Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

"Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt"

Bo Rothstein ger Tiina Rosenberg oväntat eldunderstöd: Familjeforskning inget för vekhjärtade romantiker. Den avhoppade Fi-profilen Tiina Rosenberg har otvetydigt rätt: den svenska heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt. Påståendet att ojämlikheten är en generationsfråga har föga stöd i forskningen. Däremot visar en internationell studie att kvinnorna fäster stor vikt vid mannens status på arbetsmarknaden när de väljer partner. För en man som står utanför arbetsmarknaden är möjligheterna att träffa en kvinna och bilda familj därför begränsade. Den empiriska forskningen på detta område är således ingenting som vekhjärtade romantiker bör sysselsätta sig med. Det skriver statsvetarprofessor Bo Rothstein, verksam vid Göteborgs universitet.

I SVT:s dokumentär om Feministiskt initiativ (20/1) finns en scen som jag tror kommer att bli legendarisk. Det är när Fis politik skall mejslas fram och Tiina Rosenberg och Ebba Witt-Brattström kommer på konfrontationskurs om "den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt". Att detta är viktigt beror på att det förefaller vara just här som projektet om ett feministiskt parti går i kras.

Själv är jag böjd att hålla med Rosenberg att den heterosexuella kärnfamiljen, såsom den i allmänhet är konstruerad i dag, är en solklar kvinnofälla. Skälet är att dess vanligaste organisation hindrar kvinnor med barn från att kunna konkurrera på lika villkor med män i arbetslivet, vilket naturligtvis resulterar i att kvinnor tjänar mindre pengar och mera sällan når yrkeslivets maktpositioner.

Den empiriska forskning som togs fram av den så kallade kvinnomaktutredningen gav nämligen följande vid handen. När unga svenska män och kvinnor flyttar samman så lyckas de vanligen etablera ett något så när jämställd förhållande vad gäller fördelningen av betalt och obetalt arbete. I allmänhet säger sig båda kontrahenterna stödja jämställdhetsideologin.

Men så när barnen kommer ändras allt detta till kvinnans nackdel. Hon tar inte bara ut merparten av föräldraledigheten utan hon sänker också ofta sitt betalda arbete medan han kraftigt ökar sin insats på jobbet. De som arbetar mest i vårt land är faktiskt pappor med småbarn. Det vill säga, när barnet kommer är det mannen i förhållandet som börjar anstränga sig mera på arbetsmarknaden, kvinnan mindre. Detta innebär att en stark obalans uppstår i fördelning av arbetet med barn och hem till hennes nackdel och det besvärliga i sammanhanget är att denna obalans kvarstår även efter det att barnen blivit större och börjat skolan.

Detta mönster, visade undersökningen, var lika etablerat bland yngre som bland äldre par som skaffade barn, det vill säga tankegången att ojämställdheten i den heterosexuella kärnfamiljen är en generationsfråga visade sig ha föga stöd.

Allt detta är tämligen välkänt men dessvärre är det något av ett mysterium varför det blir på detta viset trots dagis, trots möjligheten att dela på föräldraförsäkringen, trots alla jämställdhetsplaner på våra arbetsplatser och, inte minst, trots fyrtio års intensiv jämställdhetsdebatt. Inför denna mystifikation har dessvärre genusforskningen i stort sett gett upp. I stället för att söka efter förklaringar till att detta mönster reproduceras så hänvisar man till en mängd närmast magiska storheter som "patriarkala strukturer", "glastak" och "myter om moderskapet", etcetera.

Ingen människa blir naturligtvis klokare av detta eftersom det inte ger de minsta förklaringar till varför starka, välutbildade och i skolan jämställdhetsdrillade och från dagis genuspedagogiserade unga svenska kvinnor inte kräver sin rätt utan likt aningslösa offer låter sig dras ner i det antifeministiska träsket av underordning som utförande av merparten av det obetalda hemarbetet innebär. I ett av sina utskick visade Kvinnomaktutredningen på hur obegripligt det hela var för dem då man skrev att bland de frågor man ville att vi forskare skulle svara på var följande; "Och till sist den stora gåtfulla frågan: Alla är överens om att jämställdhet är bra, jämställdhet skall vi ha. Ändå blir det inte så. Varför?"

Skälet till att denna ojämställdhet uppstår i kärnfamiljen är emellertid lika enkel som förbisedd, nämligen att när svenska män och kvinnor bildar par så är de inte alls jämställda från början. Han är nästan alltid något äldre (cirka tre år) vilket innebär att han redan står något starkare på arbetsmarknaden (eller har kortare tid kvar tills han är klar med sin utbildning). Även om den initiala skillnaden mellan parterna kan vara liten innebär den att när paret utsätts för den ekonomiska påfrestning det innebär att skaffa barn (man behöver ofta större bostad, säkrare bil och så vidare), så ser det för båda parter ut som om det för familjens bästa lönar sig mest om han anstränger sig mera på arbetsmarknaden och då måste hon, eftersom barn och hem tar tid, anstränga sig mindre.

