Jag har aldrig fått så många reaktioner som när jag nyligen på DN Debatt föreslog en nordisk förbundsstat. Men hur kommer man dit? För att regeringarna ska komma till ett beslut om en förstudie krävs en tydligt artikulerad opinion. Det behövs också nordiskt inriktade politiker i alla länderna. De i sin tur behöver hjälp av föreningar, tankesmedjor, massmedier och institutioner som pekar på möjligheterna. Närmandet kan ske genom konkreta initiativ där medlen också blir en del av målet. Ett första ”unionspaket” kan innehålla gemensamma ambassader, en nordisk ”Bok för alla”, gemensamt forskningsråd med mera, skriver Gunnar Wetterberg.

Som historiker kan man ibland undra om politik och personer spelar någon roll. Industrialiseringen, järnvägarna och pensionssystemen slog förr eller senare igenom i alla länder, med sociala och kulturella variationer men på ett tema som var tämligen oberoende av konstitutioner och partikonstellationer.

Men ibland kan politiken göra skillnad. Från Schweiz grundande och Nederländernas frigörelse över Italiens enande till Tysklands återförening och Sovjetunionens sönderfall har den politiska geografin gång på gång omskapats och satt djupa spår i historiens gång.
I all stillsamhet har nu Norden just en sådan möjlighet. Jag har aldrig fått så många reaktioner som när jag föreslog en nordisk förbundsstat (DN Debatt 27/10).

Fyra statsministrar och en vice sågade förslaget bara några timmar efter publiceringen, men kanske hade de alltför bråttom. Många av de nästan 500 kommentarerna på DN.se höll med om förslaget, och i Finland fick en tidning 79 procent ja när 6.000 läsare röstade på nätet. Finske statsministern Matti Vanhanen ändrade sig och tyckte förslaget var intressant, och den danske samordningsministern Bertel Haarder var positiv när han fick en isländsk fråga i Nordiska rådet.

I den första skörden reaktioner anade några ”stormaktsdrömmar” och ”inkrökthet” bakom förslaget. Unionstanken har varken med det ena eller andra att göra. Inte ens ett förenat Norden blir någon stormakt i världen, varken politiskt eller ekonomiskt. För att dominera räcker det inte med att vara världens tionde största ekonomi och en av de fem sex stora i EU, men däremot mångdubblas chanserna att göra sig hörd. Som tjänsteman i UD och finansdepartementet representerade jag Sverige vid möten och förhandlingar i FN och OECD från slutet av 1970- till mitten av 1990-talet. Så länge alla länder fick vara med kunde nordborna ibland hävda sina argument, men när de stora gjorde upp i slutna rum fick vi andra vänta i vestibulen.

Risken för ”inkrökthet” är också liten. Få länder har så mycket att förlora på protektionismen som de fem små exportländerna i norr. Tvärtom: problemet är just att splittringen innebär att frihandelns främs­ta försvarare inte väger lika tungt i de stora rådslagen som vi borde kunna göra, varken inom EU eller när G20 samlas till möte. Förbundsstaten Norden skulle stärka den ekonomiska öppenhetens talan när behovet av internationella regleringar kommer tillbaka i finanskrisens spår. Och den som bejakar frihandeln måste också vara beredd att öppna sig i alla andra avseenden, vare sig det handlar om invandring eller annat utbyte människor emellan.

Under de senaste årtiondena har ekonomin och arbetsmarknaden snarast varit mer aktivt nordiska än politiken och staterna. Nordea, Statoil, Stora Enso, Fortum, Schibsted och Nestlé är några exempel. Arbetskraftsflödet mellan Finland och Sverige är av gammalt datum, men de senaste 20 åren har Norge haft en mäktig dragningskraft på grannarna, inte minst ungdomen. Öresundsbron har redan fått stor betydelse för flödena mellan Själland och Skåne, både för arbetet och boendet. Det borde även politiken ta till sig.

