Frågan om arbetslöshetsförsäkring ska vara obligatorisk eller inte står återigen på dagordningen, inte minst i den stora socialförsäkringsutredningen.

Förutom arbetslöshetsförsäkringen har Sverige sedan länge gått den obligatoriska vägen vad gäller socialförsäkringar. Det fanns två viktiga skäl. Det ena var att försäkringar som bygger på frivillighet alltid riskerar att hamna i en negativ kostnadsspiral – lågriskgrupperna väljer att stå utanför, vilket höjer premierna och därmed leder till att ännu fler lämnar försäkringen. Det andra skälet var fripassagerarproblemet. Så länge det omgivande samhället tar ett ansvar för alla medborgares försörjning är det också rimligt att alla är med och betalar.

Arbetslöshetsförsäkringen blev dock inte obligatorisk, till skillnad från i många andra länder. A-kassorna växte historiskt fram som helt medlemsfinansierade kassor och blev delvis statligt finansierade först på 1930-talet. Det system med blandad finansiering som då etablerades är fortfarande giltigt, trots stora ändringar.

Det är framförallt två argument som brukar lyftas för vägvalet att inte göra just arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk.

Det ena förekommer bland annat i direktiven till socialförsäkringsutredningen. Detta går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den? A-kassan har en kostnadseffektiv administration trots det otroligt komplicerade och motsägelsefulla regelverket och få felaktiga utbetalningar. Jag tycker att det är ett argument som bär långt. Akademikernas a-kassa är ett exempel; vem kan bevisa att den verksamhet som vi bedriver hade kunnat bedrivas bättre, billigare, mer effektivt eller mer rättssäkert av till exempel Försäkringskassan?

Det andra argumentet som förekommer är att a-kassan gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektiv­avtalsmodellen. Det är ett argument som jag själv tycker illa om att använda. Visst är det en viktig invändning, men samtidigt borde det vara en uppfordran till de fackliga organisationerna att bredda och fördjupa sin förankring, med argument som medlemsnytta.

I dag hänger inte fackförbundet och a-kassan ihop som förr. Sedan lång tid har man kunnat välja att bara vara med i a-kassan. Under senare tid, i och med att avgifterna till a-kassan höjdes, har också fler akademiker med låga upplevda arbetslöshetsrisker valt att bara vara med i sitt yrkesförbund. Jag tycker att det är sympatiskt att var och en har kunnat välja sin kombination. A-kassan lever ett liv som i all myndighetsutövning är totalt separerad från förbundet i fråga. Akademikernas a-kassa är dessutom inte knuten till något enskilt förbund utan drivs av alla Sacoförbund och Vårdförbundet.

Mot ett obligatorium står också det faktum att många myndiga, välinformerade och ansvarstagande medborgare har valt att avstå från det försäkringsskydd som dagens a-kassa erbjuder. Jag tycker att det ska mycket till innan staten kliver in och tvingar tillbaka dem in i en försäkring som de med öppna ögon valt att inte vilja ha, särskilt som det finns stora grupper – till exempel studenter och företagare – som inte har särskilt stor nytta av a-kassan som den är uppbyggd i dag. Samtidigt gäller det att hålla i minnet att just den breda basen, och därmed riskspridningen mellan dem med hög och låg risk för arbetslöshet, är ett tungt argument för obligatorium!

Ytterligare ett argument mot ett förstatligande av a-kassorna är att staten redan i dag har höga kostnader för socialförsäkringarna, kostnader som vi alla skattebetalare bär via arbetsgivaravgifterna. Samtidigt finns det stora behov av kvalitetsförstärkningar inom utbildning, forskning, vård, rättsväsende och många andra offentligt finansierade verksamheter.

Ett obligatorium skulle med dagens socialförsäkringssystem innebära att det finns ett tak för hur hög ersättning man får när man blir arbetslös men inget tak för hur mycket man betalar in. Den smygbeskattning som avgiftsuttaget över taket innebär är ett hot mot systemets legitimitet, påpekade redan P-O Edin och Sven-Olof Lodin i en skatteutredning häromåret.

Det är över huvud taget dags för nytänkande. Hur mycket ska betalas över skattsedeln, vilken roll skulle parternas avtalsförsäkringar kunna spela? Det här är stora och sammansatta frågor, som nu måste få hög prioritet i den nya socialförsäkringsutredningen. I det arbetet är det viktigt att beakta följande krav, vilka alla gäller oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk och oavsett om den sköts av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet:

• Arbetslöshetsförsäkringen ska vara just en försäkring, med avgifter som svarar mot vad man får ut som försäkrad den dag olyckan är framme och man blir arbetslös. Man bör exempelvis slippa betala under perioder då man inte är berättigad till ersättning.

• Försäkringen ska vara utformad så att det är möjligt för alla, och attraktivt för de flesta, att vara med – oavsett om den är obligatorisk eller frivillig.

• Försäkringen ska klara av att samtidigt dels ge trygghet till den som blir av med jobbet och letar nytt, dels medverka till att de arbetslösa snabbt hittar och tar ett nytt jobb – alla arbetslöshetsförsäkringars allra svåraste balansgång.

• Samspelet mellan a-kassan och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste fungera så att arbetslöshetsförsäkringen inte behövs som mer än en omställningsförsäkring under förhållandevis kort tid.

• Försäkringen ska ha kontaktytor till sjukförsäkringen utan att beblanda sig med den. Det gäller att undvika att folk hamnar mellan stolarna, men också att undvika att människor kan utnyttja båda.

• Försäkringen är och bör vara en omställningsförsäkring mellan två jobb, men den svåra frågan om skydd för dem som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden, till exempel studenter, och är allra svagast på arbetsmarknaden måste få en lösning.

• Administrationen ska vara snabb, rättssäker och effektiv, vilket måste avspeglas i ett bättre regelverk än i dag.

• Försäkringen ska vara ekonomiskt i balans, sett över en hel konjunkturperiod.

Det är hög tid att diskussionen om framtidens arbetslöshetsförsäkring börjar i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan diskussionen om vem som ska sköta den ta vid.

Anna Ekström
ordförande i Saco och Akademikernas erkända arbetslöshetskassa, AEA