"Historisk möjlighet att skapa en ny nordisk union"
Publicerat 2009-12-13 00:50
Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg utvecklar tankarna om en nordisk förbundsstat: Regeringarna bör starta en förstudie med sikte på en ny statsbildning om 10–15 år.
Dela med andra:
Norden skulle få tyngd
Gunnar Wetterberg är samhällspolitisk chef på Saco och historiker. I sin första Nordenartikel på DN Debatt 27/10 skrev han om hur en nordisk förbundsstat skulle kunna ge de nordiska länderna en helt ny internationell maktposition. ”Vart för sig får de nordiska länderna pipa i marginalen medan förbundsstaten Norden skulle ha sin givna plats vid de flesta stora rådslagen”. Som statsöverhuvud föreslår han Danmarks dronning Margrethe II, vars föregångare på 1300-talet var Kalmarunionens drottning Margareta I.
Jag har aldrig fått så många reaktioner som när jag nyligen på DN Debatt föreslog en nordisk förbundsstat. Men hur kommer man dit? För att regeringarna ska komma till ett beslut om en förstudie krävs en tydligt artikulerad opinion. Det behövs också nordiskt inriktade politiker i alla länderna. De i sin tur behöver hjälp av föreningar, tankesmedjor, massmedier och institutioner som pekar på möjligheterna. Närmandet kan ske genom konkreta initiativ där medlen också blir en del av målet. Ett första ”unionspaket” kan innehålla gemensamma ambassader, en nordisk ”Bok för alla”, gemensamt forskningsråd med mera, skriver Gunnar Wetterberg.
Som historiker kan man ibland undra om politik och personer spelar någon roll. Industrialiseringen, järnvägarna och pensionssystemen slog förr eller senare igenom i alla länder, med sociala och kulturella variationer men på ett tema som var tämligen oberoende av konstitutioner och partikonstellationer.
Men ibland kan politiken göra skillnad. Från Schweiz grundande och Nederländernas frigörelse över Italiens enande till Tysklands återförening och Sovjetunionens sönderfall har den politiska geografin gång på gång omskapats och satt djupa spår i historiens gång.
I all stillsamhet har nu Norden just en sådan möjlighet. Jag har aldrig fått så många reaktioner som när jag föreslog en nordisk förbundsstat (DN Debatt 27/10).
Fyra statsministrar och en vice sågade förslaget bara några timmar efter publiceringen, men kanske hade de alltför bråttom. Många av de nästan 500 kommentarerna på DN.se höll med om förslaget, och i Finland fick en tidning 79 procent ja när 6.000 läsare röstade på nätet. Finske statsministern Matti Vanhanen ändrade sig och tyckte förslaget var intressant, och den danske samordningsministern Bertel Haarder var positiv när han fick en isländsk fråga i Nordiska rådet.
I den första skörden reaktioner anade några ”stormaktsdrömmar” och ”inkrökthet” bakom förslaget. Unionstanken har varken med det ena eller andra att göra. Inte ens ett förenat Norden blir någon stormakt i världen, varken politiskt eller ekonomiskt. För att dominera räcker det inte med att vara världens tionde största ekonomi och en av de fem sex stora i EU, men däremot mångdubblas chanserna att göra sig hörd. Som tjänsteman i UD och finansdepartementet representerade jag Sverige vid möten och förhandlingar i FN och OECD från slutet av 1970- till mitten av 1990-talet. Så länge alla länder fick vara med kunde nordborna ibland hävda sina argument, men när de stora gjorde upp i slutna rum fick vi andra vänta i vestibulen.
Risken för ”inkrökthet” är också liten. Få länder har så mycket att förlora på protektionismen som de fem små exportländerna i norr. Tvärtom: problemet är just att splittringen innebär att frihandelns främsta försvarare inte väger lika tungt i de stora rådslagen som vi borde kunna göra, varken inom EU eller när G20 samlas till möte. Förbundsstaten Norden skulle stärka den ekonomiska öppenhetens talan när behovet av internationella regleringar kommer tillbaka i finanskrisens spår. Och den som bejakar frihandeln måste också vara beredd att öppna sig i alla andra avseenden, vare sig det handlar om invandring eller annat utbyte människor emellan.
Under de senaste årtiondena har ekonomin och arbetsmarknaden snarast varit mer aktivt nordiska än politiken och staterna. Nordea, Statoil, Stora Enso, Fortum, Schibsted och Nestlé är några exempel. Arbetskraftsflödet mellan Finland och Sverige är av gammalt datum, men de senaste 20 åren har Norge haft en mäktig dragningskraft på grannarna, inte minst ungdomen. Öresundsbron har redan fått stor betydelse för flödena mellan Själland och Skåne, både för arbetet och boendet. Det borde även politiken ta till sig.
Men hur kommer man dit? Det viktiga är att få ett beslut om inriktningen. Regeringarna behöver komma överens om att bilda det förenade Norden eller att de åtminstone vill göra en förstudie med sikte på en statsbildning om 10–15 år.