Men hur kommer man dit? Det viktiga är att få ett beslut om inriktningen. Regeringarna behöver komma överens om att bilda det förenade Norden eller att de åtminstone vill göra en förstudie med sikte på en statsbildning om 10–15 år.

Huvudområdena för en förbundsstat borde vara utrikes- och säkerhetspolitiken, den ekonomiska politiken, forskningen, arbetsmarknaden och lagstiftningen. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken måste den helt och fullt ligga hos förbundsstaten, men på de andra områdena måste det bli frågan om en arbetsfördelning mellan unionen och de fem länderna.

För utrikes- och säkerhetspolitiken är det europeiska sammanhanget både en styrka och ett problem. Tidigare stod kalla kriget i vägen. Nu har EU/EES dels inneburit att länderna redan gått långt i harmonisering, dels att de vant sig vid en teknik för harmoniseringar inom den europeiska gruppen, som säkert kan befrukta även nordiska problemlösningar. Problemet är att länderna valt olika lösningar när det gäller EU och i synnerhet EMU. Å andra sidan: om en del av Norges betänkligheter berodde på hur mycket en liten stat skulle få att säga till om i en europeisk union, så kanske ett enat Nordens större tyngd kan förändra bilden?

I den ekonomiska politiken måste frågan bli vilka instrument statsförbundet behöver ha för att hålla samman unionen. I USA är den federala nivån förhållandevis anspråkslös, likaså i Schweiz. Skillnaderna mellan de olika nordiska ländernas näringsliv kan minska konjunkturkänsligheten, om unionen bidrar till ökad rörlighet över gränserna. I så fall behöver förbundsstaten inte lika stora resurser för att bidra till utjämningen mellan länderna.

Förbundet skulle kunna finansieras med en del av momsen och/eller löneskatten, medan merparten av skatterna skulle förbli nationella och närma sig varandra efterhand.
För att regeringarna ska komma till ett förstudiebeslut behövs det en tydligt artikulerad opinion. För att de starka stämningarna ska bli beslut behövs det nordiskt inriktade politiker i alla länderna. De behöver i sin tur hjälp av föreningar, tankesmedjor, massmedier och institutioner som pekar på möjligheterna.

Redan från början skulle ett inriktningsbeslut ge ny kraft och mening åt det vardagliga samarbetet. Jag har hört suckar över att arbetet med att undanröja dagens gränshinder går trögt, hur tjänstemännen hellre prioriterar EU-uppgifter, men om siktet var inställt på ett enat Norden så skulle man veta varför man arbetar och därför också lägga mer energi på det.

Närmandet kan förberedas genom konkreta initiativ redan innan förstudien och unionsförberedelserna kommit i gång på allvar. Under de senaste veckorna har jag fått rader av förslag om nya initiativ. Det första ”unionspaketet” skulle kunna innehålla

• ett ”Nordenfilter” för alla stora politiska beslut i de fem länderna, som innebär att åtgärderna värderas utifrån hur de kan bidra till förbundet, med ett gemensamt förbundssekretariat som deltar i arbetet med nationella propositioner på de områden som ska bli gemensamma;

• en femstatskommission för att stärka kommunikationerna mellan länderna, med tågtriangeln Oslo–Köpenhamn–Stockholm och flyget till och från Island och Finland som huvuduppgift;

• en arbetsmarknadskommission som föreslår åtgärder för att öka rörligheten mellan länderna, från gemensamma praktikprogram till portabla social- och avtalsförsäkringar och gränsöverskridande kollektivavtal;

• en finansmarknadskommission som förbereder en gemensam nordisk lagstiftning och bank- och försäkringsinspektion.

• ett gemensamt forskningsråd som får fördela 0,2 procent av de fem ländernas BNP i forskningsstöd;

• en nordisk ”Bok för alla”, som ger ut de fem ländernas gamla och nya klassiker i original på de tre skandinaviska språken, med översättningar från finska och isländska;

• fem gemensamma ambassader i länder där Norden borde vara, men som hamnar på fel sida strecket i varje enskilt lands budget.

Gunnar Wetterberg