DN Debatt

”Högljudd opinion står i vägen för GM-grödorna”

Tysk potatisodlare med genmodifierad potatis. ”EU lägger stora resurser på att slåss mot en demon som inte finns”, skriver Torbjörn Fagerström.
Tysk potatisodlare med genmodifierad potatis. ”EU lägger stora resurser på att slåss mot en demon som inte finns”, skriver Torbjörn Fagerström. Foto: Frank Hormann / AP
Europa står vid sidan av när resten av världen anammar tekniken för GM-grödor (gentekniskt förädlade grödor). Det är en framtidsinriktad, lönsam och miljövänlig teknik som enligt veten­skapen är ofarlig bortom allt rimligt tvivel. Vår undersökning – på uppdrag av finansdepartementets Expertgrupp för miljöstudier – visar att det europeiska folkhushållet varje år kastar 25 miljarder kronor i sjön genom att inte använda till exempel herbicidtolerant raps och sockerbeta. EU slåss mot en demon som inte finns medan tiger-, panter- och lejonekonomierna i Asien, Syd­amerika och Afrika utvecklar en modern, biobaserad grön teknik, skriver Torbjörn Fagerström.

Vissa opinionsmässiga haverier får större konsekvenser än andra. Till de mera ödesdigra hör nog genomklappningen i Europa för synen på gentekniskt förädlade grödor (GMO eller GM-grödor). På uppdrag av Expertgruppen för miljöstudier vid finansdepartementet har vi analyserat vilka vinster som Europa därigenom går miste om. Rapporten presenteras här och vid ett seminarium på tisdag.

Situationen i EU är följande. Å ena sidan har vi en framtidsinriktad, lönsam, miljövänlig teknik för växtförädling, som enligt vetenskapen är ofarlig bortom allt rimligt tvivel. Å andra sidan har vi ett regelverk, inflytelserika intressegrupper, och ett politiskt system som behandlar samma teknik som om den vore djävulens påfund.

Det handlar alltså om en totalkrock mellan vetenskap och politik, mellan beprövad erfarenhet och folklig opinion, mellan tillit och misstänksamhet. Som förklaring anförs ofta en högljudd protektionistisk jordbrukslobby, inflytelserika gröna rörelser med affärsidén att vara emot GM-grödor, och vrede över att ett fåtal stora företag har makt över växtförädlingen.

Men ingen av dessa faktorer är ju unik för Europa. Det måste finnas någon specifik oförmåga hos det politiska systemet i Bryssel, något långbänkssyndrom, någon underdånighet gentemot högljudda opinioner, som förklarar varför just Europa står vid sidan av när resten av världen anammar en löftesrik teknik.

Här berör jag bara den del av vår analys som behandlar de två grödor som skulle kunna odlas i stor skala i Sverige redan i dag – herbicidtolerant raps och sockerbeta – samt en gröda som kommer inom kort, potatis som gjorts motståndskraftig mot den svampsjukdom som orsakar bladmögel och brunröta.

Vid en övergång till odling av herbicidtolerant sockerbeta beräknas avkastningen per ha (hektar) öka med 5–10 procent. Kostnaden för utsäde ökar från 1.600 till 1.900 kr/ha, men samtidigt minskar kostnaden för kemisk ogräsbekämpning från drygt 1.600 till knappt 500 kr/ha. För landet som helhet motsvarar detta en årlig samhällsekonomisk vinst om drygt 90 miljoner kronor, eller cirka 14 procent av totalproduktionens värde. Cirka 3.000 ha jordbruksmark (8 procent av nuvarande sockerbetsareal) skulle frigöras.

 För raps och potatis gäller liknande siffror, så vi beräknar att den totala samhällsekonomiska vinsten vid en introduktion av alla tre grödorna skulle bli 275 miljoner kronor om året och en friställning av 10.000 ha åkermark. Till detta kommer miljövinsterna i form av minskad användning av bekämpningsmedel, minskad traktorkörning, med mera.

För hela EU-området skulle en övergång till dessa tre GM-grödor ge en samhällsekonomisk vinst om cirka 20 miljarder kr per år och en arealbesparing om cirka 645.000 ha. På så mycket förstklassig åker kan man göra mycket roligt. Om man inte avsätter den till naturreservat eller andra extensiva ändamål, kan man till exempel odla den nya oljeväxt (GM-oljekål) som bland annat forskare vid SLU håller på att skräddarsy till att ersätta fossil olja. På den friställda arealen skulle man kunna utvinna crika 300.000 ton smörjolja till ett marknadsvärde runt 4,5 miljarder kronor, och lika mycket vanlig olja (lämplig för till exempel biodiesel) till ett värde av cirka 1 miljard. Det som blir över, frökakan, kunde eldas och ge fjärrvärme (0,3 miljarder).