Huvudområdena för en förbundsstat borde vara utrikes- och säkerhetspolitiken, den ekonomiska politiken, forskningen, arbetsmarknaden och lagstiftningen. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken måste den helt och fullt ligga hos förbundsstaten, men på de andra områdena måste det bli frågan om en arbetsfördelning mellan unionen och de fem länderna.
För utrikes- och säkerhetspolitiken är det europeiska sammanhanget både en styrka och ett problem. Tidigare stod kalla kriget i vägen. Nu har EU/EES dels inneburit att länderna redan gått långt i harmonisering, dels att de vant sig vid en teknik för harmoniseringar inom den europeiska gruppen, som säkert kan befrukta även nordiska problemlösningar. Problemet är att länderna valt olika lösningar när det gäller EU och i synnerhet EMU. Å andra sidan: om en del av Norges betänkligheter berodde på hur mycket en liten stat skulle få att säga till om i en europeisk union, så kanske ett enat Nordens större tyngd kan förändra bilden?
I den ekonomiska politiken måste frågan bli vilka instrument statsförbundet behöver ha för att hålla samman unionen. I USA är den federala nivån förhållandevis anspråkslös, likaså i Schweiz. Skillnaderna mellan de olika nordiska ländernas näringsliv kan minska konjunkturkänsligheten, om unionen bidrar till ökad rörlighet över gränserna. I så fall behöver förbundsstaten inte lika stora resurser för att bidra till utjämningen mellan länderna.
Förbundet skulle kunna finansieras med en del av momsen och/eller löneskatten, medan merparten av skatterna skulle förbli nationella och närma sig varandra efterhand.
För att regeringarna ska komma till ett förstudiebeslut behövs det en tydligt artikulerad opinion. För att de starka stämningarna ska bli beslut behövs det nordiskt inriktade politiker i alla länderna. De behöver i sin tur hjälp av föreningar, tankesmedjor, massmedier och institutioner som pekar på möjligheterna.
Redan från början skulle ett inriktningsbeslut ge ny kraft och mening åt det vardagliga samarbetet. Jag har hört suckar över att arbetet med att undanröja dagens gränshinder går trögt, hur tjänstemännen hellre prioriterar EU-uppgifter, men om siktet var inställt på ett enat Norden så skulle man veta varför man arbetar och därför också lägga mer energi på det.
Närmandet kan förberedas genom konkreta initiativ redan innan förstudien och unionsförberedelserna kommit i gång på allvar. Under de senaste veckorna har jag fått rader av förslag om nya initiativ. Det första ”unionspaketet” skulle kunna innehålla
• ett ”Nordenfilter” för alla stora politiska beslut i de fem länderna, som innebär att åtgärderna värderas utifrån hur de kan bidra till förbundet, med ett gemensamt förbundssekretariat som deltar i arbetet med nationella propositioner på de områden som ska bli gemensamma;
• en femstatskommission för att stärka kommunikationerna mellan länderna, med tågtriangeln Oslo–Köpenhamn–Stockholm och flyget till och från Island och Finland som huvuduppgift;
• en arbetsmarknadskommission som föreslår åtgärder för att öka rörligheten mellan länderna, från gemensamma praktikprogram till portabla social- och avtalsförsäkringar och gränsöverskridande kollektivavtal;
• en finansmarknadskommission som förbereder en gemensam nordisk lagstiftning och bank- och försäkringsinspektion.
• ett gemensamt forskningsråd som får fördela 0,2 procent av de fem ländernas BNP i forskningsstöd;
• en nordisk ”Bok för alla”, som ger ut de fem ländernas gamla och nya klassiker i original på de tre skandinaviska språken, med översättningar från finska och isländska;
• fem gemensamma ambassader i länder där Norden borde vara, men som hamnar på fel sida strecket i varje enskilt lands budget.
Gunnar Wetterberg
Visar 1-10 av 95. Per sida:
Vi är inte samma folk som norrmännen. Inte ens genetiskt. Tyskarna är våra närmaste släktingar medan vi däremot släktmässigt står långt ifrån norrmännen. Läs gärna resultatet av den stora undersökningen (för användning i kriminalregister) om dessa fakta i DN (080816 första sidan). Kan även läsas i Dagens Industri. Eftersom Rasmus tar upp detta vill jag gärna informera om fakta. Rasmus är onekligen en stor optimist som förordar den norska kronan just som opinionen i Sverige svängt till eurons fördel. En sak är dock säker. Norrmännen släpper inte en enda oljekrona till Sverige.
Fantasia, 20:23, 17 december 2009. Anmäl
Fantasia: har bott och arbetat i Norge och anser just därför att det är helt idiotiskt att det skall vara två olika länder. Det syskonliga kivet är bara trevligt, och det är väl det som gör att det märks att vi är samma folk på andra sidan gränsen på den här halvön, just till skillnad från tyskar t.ex. För vår del tycker jag vi kan börja lite snabbt samarbete genom att ta den norska kronan, så att oljemiljarderna ramlar in över oss ännu bättre. En bra start.
Rasmus, 18:33, 17 december 2009. Anmäl
Norges uppträdande då det gällde ett ev. inköp av JAS-systemet visar att Norge i alla lägen hellre vänder sig mot USA än mot Sverige och EU. Det förefaller vara inbyggt i den norska folksjälen. JAS-affären är i och för sig en blygsam del i det stora sammanhanget men problemet är att det är signifikativt för norskt handlande.