Så, hon förlorar den första förhandlingen, till exempel om vem som skall ta ut merparten av föräldraförsäkringen eftersom han faktiskt kan dra in mer resurser till familjen än vad hon kan. Det kanske inte gör så mycket att förlora den första förhandlingen, men allt annat lika ökar detta chansen att hon också skall förlora den andra förhandlingen (eftersom han då tjänar ännu mera än hon), och därefter den tredje och så den fjärde och så vidare. För båda parter förefaller det "bäst" om den som tjänar minst är hemma med de snuviga barnen. Problemet är bara att den som är mycket hemma med snuviga barn lätt tappar fart i yrkes- och lönekarriären.

Teorin bakom denna process är numera rätt väl etablerad inom samhällsvetenskap. Den går förenklat uttryckt ut på att små initiala skillnader i vissa sammanhang kan växa exponentiellt eftersom de ger upphov till sin egen reproduktiva logik. I detta sammanhang innebär processen att ojämställdheten skapas så att säga "bakom ryggen" på både mannen och kvinnan. De gör båda val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen), men de inser oftast inte att på lite längre sikt står hon som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension.

Tiina Rosenberg har således otvetydigt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen såsom vi känner den att se som ett antifeministiskt projekt.

Den svåra frågan är varför vi i det jämställda Sverige alltfort har denna ojämlika parbildning, det vill säga varför kvinnor söker män som är äldre och står starkare än de själva på arbetsmarknaden, och män då tvärtom förstås. Först skall sägas att detta är ett mycket dominerande mönster när det gäller den heterosexuella parbildningen i såväl i Sverige som i resten av världen. Hon är kanske rektor för en skola men han är professor och "ledande forskare". Eller så är hon skådespelare/journalist och han är regissör/chefredaktör. De är kanske båda läkare men det är han som är specialisten av dem.

Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris.

Det är till exempel en liten minoritet kvinnor (runt fem procent) som lever ihop och har barn med män som är mer än tre år yngre än de själva, medan motsatsen är mycket vanligt. Män som står svagt på arbetsmarknaden har också statistiskt sett betydligt mindre chans att leva i en familj med barn, medan för kvinnor spelar detta ingen roll.

För män innebär att vara ratad på arbetsmarknaden också en starkt ökad risk att bli ratad på "partnermarknaden" medan detta inte gäller i alls samma utsträckning för kvinnor. Och tvärtom, män som står starkt på arbetsmarknaden är också generellt sett mycket mera efterfrågade på "partnermarknaden" medan för kvinnor har ställningen på arbetsmarknaden klart mindre betydelse för deras risk/chans att leva med en manlig partner och barn.

Varför bildar då en så stor majoritet kvinnor par med män som står starkare än de själva på arbetsmarknaden och där de då riskerar att bli underordnade? På detta finns det inget givet svar, men det finns en del teorier och data som man kan spekulera utifrån. En idé är att kvinnor inser att de löper stor risk att bli diskriminerade på arbetsmarknaden och väljer att kompensera sig för detta på "partnermarknaden". Män som vill göra yrkeskarriär letar undermedvetet efter en partner som inte konkurrerar med dem utan som i stället kan förväntas stödja dem.

En större internationellt jämförande studie visar att för kvinnor men inte för män är den tilltänktes "framtida intjäningsförmåga" av betydelse då man söker en partner att bilda familj med. Den empiriska forskningen inom detta område är med andra ord ingenting som vekhjärtade romantiker bör sysselsätta sig med.

Frågan är naturligtvis då vad som kan göras. Eftersom det är lite problematiskt med politiska beslut vad gäller partnerval får man tänka sig andra vägar. En möjlighet är naturligtvis att minska det som man kan förhandla om eftersom kvinnor oftast förlorar dessa förhandlingar. Det vill säga att kvotera föräldraförsäkringen.

Men viktigare tror jag är en annan sak som traditionellt varit kvinnorörelsens starkaste vapen, nämligen medvetandehöjning. Unga kvinnor som blir mammor måste få klart för sig vilka risker de tar då de av omsorg om familjens gemensamma ekonomi accepterar att förlora den första förhandlingen. Och unga kvinnor i allmänhet måste göras uppmärksamma på vilka risker de tar då de väljer att bilda familj med män som står starkare än de själva på arbetsmarknaden. Möjligen kan då även den heterosexuella kärnfamiljen förvandlas till ett jämställdhetsprojekt.
Bo Rothstein

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.