Hovrättsdomare: Nya ”moderna” processregler äventyrar rättssäkerheten
och förtroendet för domstolen. Efter reformen EMR, ”en modernare rättegång”, tillåts inte längre några nya frågor till bevispersoner när ett fall tas upp i hovrätten. I stället läggs all muntlig bevisning fram genom uppspelningar av videoupptagningar från tingsrätten. Oklarheter från tingsrättsprocessen riskerar att inte klaras ut eftersom hovrätten inte själv kan ställa egna frågor. Hovrätten är i praktiken sista instans i rättskedjan och handlägger ofta allvarliga brottmål. Den nya ordningen har på många sätt försämrat förutsättningarna för en rättvis prövning, skriver hovrättslagmannen Håkan Lavén.
Under mottot ”en modernare rättegång” (EMR) genomförde regering och riksdag under slutet av förra året en stor reform av processreglerna i domstol. För hovrätterna innebär EMR-reformen bland annat att all muntlig bevisning i ett brottmål läggs fram genom uppspelning av videoupptagningar av förhören från tingsrätten med den tilltalade, målsäganden, vittnen med flera. Som huvudregel tillåts inga nya frågor i hovrätten till dessa bevispersoner. Förutom den tilltalade kallas de inte heller till rättegången.
Den nya ordningen underlättar genomförandet av vissa rättegångar, men reformen har samtidigt fört med sig flera besvärande nackdelar som har bäring på rättssäkerheten och förtroendet för domstolen.
En hovrätt är i praktiken sista instans i rättskedjan och handlägger bland annat allvarliga brottmål där personer döms till långa fängelsestraff. Det kan då tyckas självklart att de personer som medverkar professionellt i rättegången, det vill säga rättens ledamöter, åklagare, målsägandebiträden och försvarare uppträder på ett sätt som svarar mot situationens allvar och att de processuella reglerna understödjer och skapar goda förutsättningar för ett sådant uppträdande.
Så kan knappast sägas vara fallet med de nya EMR-reglerna. Videouppspelningarna från tingsrätten, som i större mål kan pågå under flera dagar eller veckor i hovrätten, är ofta tämligen ointressanta för åklagare och advokater eftersom dessa aktörer redan medverkat vid rättegången i tingsrätten.
Det är inte ovanligt att en åklagare bedömer att han gör större nytta på sitt ordinarie tjänsterum än genom att titta på videouppspelningar och att han således under pågående rättegång lämnar rättssalen för att återkomma senare när uppspelningarna är avslutade. Mindre arbetstyngda åklagare lutar sig i stället bekvämt bakåt i stolen och med slutna ögon fördriver de tiden till synes sovande, andra läser dagstidningar eller, i något fall, reklamblad från varuhus. Advokater, som uppbär statligt rättshjälpsarvode med 1 380 kr i timmen, kan ägna merparten av tiden åt att utföra annat arbete som inte har med målet att göra.
Den nya rättegångsordningen har på detta sätt antagit former som knappast kan sägas förmedla den seriositet och allvarsamhet som rimligen bör känneteckna en process i hovrätten.
Allvarligare är måhända att den så kallade modernare rättegången i åtskilliga hänseenden ger försämrade förutsättningar för en rättvis prövning av målen. Även om tekniken är modern är videouppspelningar inte alls jämförbara med att personligen höra vittnen med flera. Det är till exempel ofrånkomligt att olika tekniska problem uppkommer avseende ljud och bild som försvårar möjligheten att följa med i förhöret. I vissa mål går det inte att förstå vad en förhörsperson menar när en karta eller skiss förevisas och diskussionen i rätten sker med anknytning till den. Uppgifter och frågor från tingsrätten som är överspelade i hovrätten tynger processen. Det har också visat sig svårt för ledamöterna i hovrätten att behålla koncentrationen i större mål där videouppspelningar kan pågå i flera dagar i sträck. Oklarheter från tingsrättsprocessen eller förbiseenden riskerar numera att inte klaras ut, eftersom hovrätten inte har möjlighet att själv ställa frågor till förhörspersonerna.
Med den nya ordningen har också den tilltalades ställning i rättegången avsevärt försvagats. Det måste betecknas som mycket otillfredsställande att en tilltalad som vänder sig till en ny domstolsinstans för att få sin sak prövad inte anses ha rätt att i ett partsförhör få möjlighet att förklara sig i de ansvarsfrågor som gäller honom själv. Den som i tingsrätten till exempel blivit dömd till livstids fängelse för mord och anser sig oskyldig har, som alla förstår, anledning att argumentera för sin sak i hovrätten.
En annan anmärkningsvärd inskränkning i den tilltalades möjligheter att effektivt försvara sig mot brottsanklagelsen gäller situationen att den tilltalade är missnöjd med sin försvarare från tingsrätten och byter försvarare till hovrättsprövningen. Enligt den nya ordningen anses den nye försvararen inte ha rätt att ställa egna frågor till den tilltalade eller övriga bevispersoner utan ska nöja sig med vad som förekommit i underinstansen. Möjligheten att i hovrätten reparera en dålig försvararinsats från första instans blir med en sådan regel i det närmaste obefintlig.
Det är förvånande att den svenska advokatkåren har kunnat godta försämringar av detta slag utan kritik och offentlig debatt.
På sikt kommer säkerligen rekryteringsfrågorna i hovrätten att uppmärksammas. Yngre domare rynkar redan i dag på näsan när det talas om framtida tjänstgöring i hovrätt. Vem vill ägna sin domargärning åt att titta på videofilmer i stället för att möta levande människor i en domstolsprocess? Om de bästa domarämnena av det skälet flyr hovrättsbanan kommer sannolikt hovrättens legitimitet som överinstans att allvarligt ifrågasättas.
Håkan Lavén hovrättslagman i hovrätten för Nedre Norrland. Har tidigare arbetat med lagstiftningsarbete på justitiedepartementet och varit byråchef hos Justitiekanslern.