”Vi hungrar efter en klargörande berättelse om tiden efter den socialdemokratiska hegemonin när vi också haft borgerliga regeringar”, skriver statsvetarprofessorn Leif Lewin (DN Debatt 28/8). ”Vi ser skärvor av berättelsen men helheten kan vi än så länge bara ana, trots tappra försök från många sagesmän”, fortsätter han.
Det ska sägas direkt: Lewin har rätt i att vi partier i Alliansen har ibland varit dåliga på att sätta våra reformer i ett större sammanhang. Debatten kring socialförsäkringarna är ett gott exempel. Vi har varit strängt fokuserade på att genomföra våra vallöften och få en välfärd som fungerar på riktigt, inte bara på papperet. Och gott så, men visst måste det också finnas en uppfattning om vart vi är på väg på längre sikt.
För oss kristdemokrater är i alla fall en sak klar. Vi är ett värdeorienterat parti – ett idéparti. Vi skiljer oss från andra.
Det uppskruvade tonläget i debatten om verklighetens folk visade tydligt med vilken ovana man i Sverige handskas med allianspartier när de tar sig an samhällsfenomen bortom kronor och ören.
Men, som en analytiker skrev häromdagen, där har vi början till en berättelse om ett nytt och livskraftigt Sverige.
Visst är det så. Det är berättelsen om det civila samhällets successiva renässans i Sverige. Om hur politiseringen, förbuden och toppstyrningen av människors tillvaro sakta men säkert tvingas ge vika för de fria gemenskaperna och de goda värdena. Om hur välfärdssystemen återgick till att vara stöd i stället för skruvstäd. Om hur balansen mellan det politiska och det opolitiska i Sverige återupprättas efter flera decennier av socialdemokratiskt styre.
Men här har också Lewin fel: En fullödig berättelse kan inte börja med alliansregeringens reformer som han verkar vilja se det, utan sträcker sig längre tillbaka, i mina ögon till tiden före socialdemokratins genombrott. Om inte annat så för att de dygder Lewin nämner inte bara existerade före trettiotalet utan också faktiskt utgjorde grunden för den resursbas socialdemokraterna sedan tog över. Välstånd skapas nämligen inte av fördelningspolitik utan av sådant som en levande arbetsmoral, solidaritet och hederlighet.
Kristdemokraterna i Sverige föddes först under det vänsterdominerade sextiotalet. Ändå är det i vårt parti dessa värden har förvaltats, eftersom den icke-materialistiska känslan ligger så djupt i vår tradition.
I resten av det politiska Sverige genomsyrade rationalismen och tron på politikens makt (och rätt) alla partier från höger till vänster.
Även vi har förvisso hunnit präglats av vänsterns lagstiftningsglädje, men på djupet har det aldrig funnits tvivel på det personliga ansvarets kraft. Det pågår nu också en förnyelseprocess inom partiet, vilken jag hoppas ska leda fram till min bild av kristdemokraterna som politikens gränspolis – de som värnar de sfärer där politiker och mästrande ideologer inte ska in och detaljstyra. Den hållning som förmår att skilja på när det offentliga ska stödja medborgarna att göra självständiga livsval, och när det offentliga växer över sina bräddar och sätter gränser för både personligt ansvar och livsmöjligheter.
Kampen om Sveriges framtid är ytterst en värderingskonflikt, inte en ekonomisk strid. Den rör sig i spänningsfältet mellan två poler: Mellan de välståndsskapande dygder som bara kan växa och frodas i ett fungerande civilsamhälle – och den överpolitiserade och överbeskattade miljö där god etik i stället förtvinar.
Talande nog för denna bild vet vi ju att det bara finns en sak vänstern tycker sämre om än skattesänkningar, och det är att inte få bestämma vad människor ska tycka och tänka.
Metoden att ruta in medborgarnas vardag har varit oproportionerlig myndighetsmakt, ohämmad detaljstyrning och bidragssystem som för många människor inneburit ett långsiktigt hinder, snarare än en språngbräda.
Vi kristdemokrater vet att samhället är mer än transfereringssystem och arbetsmarknad. I vårt perspektiv finns det ett långsiktigt värde med regeringens skattesänkningar. Och det handlar inte allra ytterst om att få till stånd en bättre arbetsmarknadssituation, även om det är nog så viktigt. Allra ytterst är det för att svenska hushåll och därmed det civila samhället ska få sin livsluft tillbaka: Att ge utrymme för genuin solidaritet och omtanke och få tid till engagemang och samvaro. Det är nämligen en stor skillnad på en välfärdsstat och ett välfärdssamhälle.
Politik och etik hänger ihop: Goda gemenskaper skapar trygghet och god moral, och av det skapas tillit mellan människor. Och däri ligger det viktiga, för det är i bristen på tillit som otrygghet, egoism och främlingskap alstras. Och det är i ett sådant klimat, när man upplever att värdegemenskapen har brustit, som kraven på att politik ska ställa allt till rätta börjar höras.
Det är därför vi kristdemokrater värnar det civila samhället. När de goda gemenskaperna, med familjen som den viktigaste, fungerar som bäst bildar de en värderingarnas vall mot den ständigt trängande lag- och regleringsströmmen. Utan etik – en massproduktion av lagar.
Alla allianspartier definierar sin grundläggande uppgift i politiken, och vår är att vara den envisa rösten för de värden som finns bortom materialismen, för det genuint mänskliga i tillvaron: För relationer, för solidaritet, för plikt och ansvar, för trygghet, generositet, hederlighet och anständighet.
Det är när vi lämnar misstänksamhetens, förbudens och politiseringens land som vi ser det fria och trygga Sverige avteckna sig. Det är den kristdemokratiska vision som vi håller framför oss när vi arbetar med program och tabeller. Kanske inte exakt den Lewin har ritat upp, men likväl.