Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Hög tid att höja avgifterna för gruvbrytning i Sverige”

Ny rapport från ESO. Om prospekteringen subventioneras kan staten höja skatterna på gruvbolagens vinster utan att det minskar företagens vilja att investera. Skatteintäkterna från gruvnäringen bör läggas i en fond, eftersom mineraltillgångarna tillhör hela befolkningen, skriver två nationalekonomer.

Villkoren för mineralbrytningen i Sverige har debatterats flitigt på senare tid. Diskussionerna handlar ofta om grundläggande rättigheter till markområden och mineralutvinningens miljöeffekter. Några anser att stora gruvbolag exploaterar landet, gör enorma vinster och lämnar skövlad natur efter sig. Andra menar att gruvnäringen skapar sysselsättning i glesbygd och bidrar till viktig teknisk utveckling.

Frågor om grundläggande rättigheter och hur vi ska värdera vår natur är svåra. Det finns områden där man vare sig nu eller i framtiden bör bryta mineral. Men det finns också områden där mineralbrytning är samhällsekonomiskt lönsam. När mineraler ska brytas är det viktigt att på ett rimligt sätt kunna hantera två centrala frågor: vilka villkor ska gälla för gruvindustrin och hur ska vinsterna från verksamheten hanteras? De två frågorna besvarar vi i en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) som presenteras i dag, torsdag.

Vår centrala utgångspunkt är att mineraltillgångarna i Sverige tillhör hela den (nuvarande och framtida) svenska befolkningen, och att staten ansvarar för att hantera tillgångarna så att samhällsnyttan blir så stor som möjligt.

Villkoren för gruvbrytning i Sverige kan i dag inte beskrivas som annat än gynnsamma. De skatter och avgifter som tas ut är väsentligt lägre än i andra jämförbara länder som Kanada och Australien. En anledning till att andra länder infört särskilda skatter vid mineralutvinning är att stora delar av de vinster som görs inte kommer från själva produktionen; de finns där från början, i marken. Det är därför inte uppenbart att gruvnäringen ska behandlas som näringslivet i övrigt. Men det är inte heller uppenbart att staten ska ta mycket betalt för mineralerna. Om värdefull sysselsättning och teknikutveckling går förlorad på grund av hög beskattning kan slutsatsen mycket väl vara att skatten ska vara låg.

Hur ser då avvägningen ut? Gruvindustrin är mycket kapitalintensiv och relationen mellan de vinster som görs och de nya arbetstillfällen som skapas visar att det är mycket dyrköpta jobb. Höjda mineralskatter skulle kunna användas för andra, effektivare, jobbsatsningar. Argumentet att branschen är viktig för teknikutvecklingen har möjligen mer bärkraft men det är också mycket svårare att kvantifiera och värdera. Det är inte heller särskilt troligt att en högre skatt skulle göra att företagen förlorade intresse för svenska mineraler. Företag tar inte bara hänsyn till avgifter och skatter i sina beslut om var de ska verka. Faktorer som stabilt politiskt klimat, tillgång till välutbildad arbetskraft och utvecklad infrastruktur är minst lika viktiga. Mineralskatterna i Sverige borde kunna höjas till de nivåer som gäller i jämförbara länder utan att det uppstår några dramatiska konsekvenser för vare sig sysselsättning eller teknologisk utveckling.

Vår viktigaste slutsats och vårt huvudsakliga förslag bär emellertid en bit bortom denna diskussion. Vår analys visar att staten kan öka sina intäkter utan att nämnvärt försämra förutsättningarna för branschen. Det grundläggande problem som gruvföretagen står inför är att de måste investera i prospektering och produktion innan de vet hur lönsamt det blir. Att då enbart beskatta vinsten gör att företagen får ta hela risken medan staten tar del av vinsten. Ju högre skatten är desto lägre blir då investeringsviljan. Ett sätt att komma runt problemet är att parallellt med vinstbeskattningen subventionera prospekteringen. Under förutsättning att branschen som helhet gör vinst ger det större inkomster för staten samtidigt som systemet blir neutralt för den som investerar. För företagen blir avkastningen per investerad krona densamma som om skatten inte fanns. Beskattningens negativa effekt på investeringsviljan skulle med andra ord hävas. Ett sådant system är inte heller så komplicerat eller utopiskt som det kan verka. I Norge har man i många år framgångsrikt använt det för oljeindustrin.

Den andra centrala frågan är hur staten ska hantera intäkterna från gruvindustrin (inklusive statligt ägda LKAB:s vinster). I dagsläget går de direkt in i statskassan och används löpande som vilka skatteinkomster som helst. Den ordningen kan ifrågasättas eftersom skattebasen, det vill säga mineralerna, också tillhör framtida generationer. Ett alternativ är att placera inkomsterna i en statlig fond. Det finns fördelar med en sådan lösning: vid fondering frikopplas frågan om när mineraler ska brytas från frågan om när utvinningen ska omsättas i samhällsnytta; samtidigt tydliggörs i vilken utsträckning framtida generationer får del av inkomsterna. Intäkterna från nuvarande och framtida mineralbrytning i Sverige får ur ett internationellt perspektiv betraktas som fullt tillräckliga för att motivera en fondlösning.

Gruvindustrin kan komma att göra mycket stora vinster i Sverige de närmaste årtiondena. Dagens prospekteringstakt visar att branschen är mycket optimistisk. Naturligtvis kan sådana förhoppningar grusas. Det är därför viktigt att det regelverk som skapas fungerar väl oavsett hur utvecklingen ser ut.

Villkoren för branschen ska vara rimliga samtidigt som vinsterna ska fördelas på ett sätt som speglar att tillgångarna är gemensam egendom. Att behålla dagens system kan i värsta fall leda till ett starkt politiskt tryck på att i efterhand försöka korrigera för en situation där företagen upplevs göra omotiverat stora vinster. Det kan få dramatiska konsekvenser, både för gruvnäringen i Sverige och för landets långsiktiga intressen.