Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Hög tid att även tänderna får bli en del av kroppen”

Foto: Alamy

Onaturlig uppdelning. Så länge inte tandvårdslagen förs in i hälso- och sjukvårdslagen finns ingen helhetssyn på patienten. Tandvården har svårt att hävda sig när forskningsmedel ska delas ut. Två nya vårdutredningar har ignorerat tandvården. En gemensam ramlag behövs, skriver tre odontologer.

Att munnen är en del av kroppen kan tyckas självklart. Men så självklart är det uppenbarligen inte, eftersom vi har två olika lagar – tandvårdslagen för munnen och hälso- och sjukvårdslagen för resten av kroppen. Också försäkringssystemen är olika, och vi har helt olika utbildningar för munnen och för resten av kroppen.

Det politiska engagemanget för hälso- och sjukvård är tydligt. Två viktiga statliga utredningar har under det senaste året kommit med förslag som på ett genomgripande sätt berör hälso- och sjukvården. Den ena, den så kallade Patientmaktsutredningen, har nyligen lagt fram sitt slutbetänkande. Enligt förslaget ska detta ersätta den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen. Tandvården ska inte ingå. I ett delbetänkande är motiven för det knapphändiga, svepande, utan egentlig substans, för att inte säga otillbörliga. Den andra utredningen, ”Starka tillsammans”, handlar om hur klinisk behandlingsforskning ska organiseras, så att viktiga kunskapsluckor inom hälso- och sjukvården elimineras. Tandvården är inte med. Beror skillnaderna i engagemang på att ”tandvården kanske är viktig men inte så viktig”? Eller kan orsaken möjligen kopplas till tandvårdens finansieringssystem? Eller finns det andra orsaker? Man kan i alla fall konstatera att när tandvården inte är integrerad i hälso- och sjukvårdslagen blir motsvarande aktuella frågor inom tandvården inte heller beaktade. Den negativa effekten av nuvarande lagstiftning har också Sveriges Tandläkarförbund påpekat i sitt remissyttrande.

Vad säger Göran Hägglund? Varför har det inte gjorts någon som helst ansträngning för att inkorporera tandvårdslagen i hälso- och sjukvårdslagen, så som det faktiskt var tänkt för snart 30 år sedan?

Den 9 april anordnar Vetenskapsrådet en workshop med deltagare från politik, myndigheter, akademi och tandvård för att diskutera vad detta innebär och vad som bör göras för tandvården och dess framtid.

Tandvården kostar årligen omkring 24 miljarder kronor för individ och samhälle, barn och vuxna inräknade. Patienternas egenavgifter står för omkring två tredjedelar av den sammanlagda kostnaden för vuxentandvården. Med en så hög grad av självfinansiering kan tandvården uppfattas vara individens och inte samhällets problem. Vi anser tvärtom att samhället även på detta område skall företräda patientens intressen, så att god vård på lika villkor kan erbjudas.

Många knorrar över att det är dyrt att gå till tandläkaren. Men när vi nu ändå betalar vill vi väl veta att det som görs grundar sig på bästa tillgängliga kunskap? Både när det gäller förebyggande insatser, behandling och bedömning av när vi behöver besöka tandläkare eller tandhygienist nästa gång?

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) och Socialstyrelsen konstaterar i aktuella rapporter att det finns stora kunskapsluckor inom tandvården. Det betyder inte att den vård som utförs är dålig, men vi vet ofta inte vilket behandlingsalternativ som är bäst, eller mest kostnadseffektivt. Trots det finns i dag ingen strategi för att lösa problemet med stora kunskapsluckor. Det är ohållbart på sikt.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) är landstingen skyldiga att medverka till klinisk behandlingsforskning för att eliminera sådana kunskapsluckor. Någon sådan skyldighet finns inte i tandvårdslagen. Detta har ibland uppfattats som att forskning på tandvårdens område inte skulle vara tillåten för landstingen, ja till och med närmast förbjuden. Så är inte fallet. För att kunna fylla igen viktiga kunskapsluckor, och för att kunna tillvarata patienternas rättmätiga krav, borde det vara självklart att årligen avsätta särskilda medel till klinisk behandlingsforskning även inom tandvårdens område. I dag har tandvården svårt att hävda sig gentemot hälso- och sjukvården när det gäller att få medel till behandlingsforskning.

Tandvården behöver också, liksom hälso- och sjukvården, lagstadgade kvalitetsregister, så att vi kan följa och se hur effektiva våra förebyggande och behandlingsinriktade åtgärder är. Sedan 2008 finns patientregister där Socialstyrelsen kan följa effekten av olika åtgärder. Inom barn- och ungdomstandvården saknas individbaserade register. De få kvalitetsregister som finns i dag är ofullständiga. De bygger på frivilliga och personliga engagemang, men de saknar stöd i lagen.

Danmark, Finland och Island har integrerat tandvården i sina respektive hälso- och sjukvårdslagar. Lagarna borde ha integrerats även i Sverige för länge sedan. Det har nu aktualiserats genom de två statliga utredningar som på ett genomgripande sätt berör hälso- och sjukvården och som i lika hög grad berör tandvården, men där denna helt negligeras. Nej, vi tror inte att alla problem är lösta med en gemensam ramlag. Men vi är övertygade om att det är en nödvändig förutsättning.

Så – Göran Hägglund: Det är hög tid för en helhetssyn på patienten, att munnen inkluderas i resten av kroppen genom att tandvårdslagen inkorporeras i hälso- och sjukvårdslagen. Då skapas förutsättningar för att vi ska få nödvändig kunskap om vårdinsatser, bättre utbildning både för blivande tandläkare och läkare och större möjligheter till medel för viktig klinisk behandlingsforskning. Då kan också olika ersättningsnivåer diskuteras och prioriteras utifrån ett gemensamt sjukdomsperspektiv. Det är bråttom. Om inte tandvården ska ignoreras - igen.