"Hemlig svensk kredit till Hitlers Tyskland"

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Historikern och ambassadören Krister Wahlbäck avslöjar ett hittills okänt krigsdokument: Finansminister Ernst Wigforss godkände hemliga svenska krediter till Nazi-Tyskland. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss är känd för sitt moraliskt färgade motstånd mot eftergifter till Hitler-Tyskland. Men i själva verket gav han redan i april 1941 i hemlighet klartecken för en stor bankkredit till tyskarna, vilket under kommande år skulle bli en följetong. Det framgår av ett bortglömt dokument som nyligen påträffats i ett kassaskåp på finansdepartementet. Trots starka invändningar från UD godkände alltså Wigforss lån som subventionerade Nazi-Tysklands folkhushåll, det vill säga grunden för dess krigföring. Krediterna ökade Sveriges export till Nazi-Tyskland vilket var betydligt viktigare för tyskarna än den omstridda permittenttrafiken. Det skriver historikern och ambassadören Krister Wahlbäck samt Bo Hammarlund, arkivarie i Regeringskansliet.

Historikern och ambassadören Krister Wahlbäck avslöjar ett hittills okänt krigsdokument: Finansminister Ernst Wigforss godkände hemliga svenska krediter till Nazi-Tyskland. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss är känd för sitt moraliskt färgade motstånd mot eftergifter till Hitler-Tyskland. Men i själva verket gav han redan i april 1941 i hemlighet klartecken för en stor bankkredit till tyskarna, vilket under kommande år skulle bli en följetong. Det framgår av ett bortglömt dokument som nyligen påträffats i ett kassaskåp på finansdepartementet. Trots starka invändningar från UD godkände alltså Wigforss lån som subventionerade Nazi-Tysklands folkhushåll, det vill säga grunden för dess krigföring. Krediterna ökade Sveriges export till Nazi-Tyskland vilket var betydligt viktigare för tyskarna än den omstridda permittenttrafiken. Det skriver historikern och ambassadören Krister Wahlbäck samt Bo Hammarlund, arkivarie i Regeringskansliet.

Det är trettio år sen Ernst Wigforss gick bort, och sextio år sen han lämnade Tage Erlanders regering 1949 efter sjutton år som finansminister. Men han är fortfarande en av de främs­ta ikonerna för renhjärtade socialister, kanske rent av ett socialistiskt samvete för dagens SAP. På ett liknande sätt är han också ett slags alibi för partiet i den ständigt pågående debatten om eftergifterna till Nazi-Tyskland under krigsårens samlingsregering. Alla vet ju att Wigforss var den starkaste opponenten exempelvis när tyskarnas Division Engelbrecht fick transiteras midsommaren 1941 och att han inte drog sig för att kritisera sin partiledare och statsminister Per Albin Hansson.

Men Wigforss hållning under kriget var mer komplicerad än så, det framgår så snart man inte enbart håller sig till de militärpolitiska frågorna utan ser på det ekonomiska område som han själv hade ansvaret för. Där kunde han inta en smidigt pragmatisk hållning till Berlin. Det bekräftades helt nyligen när ännu en pusselbit kom i dagen i form av ett bortglömt dokument som påträffades i ett kassaskåp på finansdepartementet.

Annons:

Det rör sig om ett brev som Wigforss hade fått i april 1941 från en känd bankdirektör i ett ömtåligt ärende. Brevet blev aldrig registrerat i föreskriven ordning. När man läser brevet, undertecknat av bankdirektör Ernst Herslow på Skandinaviska Banken den 19 april 1941, så kan man ana varför Wigforss ville undvika insyn i det ärende som Herslow tagit upp med honom.

Brevet för oss nämligen rakt in i en fråga av central betydelse för vår hållning under kriget - våra ekonomiska förbindelser med det stortyska riket.

Herslows brev sammanfattade ett samtal som han och Jacob Wallenberg i Enskilda Banken hade haft med Wigforss samma dag. Herslows ärende hade varit att få Wigforss syn på ett önskemål som tyska redare hade framfört om att beviljas svensk bankkredit för de förskottsbetalningar som de måste göra till svenska varv som byggde fartyg åt dem. Skandinaviska Bankens styrelse menade sig bara kunna bevilja krediten om staten ansåg det önskvärt, och den ville därför veta om ett "statsintresse" förelåg.

