Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Hög tid för klimatets plan B: Skapa tull- och skatteallians”

I helgen deltog hundratusentals människor i klimatmarscher inför tisdagens högnivåmöte i New York om klimatet.
I helgen deltog hundratusentals människor i klimatmarscher inför tisdagens högnivåmöte i New York om klimatet. Foto: Mel Evans

Globalt avtal osannolikt. Att hoppas att innovationer löser klimatproblemet är riskfyllt. Att betala länder för att hålla fingrarna borta från billiga kolreserver blir dyrt. Nytänkande krävs. Sverige kan ta initiativ till ny EU-baserad allians med gemensam klimatskatt och klimattullar, skriver miljöekonomen Håkan Pihl.

I veckan samlades världens ledare inför nya klimatförhandlingar i Paris nästa år. Men var är plan B? Decenniers misslyckanden tyder på att internationella förhandlingar är otillräckliga. Det krävs nytänkande och ett nytt slags internationellt ledarskap. Sverige kan bidra genom initiativ till en klimatallians med likasinnade länder, helst hela EU. I en sådan allians skulle man begränsa egna utsläpp men också ställa krav på de länder som inte gör det. Hörnpelarna skulle vara ett inhemskt pris på klimatpåverkan (klimatskatt) och klimattullar mot länder i omvärlden utan motsvarande pris.

Det råder stor vetenskaplig och politisk enighet om att klimatförändringarna måste begränsas och att det är hög tid att agera. Men allt hopp ställs till en global överenskommelse i Paris 2015 där alla stora aktörer ska förbinda sig till tillräckliga insatser. Det är en riskfylld strategi. Två årtionden av misslyckade klimatförhandlingarna borde få våra politiker att inse det. Mot bakgrund av hur brådskande och allvarlig situationen är, är det närmast irrationellt att tro att 200 länder ska komma överens om tillräckliga reduktioner. Flera viktiga aktörer rör sig ju i motsatt riktning, har olika uppfattningar om vad som är rimligt och rättvist, vill inte alls reducera sin klimatpåverkan eller kräver stora kompensationer för att göra det. En klimatpolitik som ställer allt hopp till att 200 länder kommer överens i en sådan situation är en riskfylld och ansvarslös klimatpolitik.

Att det är hög tid för nytänkande borde stå klart mot bakgrund av att världens totala utsläpp ökar trots decennier av förhandlingar. Problemet har uppmärksammats av bland andra Oxfordprofessorn Dieter Helm i boken ”The Carbon Crunch. How We’re Getting Climate Change Wrong – and How to Fix It”. Utvecklingen går i alldeles fel riktning. Kol är den stora boven och satsningar på alternativ kan inte på långa vägar kompensera ökningen av användningen av kol och andra fossila energiformer. Helm illustrerar med att Kina och Indien investerar i kol i en takt som motsvarar tre nya kolkraftverk varje vecka. För att i Europa kompensera en sådan ökning måste vi bygga tusen nya vindkraftverk. Varje vecka.

En svensk klimatpolitik som vill lösa klimathotet genom egna inhemska utsläppsminskningar är mot den bakgrunden ganska utsiktslös. Att vara en modell och förebild för andra har heller inte varit nog för att vända utvecklingen och lär inte vara det framöver. Att i stället betala länder för att de ska hålla fingrarna borta från sina stora billiga reserver av kol och olja blir väldigt dyrt och skulle ge märkliga incitament. Förhoppningen att nya innovationer av sig själva ska lösa problemet är också, minst sagt, en riskfylld hållning.

En ansvarsfull klimatpolitik måste svara på frågan hur vi kan agera för att förmå andra länder att minskar sina utsläpp när frivilligt ansvarstagande inte räcker och globala tvingande medel saknas. Den mest viktiga beståndsdelen i lösningen vet vi: att skapa ett globalt pris på klimatpåverkan, framför allt koldioxidutsläpp. Så länge klimatpåverkan är gratis (eller, värre, subventionerad) har världens aktörer svag anledning att begränsa sina utsläpp, gröna innovationer och investeringar når inte tillräcklig lönsamhet. Världens ledande företag inser detta och efterlyser ett internationellt pris på klimatpåverkan, men världens regeringar sitter låsta i förhandlingsdilemmat.

Utan en global överenskommelse kan bara ett sådant pris skapas underifrån genom agerande av enskilda länder eller allianser av länder. Sverige har som litet land naturligtvis en begränsad möjlighet att vara ledande men vi kan söka allianser med likasinnade och vi kan påverka EU.

Här är ett förslag. Skapa en internationell klimatallians med EU som kärna. Hörnpelarna i en sådan allians skulle vara att medlemmarna i sina länder inför ett pris på klimatpåverkan (exempelvis genom koldioxidskatt) samt en gemensam klimattull på varor från länder som inte tar eget klimatansvar. Därmed skulle länder som inte tar ansvar och begränsar sina utsläpp ändå tvingas betala ett pris för sin klimatpåverkan, åtminstone när de exporterar till länder i klimatalliansen. Med EU skulle alliansen rymma världens största importmarknad, vilket skulle ge ett kännbart pris även för länder som Kina och andra stora förorenare. Alliansens klimattull skulle vidare göras villkorlig och tillämpas endast så länge som länderna utanför alliansen inte själva införde motsvarande klimatskatt och klimattull. Alliansen skulle alltså vara öppen för nya medlemmar och bjuda in likasinnade, och länder utanför alliansen skulle ha en anledning att gå med eftersom man växlar tullutbetalningar mot egna skatteintäkter. Det skulle ge en positiv spiral där fördelarna med att medverka stärktes efter hand som fler gick med i alliansen. På så sätt bildades en process mot ett framväxande globalt pris på klimatpåverkan. Intäkterna skulle tillfalla nationerna och kunde användas exempelvis för att finansiera omställning i infrastruktur och stödja gröna investeringar, för att bryta de inlåsningseffekter som årtionden med fossilenergi har gett.

Kanske kunde de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA rymma sådan möjligeter till en gemensam klimatallians, vilket skulle innebära ett kraftfullt steg i rätt riktning? (Cecilia Malmström, du kan rädda klimatet!)

Dieter Helm kommer till en liknande slutsats utifrån argumentet att det är den inhemska konsumtionen snarare än den inhemska produktionen som bör betala för sin klimatpåverkan. Flera länder i Europa, däribland Sverige, har minskat sina utsläpp från inhemsk produktion. Om man i stället ser på konsumtionen har utsläppen ofta ökat. Skillnaden beror på att ett lands konsumtion till stor del utgörs av import och priset för import från Kina och andra länder bär inte sina kostnader för klimatpåverkan. Att importpriserna inte återspeglar alla kostnader är ett slags subvention som snedvrider handeln i fel riktning. Om kostnaden för klimatpåverkan ska märkas hos europeiska konsumenter måste den synas i det pris de får betala, och det motiverar en klimatskatt på inhemskt producerade varor och en klimattull på import från andra länder utan motsvarande skatt. En klimattull skadar alltså inte frihandeln utan tvärtom. Att bestämma storleken på en sådan tull är naturligtvis inte lätt men, som Dieter Helm konstaterar, hellre ett pris som inte är exakt rätt än inget pris alls för det är exakt fel.

Att genomföra detta politiskt är naturligtvis inte heller enkelt. Men det behövs en plan B om, eller när, de globala förhandlingarna på nytt misslyckas.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.