Men dessa vinster uppstår inte. I EU anser man nämligen att konsumenten har rätt att veta om ett visst livsmedel härrör från en GM-gröda – oklart varför, eftersom varje GM-produkt som över huvud taget kommer ifråga för marknaden redan har riskvärderats och bedömts ofarlig. Vidare anser man att olika särintressen inom livsmedelssektorn har rätt att helt godtyckligt och utan någon som helst vetenskaplig grund betrakta inblandning av GMO-produkter i icke-GMO-produkter som en ”förorening” – och sedan kräva samhällets hjälp för att undvika detta.

EU har därför sjösatt ett omfattande regelverk rörande odlingsbetingelser, ursprungsmärkning med mera, vilket ger upphov till en så kallad särskiljningskostnad i livsmedelshanteringen. I dagens opinionsläge skulle livsmedelskedjan få bära en särskiljningskostnad om cirka 10 procent av priset, samtidigt som endast 25 procent av köparna skulle acceptera socker som framställts ur GM-betor. Den samhällsekonomiska vinsten skulle då krympa till bara någon procent av totalproduktionens värde. Motsvarande resonemang gäller för raps och potatis.

Med så små marginaler och ett så labilt opinionsläge blir resultatet att det knappast odlas några GM-grödor alls. Det europeiska folkhushållet kastar alltså 25 miljarder kronor i sjön varje år helt i onödan, miljövinsterna oräknade. Detta motsvarar ett engångsbelopp (vid 2–3 procents ränta) i intervallet 800–1.250 miljarder.

Ett mera flagrant nederlag för det kunskapsbaserade samhället har vi knappast upplevt under efterkrigstiden. Och i Bryssel tycks förvirringen vara total. I forskningsstrategierna därifrån anges att Europa ska konkurrera med spetskompetens inom bland annat biovetenskaperna. Ändå behåller man ett de facto moratorium för en av dessa spetsteknologier – GMO – trots att kommissionen själv nyligen konstaterat att de 300 miljoner euro som satsats på riskforskning kring GM-grödor inte påvisat några risker för miljö eller hälsa.

Helt följdriktigt körs forskningståget av resten av världen – inte minst av asiatiska tigerekonomier, sydamerikanska panterekonomier och afrikanska lejonekonomier. Europa står på perrongen och tittar på – och dess unga forskarbegåvningar ställer sin håg till andra branscher. I våra beräkningar har vi inte ens försökt att inkludera kostnaden för att Europa lämnar walk-over inom detta forskningsområde. Men det kan nog bli dyrt.

För snart kommer nya tekniksprång, till exempel så kallad syntetisk biologi. Det är visserligen inte så dramatiskt som det låter, det handlar om att skräddarsy bakterier för storskalig produktion av till exempel biobränslen eller mediciner.

Men redan stäms larmklockorna i moll hos de organisationer som lever av att skrämmas för framtiden, men inte behöver ta kostnaderna för den skada de åsamkar. I deras eländesbeskrivningar känns ordval, problemanalys och retorik bara alltför väl igen – det är samma lättsålda, antimoderna tankar som kört GMO-opinionen i botten.

Om vi inte i tid tar striden om problemformulering och agendasättande, så kommer vi att få lämna walk over inför även dessa nya angrepp på vetenskap och framstegstro.

Då står vi där igen om några år – handfallna och yrvakna – och tvingas konstatera att EU lägger resurser på att slåss mot en demon som inte finns, medan resten av världen lägger resurser på att utveckla modern, biobaserad, grön teknik. En av förlorarna blir då – återigen – miljön.

Torbjörn Fagerström
senior advisor och tidigare prorektor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU

Wibes sista uppdrag

Det uppdrag som refereras i vidstående artikel gavs ursprungligen till professorerna Torbjörn Fagerström och Sören Wibe tillsammans. Wibe avled emellertid i slutfasen av arbetet med rapporten. Den kom därmed att bli hans sista vetenskapliga arbete.

För att, så långt möjligt, slutföra arbetet i hans anda anlitade Expertgruppen Wibes mångårige vän och kollega professor Karl-Gustaf Löfgren, Umeå universitet.

Bengt Kriström
ordförande i Expertgruppen för miljöstudier