Sedan frågan diskuterats ytterligare, "förklarade Herr Statsrådet som sin uppfattning, att det från statens sida vore önskvärt, att krediten komme till stånd, vilket jag kommer att framföra till bankens styrelse".

Man studsar till inför Wigforss besked. Det var sannerligen ingen liten fråga som de båda bankdirektörerna fört fram. Att ge lån till tyskarna innebar ju att subventionera deras folkhushåll, det vill säga grunden för deras krigföring. Tyskarna skulle inte behöva leverera lika mycket av de varor som både de och vi hade brist på för att kompensera vår export till dem av järnmalm och annat.

Mot den bakgrunden frågar man sig till en början hur Wigforss hade förankrat sitt besked inom regeringen. Han gav tydligen sin bedömning av "statsintresset" omgående. Eftersom han på förhand visste vilken fråga som bankdirektörerna tänkte ta upp, kan det ju tänkas att han hade diskuterat saken med sin statsminister Per Albin Hansson.

Men frågan hade uppenbarligen inte förts fram för den övriga regeringen. Inget av de statsråd som förde anteckningar har gjort någon notering om saken. Inom UD kom det starka invändningar när de högsta tjänstemännen fick veta vad som hade bestämts. Det kan vi se om vi granskar en annan källa, den dagbok som fördes av riksbankschefen Ivar Rooth.

Rooth har antecknat i sin dagbok att han själv blev informerad av Wigforss om det besked som givits till bankdirektörerna när han i andra ärenden var uppe i finansdepartementet sex dagar senare, den 25 april. Återkommen till Riksbanken kastade han sig tydligen på telefonen för att höra vad man ansåg i UD. Då säger UD:s handelschef Gunnar Hägglöf till Rooth att "det är betänkligt" och tillägger att hans närmaste chef, kabinettssekreteraren Erik Boheman, är "mycket bestämt emot att vi utföra saken".

Att döma av Ivar Rooths anteckning om sitt samtal med Wigforss tycks denne ha varit medveten om att krediten var en smula dubiös. Wigforss sa nämligen till Rooth att "de oregelmässiga förskotten skulle bankerna lämna". Det var ju inte fråga om någon statlig kredit. Lånen skulle uppgå till 40 miljoner kronor, meddelade Wigforss enligt Rooth, ett högst avsevärt belopp på den tiden.

Tyskarnas krav på krediter blev en följetong under kommande år. Beslutet i april 1941 var såvitt vi vet den första bräschen som tyskarna lyckades slå i det svenska motståndet. Dock måste sägas att de önskemål som kom från tysk sida vid detta tillfälle framfördes i mjuka ordalag. Någon hotfull underton har i varje fall ingen noterat.

Det var alltså inte mycket som krävdes för att få Wigforss att ge efter i ett ärende där han hade huvudrollen i regeringen. Märkligt, kan man tycka, även med tanke på Wigforss övertygelse om den ekonomiska basens avgörande betydelse för all politik.

Ernst Wigforss moraliskt färgade motstånd mot eftergifter till tyskarna är lätt att belägga när det gäller militärpolitiska frågor som samtidigt innebar brott mot den neutrala statens förpliktelser enligt folkrätten.

Det kom som sagt särskilt till uttryck när Division Engelbrecht på sommaren 1941 fick transporteras på svenska järnvägar på sin väg från det ockuperade Norge till fronten mot Sovjet i Finland - vårt största och tydligaste brott mot neutralitetsrätten. Men på det handelspolitiska området hade han alltså en annan inställning.

Å andra sidan var det givetvis så att vår export till Tyskland var betydligt viktigare för dem än exempelvis den omstridda permittenttrafiken. Och den kredit som Wigforss nyss tillrått bankerna att bevilja skulle öka den exporten.

Rör det sig alltså om en folkrättsligt bestämd syn på det moraliskt acceptabla? Var en favör till tyskarna godtagbar från moralisk synpunkt så snart den inte stred mot neutralitetsrätten? Kanske såg man saken på det sättet bland några av dem som vi vet hörde till våra klaraste antinazister, även om vi i dag har svårt att förstå det.