Flygtekn., 10:38, 17 december 2009. Anmäl
Re Rasmus Eftersom förra inlägget tydligen togs bort vill jag framföra följande. Norrmän är ofta mycket svåra att samarbeta med. Förr eller senare kommer de alltid in på kritik av Sveriges beredvillighet att på olika sätt stödja Tyskland under andra världskriget. Därefter kommer i vanlig ordning flera andra kritiska omdömen om Sverige. Rasmus har nog aldrig samarbetat eller snarare försökt samarbeta med norrmän. För en svensk är exempelvis en tysk mycket lättare att nå samförstånd med. Ingen beklämmande kritik förekommer. Även ett sammanslaget Norden i form av en union är för övrigt milt uttryckt en droppe i havet inom EU. Man kan både ha och vara utan en nordisk union. Inom EU gör det ingen skillnad.
Fantasia, 22:42, 16 december 2009. Anmäl
Rekommenderar Rasmus att först, om Rasmus inte gjort det, försöka samarbeta med norrmän. Det börjar med det evinnerliga tjatet om Sveriges beredvillighet att hjälpa Tyskland under andra världskriget och sedan följer det ena efter det andra i gammal känd stil. Den enda union för Sveriges vidkommande som överhuvudtaget skulle ha en chans att förverkligas skulle, som någon redan påpekat, vara en union med Finland vad det nu skulle tjäna till.
Fantasia, 21:06, 16 december 2009. Anmäl
Om man vill att de ska bli mer nordiskt samarbete, så tror jag att det viktigaste är att inte gå för hårt fram. Börjar man på en gång prata om vem som ska vara statsöverhuvud och var huvudstaden ska ligga, så skrämmer man i väg många redan på ett tidigt stadium. Jag menar inte alls att man ska göra samma sak som man gjorde med EU, där planen var ganska klar redan på ett relativt tidigt stadium, men där man av taktiska skäl valde att smyga in det hela på folket, lite i taget, och med att avfärda alla skeptikers farhågor som löjliga konspirationsteorier, och sedan göra just det som det hade varnats för, när tiden var mogen.
Nej, vad jag syftar på, är att man ska prova sig fram och lyssna på vad folk verkligen vill och vad de kan ha nytta och glädje av i sitt vardagliga liv, och se hur långt det bär.
Rabarber, 20:44, 16 december 2009. Anmäl
Fantasia: Så EU är lättare än att skapa ett Norden som sitter ihop? För EU har kommit långt, och där blir vi överkörda när helst de vill. I Norden har vi tre språk, en religion, en kultur bland den etniska majoriteten, parlamentarisk socialdemokratiskt dominerad blandekonomi. Samerna skulle antagligen gilla att förhålla sig till en stat istället för att dividera med tre.
Sansad, de få undersökningar som gjorts visar en majoritet för i alla länder, den minsta majoriteten finner man dock i Norge. Kolla också hur det faller ut när frågan ställs på nätet, det finns stöd, stort sådant. Kör på hårt i Norden spåret nu, jag vill slippa skaffa ett till personnummer när man arbetar i Norge. Å för ni som bara finner problem, läs Tysklands, Rysslands och Spaniens statsbildning så framstår Norden som ett synnerligen enkelt projekt.
Rasmus, 17:31, 16 december 2009. Anmäl
Varför inte ett återskapande av det gamla svensk-finska riket. Det vore säkert lättare att få igenom än en union mellan så olika länder som de övriga nordiska länderna.
Anja, 12:15, 16 december 2009. Anmäl
Om det inte hade varit för EU så tror jag att detta hade varit en bra väg att gå - men med EU i bilden så blir det en överstatlig instans för mycket. En normal, arbetande person har redan svårt att hänga med i som det sker (och det är viktigt för demokratin att folk känner att de kan hänga med!!).
Däremot tror jag att det vore väldigt possitivt, på alla sätt, att lägga mer tid och resurser på nordiskt sammarbete - och framförallt kulturutbyte. Stora delar av norge och danmark kan se svensk TV, jag tycker att alla nordiska länder borde sända minst en kanal från varje land i sitt vanliga nät. Detta för att öka integration och förståelse mellan länderna. Sverige borde också vara mer generöst mot Finland och Norge - vi är deras enda landförbindelse till Europa vilket sätter dem i en beroendeställning, vilket förmodligen är en anledning till att de inte vill släppa gamla oförrätter.
JOnatan, 12:03, 16 december 2009. Anmäl
Norge lämnade på egen begäran unionen 1905. Sedan var det ett evinnerligt hallåande om det svekfulla Sverige under krigstiden och är så än idag i vissa norska kretsar. Passade det inte 1905 så fanns det ingen anledning till svensk hjälp 1940. Någon måtta får det ändå vara på den norska förmågan att bara naivt ställa krav på andra men vara kravlös vad egna insatser beträffar. Ränderna går aldrig ur.
Hegle, 11:23, 16 december 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
