Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Höjda marginalskatter ökar inte resurserna till skolan”

Beteenden ändras. Oppositionen vill tillföra mer resurser till skolan genom höjd marginalskatt för höga inkomster. Vår analys visar att en sådan höjning ger mycket begränsade eller inga extra pengar till offentlig sektor, eftersom utbudet av arbete minskar, skriver nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood.

Jobbskatteavdraget har medfört att låg- och medelinkomsttagare i dag betalar en inkomstskatt i linje med genomsnittet för OECD-området. För högre inkomster avviker däremot Sverige med höga nivåer på inkomstskatten. Arbetsgivaravgiften ger inga förmåner för dessa inkomster och är därför en ren skatt, vilket innebär en högsta marginalskattesats på närmare 70 procent. Internationellt sett är detta en mycket hög nivå.

Trots detta utgångsläge föreslår oppositionspartierna höjda marginalskatter för högre inkomster. Miljöpartiets förslag om en höjning av inkomstskatten med tre procentenheter på inkomster över 40.000 kronor presenterades tidigare i år (DN Debatt 19/2). Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i sina senaste budgetmotioner föreslagit att jobbskatteavdraget fasas ut, vilket de facto innebär höjd marginalskatt.

Avsikten med dessa skattehöjningar är att få fram resurser för den offentliga sektorn. Alla tre partier trycker speciellt på behoven av en ökad satsning på skolan. Men frågan om hur mycket resurser dessa förslag kan uppbringa avgörs i hög utsträckning av hur individerna anpassar sig till de höjda skattesatserna. Vi har analyserat detta på uppdrag av Svenskt näringsliv i en kommande rapport.

Den ekonomiska forskningen inom området skatter och beteendeanpassning är omfattande. Även om resultaten varierar när det gäller anpassningens storlek så finns det ett omfattande stöd för att säga att skatter har en effekt. Det bör även framhållas att en relativt liten anpassning kan ge kraftiga effekter på skatteintäkten.

Vår konsekvensanalys av oppositionspartiernas förslag bygger på en konservativ uppskattning av beteendeanpassningen där vi bara beaktar förändring i arbetstutbudet. Analysen visar på att dessa förslag endast ger liten eller ingen alls ökning av skatteintäkten. Högre marginalskatt ökar progressiviteten, vilket minskar arbetsutbudet. För i synnerhet Vänsterpartiets förslag är minskningen kraftig; sysselsättningen sjunker motsvarande drygt 30.000 heltidsjobb. Det medför lägre arbetsinkomster och reducerade skatteintäkter. Även skatteintäkterna från arbetsgivaravgifter och moms minskar.

Det är alltså stor skillnad mellan våra resultat och en rent statisk kalkyl, som bortser från att skattehöjningar minskar skattebasen. Hur stor del av skatteintäkten återstår då vi tar hänsyn till att individerna minskar sitt arbetsutbud? Av Miljöpartiets skattehöjning realiseras bara cirka 14 procent, av Vänsterpartiets 34 procent och av Socialdemokraternas i princip ingenting.

Skatter används för att styra konsumtionen av till exempel energi och alkohol. I dessa sammanhang finns en utpräglad tro på sambandet mellan pris och konsumtion. Vi finner det märkligt att motsvarande samband i det närmaste negligeras för förhållandet mellan arbetstid och avkastningen per arbetad timme. I själva verket finns ingen konstant lönesumma som kan beskattas godtyckligt. Lönesumman beror till stor del på hur beskattningen ser ut.

Vi har även utvärderat två andra förslag; först att avskaffa värnskatten och sedan den statliga skatten. I enlighet med tidigare studier finner vi att borttagen värnskatt är i det närmaste självfinansierat.

Utan statlig skatt får många kraftig sänkt marginalskatt, vilket medför ökat arbetsutbud motsvarande mer än 50.000 heltidsjobb och ökade skatteintäkter. När detta beaktas så är det kvarvarande underskottet 17 miljarder kronor jämfört med cirka 47 miljarder kronor utan förändrat arbetsutbud.

En så kraftig skattesänkning på höga inkomster innebär ökad inkomstspridning. En intressant utmaning är att försöka motverka den ökade inkomstspridningen genom åtgärder som slår hårdast mot hushåll med högst inkomst.

Lägre marginalskatt har många fördelar utöver att öka arbetsutbudet. Skillnaden i beskattning av kapital och arbete minskar, vilket är direkt kopplat till den aktuella diskussionen om fåmansbolag och de så kallade 3:12-reglerna. En än viktigare fördel med lägre marginalskatt är ökad lönsamhet av såväl högre utbildning som yrkeskarriär.

I dag diskuteras nödvändigheten av att höja lärarnas löner, genom exempelvis extra bonusar eller satsningar på de med en licentiatexamen. Men skattesystemets roll måste också diskuteras. En lärare som i dag har en lön i nivå med där den statliga inkomstskatten börjar, cirka 36.000 kronor i månaden, får behålla mindre än hälften av en inkomstökning. Med Miljöpartiets förslag blir behållningen än mindre och med Vänsterpartiets får läraren enbart behålla cirka 40 procent av inkomstökningen.

Eftersom den statliga inkomstskatten motsvarar mindre än 3 procent av den offentliga sektorns totala skatteintäkter kan den inte spela någon avgörande roll för omfördelningen av skattemedel till hushållen med lägst inkomster. I stället har de breda proportionella skatterna betydelse; kommunalskatten, arbetsgivaravgiften och momsen.

Avslutningsvis vill vi ge en illustration av hur betydelsefull ökad arbetstid är genom att se till vårt pensionssystem. Pensionsmyndigheten beräknar att balanseringen (den så kallade bromsen) under perioden 2010–2018 motsvarar en skatteminskning för kommunerna på 27 miljarder kronor samt en minskning av hushållens disponibla inkomster med drygt 50 miljarder kronor. Den totala arbetstiden har en väsentlig betydelse vid beräkningen av balanstalet. Åtgärder som främjar ett ökat arbetsutbud ökar tillgångssidan och kan därmed minska risken att bromsen slår till orsakar sämre pensioner.

Att ta bort eller minska den statliga skatten leder till ett ökat arbetsutbud och ett minskat djup i balanseringen. Detta innebär en mindre minskning av den allmänna pensionen och en kortare period då bromsen är aktiverad. Naturligtvis följer av detta ett mindre skattebortfall för kommunerna. Med ett sådant bredare perspektiv kan en reform som innebär en kortsiktigt beräknad skatteminskning mycket väl ge långsiktigt ökade skatteintäkter. Synen på fördelningseffekten av borttagen eller minskad statlig skatt kan även nyanseras; när bromsen slår till leder detta till en minskad allmän pension. De som drabbas hårdast av detta är naturligtvis de med lägst pension.

En utmaning i den framtida skattepolitiken är att skapa stimulans för ett ökat arbetsutbud. En sådan politik måste lägga ett större fokus på nödvändigheten av en minskad skatt på arbete och då framför allt en minskad beskattning av höga inkomster.