En liten flicka avled den 20 september 2008 på en intensivvårdsavdelning på Karolinska sjukhuset. Beslut om inledande av förundersökning fattades i februari 2009. Uppgifter i förundersökningen pekar i riktning mot att det var läkaren som en kort stund innan flickan avled tillförde henne läkemedel. Läkaren har inte kunnat förklara de dödliga halterna av morfin och tiopental.

Barnläkaren Hugo Lagercrantz argumenterar (DN Debatt 7/3) för det rimliga i att avsluta livsuppehållande behandling av barn med svåra skador innan det blir för sent att göra det. Han hävdar att brottsmisstanken mot läkaren grundas på beslutet att avbryta den livsuppehållande behandlingen av flickan. Det är felaktigt.

Brottsmisstanken grundar sig på att flickan efter att den livsuppehållande behandlingen avbrutits fått en dos av två läkemedel som direkt orsakat hennes död – för övrigt samma läkemedel som används vid aktiv dödshjälp. Beslutet att avbryta den livsuppehållande behandlingen är således inte det som ligger till grund för brottsmisstanken.

Det faktum att flickan skulle ha avlidit inom en kortare tid utan den livsuppehållande behandlingen medför enligt nu gällande lagstiftning, inte att någon har rätt att vidta en aktiv åtgärd som medför att hon avlider tidigare. Om någon vill ha en ändring till stånd i det avseendet står det honom naturligtvis fritt att propagera för det.

Lagercrantz har, utan att bry sig om att närmare kontrollera fakta, valt att uttala allvarlig kritik mot åklagaren. Att som Lagercrantz gör hävda att man inte kan avbryta behandlingen av svårt sjuka personer på grund av åtgärder som vidtagits i denna förundersökning är horribelt. Att föra en debatt om de svåra frågor som rör behandling av människor i livets slutskede – och pådyvla en åklagare som utför sitt arbete ett ansvar på det sätt som Lagercrantz gör – är inte värdigt.

Åklagaren har att i sitt arbete utgå ifrån gällande lagstiftning. Inom ramen för en förundersökning får tvångsåtgärder vidtas, bland annat kan den misstänkte anhållas och åklagaren kan hos tingsrätten begära att han eller hon skall häktas. I fallet med den lilla flickan har tingsrätten vid sin prövning av häktningsfrågan, i likhet med åklagaren, kommit fram till att det föreligger sannolika skäl för brott – dråp – och att det fanns skäl för häktning.

Man måste utgå från att Lagercrantz inte anser att läkare står över lagen utan att även de kan bli föremål för brottsmisstanke, även för åtgärder som de vidtar under tjänstetid. I denna utredning finns det uppgifter som med styrka talar för att någon genom ett uppsåtligt handlande berövat flickan livet. En ståndpunkt som utgår från att detta inte skall utredas inom ramen för en förundersökning är orimlig. Svensk strafflag gäller i detta avseende alla – även läkare.

Man måste ha den djupaste respekt för det arbete som läkare och andra inom vården utför och för att de många gånger ställs inför svåra och livsavgörande frågor. En motsvarande respekt från Lagerkrantz sida för det arbete som polis och åklagare utför vore önskvärd.

PETER CLAESON
Chefsåklagare
ERIKA LEJNEFORS
Vice chefsåklagare
HENRIK SÖDERMAN
Vice chefsåklagare Kammarchef
Västerorts åklagarkammare i Stockholm