En fördubbling av antalet studenter, nya högskolor och högskolor som har blivit universitet – så har den svenska högskolesektorn utvecklats under de senaste tjugo åren. Aldrig har så många studenter funnits vid svenska lärosäten som nu, 440.000 personer.
Dessvärre har svensk högskolepolitik nästan enbart handlat om denna kvantitativa utbyggnad de senaste decennierna, medan kvalitetsfrågor fått stå tillbaka. Alliansregeringen avser att skifta fokus från kvantitetsfrågor till kvalitetsfrågor i den högre utbildningen.
Lärosätena står nu inför flera utmaningar som kan komma att förändra det svenska högskolelandskapet. Några av utmaningarna beror på att politiken läggs om, medan andra utmaningar följer av demografiska faktorer som ingen regering rår över.
Först och främst; tydligare kvalitetskrav. Regeringen har givit Högskoleverket i uppdrag att göra skarpare kvalitetsutvärderingar och examenstillståndsprövningar av all högre utbildning.
Flera lärosäten fick exempelvis inte rätt att ge lärarexamina efter Högskoleverkets kvalitetsgranskning det gångna året, varefter regeringen drog slutsatsen att studieplatser måste flyttas till de lärosäten som godkänts. Granskningen av lärarutbildningen är dock bara början och det går inte att utesluta att fler examenstillstånd vid fler högskolor dras in när alla utbildningsinriktningar utvärderas.
På många utbildningar är forskningsanknytningen inte tillräcklig, trots att den är en förutsättning för akademisk utbildning. En stor andel av lärarna bör vara disputerade och därmed själva ha möjlighet att följa med i aktuell forskning, men när fler och fler studenter har tagits in utan att resurser förts till i samma utsträckning har många lärosäten alltför få forskarutbildade lärare. Utbyggnaden betyder också att den lärarledda tiden har minskat på många utbildningar och i synnerhet utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap har drabbats av denna politik.
Högskoleutbildning bedrivs i allt väsentligt i dag på 37 universitet och högskolor, men forskningsresurserna är koncentrerade till ett tiotal universitet. En del debattörer argumenterar för att de mindre högskolorna borde få väsentligt större andel av forskningsanslagen, men inom en given resursram innebär det att de större universiteten ska avlövas forskningsanslag.
Ska Sverige eftersträva högsta vetenskapliga kvalitet kan vi inte sprida ut resurserna mer än i dag – det skulle allvarligt hota att utarma den högklassiga forskningen vid lärosäten som till exempel Karolinska institutet och Chalmers. Alltför små miljöer, med alltför få forskare inom ett ämne, bör också undvikas; för bästa möjliga vetenskapliga utveckling krävs en kritisk massa av forskare och forskarstuderande.
Jag kommer inte att medverka till att slå sönder sådana akademiska institutioner som förmår hävda sig i internationell toppklass. Det vore helt enkelt en utomordentligt olycklig utveckling för Sverige som forskningsnation och därmed också för vår förmåga att klara den globala konkurrensen.
Men målkonflikten finns och den bör uttalas öppet; å ena sidan bör högre utbildning och forskning hänga ihop, å andra sidan har Sverige skapat en stor mängd högskolor som nästan enbart ägnar sig åt det förstnämnda. Slutsatsen som bör dras är att det är önskvärt med en väsentligt ökad samverkan mellan de forskningstunga universiteten och de regionala högskolorna.
En annan utmaning är demografin. Ungdomskullarna som föddes runt 1990 är rekordstora, men därefter minskade kullarna betydligt. Det innebär stora svårigheter att dimensionera utbildning och det kräver framförhållning. Många kommuner har de senaste åren tvingats lägga ned gymnasieskolor när elevunderlaget har minskat dramatiskt. Nu flyttar dessa sjunkande ungdomskullar snabbt in i högskolan; till exempel minskar antalet 20-åringar med en fjärdedel på bara sex år.
Söktrycket till högskoleprogram och kurser varierar kraftigt mellan olika universitet och högskolor. En del lärosäten med lägre söktryck har hittills kunnat fylla sina platser med sökande som inte kom in på sina förstaval på andra lärosäten, men det går inte längre när en stor andel av de sökande försvinner. Dessutom bör, enligt min mening, studentinflytandet öka över platsfördelningen mellan lärosätena. Söktrycket från studenternas sida bör därför i ökad utsträckning påverka fördelningen av platser mellan olika universitet och högskolor.
En högskola som tappar många sökande på grund av minskande ungdomskullar, och som i nästa steg blir av med någon eller några examensrätter och därmed studieplatser på grund av skarpare utvärdering, kommer därför i längden att möta stora utmaningar.
Men det vore samtidigt allvarligt om det inte längre gavs högre utbildning i hela Sverige. Sjuksköterskor, lärare och högskoleingenjörer är exempel på sådana utbildningar som måste finnas i många delar av landet, både för att ge möjlighet att studera även för den som inte kan flytta och för att försörja den regionala arbetsmarknaden med kompetens.
Ett antal högskolor kan därför stå inför svåra vägval inom något eller några år. En lösning kan då vara att en regional högskola går samman med ett starkt forskningsuniversitet. Därigenom kan verksamheten stärkas och kvalitetssäkras och utbildning kan säkras på många platser i landet, liksom profilerad forskning på smala men viktiga områden, områden som kan vara av stor vikt för det regionala näringslivet och för innovationskraften. Flera universitet, bland annat Linnéuniversitetet, har i dag campus i mer än en stad.
Initiativet till samverkan och samgåenden bör komma från berörda lärosäten; regeringen avser inte att fatta beslut om sammanläggningar eller samarbeten mot berörda lärosätens vilja.
Men det är centralt att alla aktörer med intresse för högre utbildning och forskning är uppmärksamma på de utmaningar som svensk högskolesektor nu står inför. Regeringen har därutöver avsatt medel, 20 miljoner kronor 2012 och 75 miljoner kronor kommande år, för att finansiera merkostnader för lärosäten som vill gå samman.
Vårt övergripande mål bör vara att bedriva högre utbildning med högsta möjliga kvalitet över i princip hela Sverige, särskilt inom områden av stor betydelse för den regionala arbetsmarknaden. Samtidigt bör svensk forskning bedrivas med inriktning mot högsta möjliga kvalitet och med strävan att konkurrera i internationell toppklass.
Jan Björklund (FP),
utbildningsminister