ord och i handling av världens genom historien starkaste makt.

Det finns liten eller ingen risk för att sådana reaktioner skulle skada förbindelserna med USA, vare sig dess regering eller folk. Den kritik som ovan framförts är en västanfläkt mot de meningsyttringar som dagligen återfinns i den amerikanska offentligheten, framförda av en rad generaler, kongressmän, ambassadörer och kända publicister. En klar majoritet av det amerikanska folket stöder deras protester.

SVERKER ÅSTRÖM