Sedan många år utgör hyrläkarna ett stående inslag i den svenska hälso- och sjukvården. Att kunna hyra in tillfälliga medarbetare med hög kompetens som direkt kan börja arbeta självgående som vikarier eller förstärkning är en stor tillgång för vården – men när hyrläkare blir ett stående, långsiktigt inslag blir de också ett problem.
Hyrläkarna innebär höga kostnader för vårdgivarna, pengar som kunde användas betydligt effektivare till mer vård för patienterna. Och de innebär också en försämrad vårdkvalitet, främst i de vårdgrenar som bygger extra mycket på kontinuitet – och framför allt för de personer som behöver vården mest. Det gäller våra äldre och barn liksom våra medmänniskor med psykiska sjukdomar.
Därför är det problematiskt att hyrläkarna verkar vanligast just i primärvården och psykiatrin. En enkät från Sveriges Kommuner och landsting visade att upp till 15 procent av läkarna i primärvården var inhyrda stafettläkare. När landets psykiater tillfrågades förra året hade var femte arbetat som hyrläkare (och 3 procent gjorde det på heltid). I Stockholms län har vi haft exempel på icke fungerande vårdcentraler med nästan enbart stafettläkare och ST- och AT-läkare – dvs läkare under utbildning.
Landstingen har historiskt kontinuerligt misslyckats att uppfylla hälso- och sjukvårdslagens paragraf 2A, moment 4, att tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården, och paragraf 5, att organisera primärvården så att alla får tillgång till och kan välja en fast läkarkontakt.
Än värre är vad detta i praktiken innebär för patienterna som inte erbjuds så god vård som möjligt. Utan kontinuitet försämras förutsättningarna för en korrekt behandling avsevärt. Läkaren som känner sina patienter kan också vara mer effektiv och ta emot fler patientbesök per dag – bristen på kontinuitet innebär alltså också en kostnad och försämrar tillgängligheten.
Äldre som konsumerar mest vård – och mest läkemedel – är särskilt utsatta. Hur äldre utsätts för felaktig och farlig medicinering är ett upprörande problem som uppmärksammats upprepade gånger med flera skakande avslöjanden bara det snaste året, med slentrianmässig förskrivning av ångestdämpande preparat och farliga kombinationer av olika läkemedel. Läkemedlen skrivs ofta ut i standarddoser som inte alls är anpassade för sköra äldre – det är horribelt hur till exempel hjärtmediciner kan ordineras i samma mängd för en tung medelålders man och en tunn äldre kvinna. Äldre kvinnor är också mer utsatta eftersom de lever längre och konsumerar mer vård.
Risken att skriva ut fel, för mycket eller fel kombination av läkemedel ökar givetvis om läkaren inte känner patienten. Ett tekniskt hjälpmedel vore att i den elektroniska journalen införa ett varningssystem som inte bara larmar vid potentiellt farliga kombinationer utan även påminner om uppföljning, men det förändrar inte huvudproblemet.
Folkpartiet har oförtrutet genom åren arbetat för att alla människor ska få en egen doktor. Eftersom den mesta förskrivningen sker i primärvården är läkarkontinuiteten särskilt viktig där, också av den anledningen. Kontinuiteten är lika viktig när det gäller distriktssköterskan, och för dem som så behöver kuratorn eller psykologen.
En sak som man bortsett från är vikten för läkare att över tid kunna följa effekterna av den behandling som ges och lära av resultaten. Mycket kan man lära av att läsa i bok men lika viktigt är att ta lärdom av det man gör i vårdens vardag och dess konsekvenser för patienterna.
Nyckelfrågan är att göra det attraktivt att verka som fast läkare, i egen verksamhet eller som anställd. Genom Vårdval, som införts i bland annat Halland och Stockholms län och som nu är på gång i hela landet, ger vi patienten makten över vården. Men också läkarna och de övriga som arbetar i vården får en större frihet att utforma sitt arbete och jobba långsiktigt med sitt område och sina patienter, något som förstås de flesta föredrar. Nu skapar vi organisationen och förutsättningarna för detta, och för att uppfylla hälso- och sjukvårdslagen. Det är en stor konkurrensfördel som gör uppdraget som husläkare och distriktssköterska mer attraktivt.
Det finns fler vägar att gå för bekymrade landstingsledningar, som att helt enkelt förbjuda hyrläkare i framför allt vården av de äldre, där behovet av kontinuitet kanske är allra viktigast.
Fullfölj Vårdvalsreformerna med fri etablering för vårdgivarna utan politisk detaljreglering, och ge alla möjlighet att välja sin egen doktor och distriktssköterska, för att uppnå ökad kontinuitet för våra äldre och andra i vården. Äldre- och barnspecialister borde också kunna få arbeta som husläkare, för att öka kvaliteten och valmöjligheterna för äldre och barnfamiljer.
Hyrläkare hör inte hemma i primärvård och psykiatri. Fler utbildningsplatser för nya läkare och snabbare vägar in i vården för utländska läkare krävs liksom mångfald av vårdgivare/arbetsgivare genom fri etablering – även i S-styrda landsting. Om hyrläkare ändå fortsätter att vara ett utbrett fenomen och problem, menar Folkpartiet att landstingen bör införa hyrläkarstopp och stafettläkarförbud i särskilt känsliga vårdgrenar, för patienternas skull.
BIRGITTA RYDBERG (FP)
landstingsråd Stockholm, gruppledare för landstings-folkpartisterna i Sveriges Kommuner och landsting
BARBRO WESTERHOLM (FP)
riksdagsledamot, socialpolitisk talesperson, professor emerita i läkemedelsepidemiologi
MARIA LUNDQVIST-BRÖMSTER (FP)
riksdagsledamot, tidigare landstingsråd i opposition i Västerbotten