En satsning på höghastighetståg är en kostsam historia som måste vara väl genomtänkt. Man bör inte lägga ut över hundra miljarder på ett projekt utan att väldigt noga väga dess fördelar mot dess nackdelar. De som nu efterfrågar rationaliteten i det hela kan därför nog i vissa fall göra lika mycket nytta för det som de som okritiskt omfamnar det. När kvalificerade debattörer som Per Kågeson (DN Debatt 7/1) ställer de viktiga frågorna så kan det vara en början på en nyttig debatt.

Miljöpartiet de grönas stöd till höghastighetståg bygger i korthet på tre argument:

1). Detta är den enda miljövänliga vägen att i framtiden få snabba transporter för folkflertalet mellan landets befolkningscentra. I klarspråk: Det kommer inte då att vara möjligt med massflyg eller massbilism för att transportera miljontals människor. Det är en fråga om rättvisa: Alla ska kunna resa, inte bara ett fåtal.

Kågeson säger att klimateffekten är liten, men då utgår han från en situation med lågt underlag, alltså med oförändrade förutsättningar för bil- och lastbilstrafik tjugo trettio år in i framtiden. Det är inte realistiskt eftersom oljan kommer att sättas under press från två håll: antingen oljebrist med ökande priser eller ekonomiska styrmedel som ger ökande priser.

2). Järnvägen slår redan i dag i kapacitetstaket, både för persontrafik och för gods. Även små problem sprider sig då i det överlastade systemet i form av förseningar på många tåglinjer.

Kågeson räknar med en ganska liten överföring av trafik till tåg, medan klimatmålen förutsätter att ganska stora delar av biltrafik och gods går över till järnväg. Därmed räcker det inte att rusta de befintliga banorna, utan nya banor behöver byggas. Då är det rimligt att satsa på modernaste möjliga teknik.

3). Byggandet av järnväg är ett långsiktigt projekt som ska ses snarare på hundra än på tio års sikt. Det är inte kortsiktigt lönsamt att bygga järnväg och har aldrig varit det. Om man bara tänkte kortsiktigt så skulle den svenska järnvägen aldrig ha byggts, utan det hade varit billigare att köpa in fler hästdroskor.

Det som Kågeson egentligen efterlyser i sin artikel är det politiska modet att skapa förutsättningar för höghastighetsbanorna att bli framgångsrika. Att bara bygga järnväg utan att införa de ekonomiska styrmedel som behövs för att få fram ett underlag till järnvägen är givetvis ingen god idé. Men förutsatt att detta mod finns kan säkert även Kågeson skriva under på punkterna ovan.

Karin Svensson Smith
ledamot riksdagens trafikutskott (MP)