Men det finns också en tredje tänkbar förklaring. Den finner vi i en anteckning av riksbankschefen Rooth om ett samtal med Jacob Wallenberg den 28 mars 1941, alltså tre veckor innan denne och Herslow var uppe hos Wigforss. Jacob Wallenberg var en av våra ledande krigshandelsförhandlare med Tyskland, utsedd redan på hösten 1939.

Enligt Rooths anteckning hade Jacob frågat om Riksbanken hade något emot om de svenska bankerna lämnade tyskarna en viss kredit i samband med deras båtbeställningar. Hans tyska motparter hade under hand sagt att om kreditfrågan inte kunde ordnas genom bankerna så skulle de på nytt ta upp saken i den svensk-tyska regeringskommissionen för handelsutbytet. Tyskarna hade antytt att de i så fall skulle begära en kredit inte från de privata bankerna, utan från staten, "under åberopande av det ryska prejudikatet".

Och vad var det? Jo, inget annat än den statskredit till Sovjet på 100 miljoner kronor som regeringen hade överenskommit med Moskva i september 1940 men som det sen visat sig besvärligt att omsätta i konkret varuutbyte.

En ny förhandlingsomgång förestod i maj 1941 i Moskva. Det var inte svårt att förutse att om Wallenbergs informationer stämde och det kom ett tyskt krav på statskredit, så skulle man hamna i ett dilemma på svensk sida.

Wigforss blev snabbt underrättad om Jacob Wallenbergs varning för tyskarnas planer, ty Rooth gjorde ett särskilt pm om saken som han sände till sin ordförande Dag Hammar­skjöld. Han var inte bara riksbankfullmäktiges ordförande utan framför allt statssek­reterare åt Ernst Wigforss i finansen och dennes betrodde närmaste man. Kanske är det här som vi har huvudskälet till Wigforss snabba besked om "statsintresset".

Resultatet blev i varje fall att de svenska varven kunde fortsätta att bygga fartyg åt tyskarna, till britternas stigande irritation - de trodde inte ett ögonblick på att det rörde sig om några vanliga "fiskebåtar".

Statskrediten till Sovjet däremot förblev outnyttjad - redan i juni 1941 kom ju det tyska angreppet på deras paktbroder sen augusti 1939. Och tyskarna lyckades småningom vidga den bräsch som de slagit i det svenska motståndet mot deras kredit­anspråk.

Några statskrediter blev det inte, men man införde ett system av svenska statliga "exportkreditgarantier".

Vad lär vi oss av detta? För Wigforss del kanske att inget blir som man tänkt sig, men att hans roll när den första nazikrediten beslutades i varje fall förblev obekant in till nästa århundrade. För oss andra att vår politik under andra världskriget ingalunda är "slutforskad", särskilt inte när det gäller enskilda aktörers handlande.

KRISTER WAHLBÄCK
BO HAMMARLUND

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Ett av de största beslagen i Sverige. Medlemmar i MC-gäng.

ComhemModemSakerhet500
Foto: Magnus Hallgren DN:s reporter hackade sig in i Comhems modem på några minuter.

 Efter DN:s avslöjande. ”Allvarligt att säkerhetsbrist inte åtgärdades.” 70  10 tweets  59 rekommendationer  1 rekommendationer

 Lätt att kapa. Comhem mörkade brister i modem i mer än ett år. 453  54 tweets  382 rekommendationer  17 rekommendationer

 Lätt att ta över hemelektronik. DN styrde skrivare tre mil bort. 334  28 tweets  301 rekommendationer  5 rekommendationer

 Så lätt kan det hackas. Brister i Bredbandsbolagets modem. 990  135 tweets  802 rekommendationer  53 rekommendationer

 Tipsa DN om nyheter. Skriv till våra granskande reportrar.

sol_144102
Foto:TT

Sommaren har inte gett upp riktigt än i söder.  ”Jag gör en pudel.”

Annons:

 Kostade miljarder. Presidentens nya bostad upprör både opposition och miljökämpar. 146  17 tweets  128 rekommendationer  1 rekommendationer

palats144
Foto:AFP
polismördare
Foto:Jason Farmer/AP

 Rörbomber och vuxenblöjor. Tusen poliser jagade misstänkte mördaren.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: