Den växande eurokrisen hotar inte längre bara eurosamarbetet, Europas tillväxt och finansiella och politiska stabilitet. Den hotar nu hela världsekonomins återhämtning från den globala finanskrisen. Dessutom finns anledning att frukta att ett eurosammanbrott hotar den inre marknaden och leder till stängda gränser för den fria handeln och fria rörligheten samt till statliga ingrepp för att gynna medlemsstaternas egna företag. Utvecklingen överträffar de mest dystopiska farhågor vi själva hade inför europrojektet, farhågor som gjorde att vi engagerade oss i EMU-motståndet inför den svenska folkomröstningen 2003 och sedermera i Junilistan.
I den svenska debatten är det fortfarande få som erkänner att krisen beror på införandet av euron. Man skyller på att oansvarig finanspolitik i många euroländer lett till budgetunderskott och en gigantisk skulduppbyggnad. Innebörden är att om bara stabilitets- och tillväxtpaktens krav på budgetunderskott på maximalt tre procent hade respekterats hade krisen undvikits. Men detta är inte sant. Krisländer som Irland och Spanien hade inga budgetunderskott när finanskrisen slog till.
Problemet för alla dagens krisländer var i stället att den gemensamma valutan och därmed penningpolitiken innebar en alltför låg ränta i ett antal länder. Det inbjöd till en lånefest finansierad av ett utländskt kapitalinflöde. Priser och löner steg och länderna fick stora bytesbalansunderskott. I princip hade detta kunnat motverkas av en tillräckligt stram finanspolitik, men då hade det inte räckt med stabilitetspaktens krav på begränsade budgetunderskott. För att motverka överhettning hade de behövt rejäla budgetöverskott, vilket är politiskt svårt att åstadkomma.
Det är väl känt att det är svårt att använda finanspolitiken i stabiliseringspolitiskt syfte. Den stora EMU-utredningen inför folkomröstningen 2003 konstaterade att finanspolitiken är ett klumpigt stabiliseringspolitiskt medel som ständigt kommer i konflikt med fördelningspolitiska och allokeringspolitiska ambitioner. Det var därför Sverige liksom många andra länder hade övergått till att låta en självständig centralbank använda penningpolitiken för att stabilisera ekonomin.
Grekland, Irland, Portugal, Spanien är därför inte ensamt skyldiga till eurokrisen. De är snarare offer för europrojektet, som tillkom i Frankrikes och Tysklands intresse. Det var visserligen trevligt för de fattigare länderna så länge de kunde leva gott på lånade pengar, men priset som nu utkrävs är förfärande högt.
I dagsläget finns det två tänkbara scenarier, båda mycket kostsamma. I det ena skrivs i första hand Greklands statsskuld ned med minst 50 procent – de flesta inser numera att det är oundvikligt – men inget land lämnar eurosamarbetet.
För att återfå konkurrenskraften måste därför priser och löner sänkas kraftigt gentemot Tyskland och andra nordeuropeiska länder, i Greklands fall med så mycket som 30 procent. Om de förra fortsätter med en inflationstakt på knappt två procent, måste krisländerna klara stillastående eller sjunkande nominella löner och priser under många år. Då stiger sannolikt arbetslösheten från redan mycket höga nivåer och kan starta en deflationsspiral som innebär att skulderna stiger i förhållande till inkomsterna. Politiskt kan följderna bli dramatiska.
Skuldavskrivningen innebär att grekiska banker, men även tyska och franska banker samt Europeiska centralbanken, ECB, alla med stora innehav av grekiska statspapper, kommer att drabbas av omfattande förluster och behöva nytt kapital. Om fler krisländer tvingas göra skuldavskrivningar kommer det att röra sig om svindlande belopp och risken för detta är stor. En grekisk statsbankrutt kommer, oavsett vad den kallas, att utlösa en förtroendekris som drabbar andra skuldsatta länder. Notan får eurozonens skattebetalare, främst de tyska, stå för.
Förlängningen på detta scenario är att eurozonen tvingas ta avgörande steg mot en finanspolitisk union med en gemensam finansminister för att undvika nya katastrofer. Men en sådan union kräver att både Lissabonfördraget och den tyska grundlagen ändras. En sådan lösning har inget stöd hos väljarna och riskerar att förvärra de politiska motsättningar som krisen redan skapat. En finanspolitisk union verkar därför osannolik och tar i alla händelser åratal att förverkliga.
I det andra scenariot lämnar de värst utsatta länderna, i första hand Grekland, eurosamarbetet. I stället för en brutal och långvarig deflationspolitik kan länderna återfå sin konkurrenskraft och tillväxt snabbt genom att låta den egna valutan försvagas.
Även i detta scenario måste dock Greklands statsskuld skrivas ned. Förutom de nämnda problemen för det europeiska banksystemet kommer grekiska företag med lån i euro att gå i konkurs om de inte räddas genom statligt stöd.
I båda scenarierna hotar finansiellt kaos, i båda krävs gigantiska stödåtgärder. I båda krävs dessutom strukturreformer för att eliminera budgetunderskott och förbättra tillväxtutsikterna.
Det är möjligt att den finansiella turbulensen blir mycket större om ett eller flera länder lämnar eurosamarbetet. Men det måste i så fall vägas mot en hotande deflationsspiral i krisländerna om de håller fast vid euron och mot de hårda politiska motsättningar som en finanspolitisk union kommer att utlösa.
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Mats Perssons inlägg (DN Debatt 28/9). Han argumenterar för att Greklands problem (statsskuld, likviditetskris, konkurrensproblem) inte kan lösas genom att Grekland ”trixar med valutan”, det vill säga återinför drachman. Men ingen har hävdat att alla problem kan lösas med bara en policyåtgärd. Den höga statsskulden måste också skrivas ned. Budgetunderskottet måste elimineras och inflationen pareras med en stram – och självständig – penningpolitik.
En jämförelse med den svenska 90-talskrisen visar att uppgiften är svår men inte omöjlig. När Sverige övergav den fasta växelkursen 1992 kombinerades det med ett inflationsmål för penningpolitiken och en målmedveten budgetsanering för att återställa balans i de offentliga finanserna. Budgetsaneringen i sig hade en negativ effekt på tillväxten men den uppvägdes av att exporten tog fart när kronan försvagades. Under hela 90-talet hade Sverige sedan en exportledd tillväxt med mycket låg inflation. Nu framstår Sverige – fortfarande med en flytande valuta – som en lysande förebild för övriga Europa.
Greklands situation är svårare därför att landet inte som Sverige har draghjälp från en växande världsekonomi och inte heller har lika starka ekonomisk-politiska institutioner. Till det kommer att landet är bankrutt och behöver hjälp utifrån för att undvika finansiell härdsmälta.
Hybris hos EU:s beslutsfattare ledde till skapandet av EMU, vars kris nu hotar hela det europeiska projektet och hela världsekonomin. Förnekelse av krisens allvar under det gångna året gör att valet nu står mellan det antika Greklands Scylla och Charybdis.
Birgitta Swedenborg
nationalekonom, partiledare Junilistan
Nils Lundgren
nationalekonom, f d partiledare Junilistan