I morgon är det åter dags att fira nationaldagen. På de flesta håll i landet blir det en stillsam familjefest med picknick, sång, tal och vajande svenska flaggor. Det blir en manifestation av dagens Sverige med dagens svenskar där vi alla ska kunna känna en stolthet utan att det övergår till chauvinism och överdriven nationalism.
I Stockholm ser det annorlunda ut. Visst finns här också familjefest, sång och tal. Men det som dominerar bilden är något annat, nämligen en kraftmätning mellan den extrema högerkanten och den extrema vänsterkanten.
Nationaldagen riskerar att bli en symbol för ett splittrat Sverige i stället för en manifestation för ett enat Sverige. Den utvecklingen har accelererat sedan nationaldagen blev en helgdag.
Kraftmätningarna mellan den extrema högern och den extrema vänstern slutar alltför ofta med våld och skadegörelse. En del av Stockholms gator kan på nationaldagen förvandlas till något som liknar slagfält om polisen inte lyckas stoppa den sökta konfrontationen mellan de högerextrema och de vänsterextrema. Vanligen sker konfrontationen genom att extrema vänstergrupper på ett våldsamt sätt försöker störa de högerextremas möten och demonstrationer. Det omvända är betydligt mer sällsynt.
Vi inom polisen vet vår uppgift. Vi ska ge människor möjlighet att använda sig av sin grundlagsskyddade demonstrationsfrihet. Vi ska hindra att utnyttjandet av den friheten saboteras och vi ska förhindra brott. Den uppgiften blir inte lätt när hundratals personer inte vill något hellre än att delta i en våldsam konfrontation. I planeringen ingår till exempel att försäkra sig om tillgång till stenar och flaskor som ska kastas på högerextremister och även på poliser.
Något förenklat är bakgrunden att de högerextrema försöker göra nationaldagen till "sin" dag, då "svenskheten" ska firas. Och de extrema vänstergrupperna vill till varje pris förhindra detta under mottot: Inga nazister på våra gator.
Varken extremhögern eller extremvänstern är homogena och okomplicerade. Men de båda sidorna förenas av sitt hat mot "de andra".
De högerextrema samlar sig till en gemensam och nationalistisk manifestation under namnet Folkets Marsch. Bakom manifestationen står bland annat ett högerextremistiskt nyhetsblad. Man har ansökt om polistillstånd för sin manifestation och de har fått tillstånd.
Hade polisen kunnat undvika våldsamma konfrontationer på nationaldagen genom att helt enkelt förvägra dem polistillstånd? Svaret på den frågan är Nej.
För det första finns inte stöd i lagstiftningen och rättspraxis för ett avslag. För det andra skulle manifestationen sannolikt genomföras ändå. Och polisen har inte rätt att avbryta en politisk meningsyttring enbart på den grunden att tillstånd saknas. Det kan inte heller anses vara förenligt med den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten att förvägra en gruppering demonstrationstillstånd för att vissa av deras motståndare vanemässigt angriper dem med våld och ställer till bråk.
Det finns dessutom en demokratisk aspekt. Jag - och de flesta med mig - kan privat och på ett personligt plan känna avsky för de åsikter som förs fram i en demonstration. Men polisens uppgift är att utan hänsyn till åsikterna garantera medborgarnas rättighet att demonstrera sina uppfattningar.
En annan sak är att vi dokumenterar och lyssnar mycket noga på vad som sägs vid de tillställningarna och vad som står på plakaten. Om det där begås brott i form av till exempel hets mot folkgrupp, ja då ingriper polisen. I det grundläggande beslutet inför poliskommenderingen sägs uttryckligen att "särskild uppmärksamhet ska riktas mot brott som kan härröras till hets mot folkgrupp".
De vänsterextremister som är beredda att ta till våld och skadegörelse tillhör olika organisationer. Den mest kända är Afa, Antifascistisk aktion. Men de är långt ifrån ensamma. När de själva på sin hemsida presenterar sig skriver man så här:
"Principen är enkel. Vi tillåter inte fascisterna att agera ostört - inga demonstrationer, inga möten / utan att vi är där och bekämpar dem."
När olika vänsterextrema grupper försöker störa de högerextremas möten hamnar även vanliga medborgare i kläm. Bilar vandaliseras, butiksfönster slås sönder och en eller annan kan också få sig en omgång om de står i vägen.
I fjol lyckades polisen förhindra en direkt konfrontation på nationaldagen. Men den framgångsrika insatsen - som krävde mer än 500 poliser - innebar ändock följande:
Strax före midnatt fann polisen tre molotovcoctails. Fram till klockan 14.00 hade 200 personer visiterats. Brandkåren fick rycka ut och släcka anlagda bränder i papperskorgar och containrar. En grupp blev på Kungsholmen enligt regelverket anbefalld maskeringsförbud. Strax efter lunch utlöstes en rökfackla med kraftig rökutveckling. En rökgranat omhändertogs.
Vid 13.30-tiden skedde ett flertal så kallade rusningar från vänsterextrema grupper. Flera bilar blev skadade, fönsterrutor på en bank blev sönderslagna. Polisen upplöste sammankomsten och 350 personer blev av polisen bussade till tre olika platser utanför innerstaden. Ytterligare två rökgranater hittades.
Totalt greps fyra personer för våld mot tjänsteman, en gripen för misshandel och en rapporterad för narkotikabrott. En person anhölls för hets mot folkgrupp. Ett antal rökfacklor kastades mot deltagarna vid en högersammankomst.
Så såg alltså facit ut för en "lyckad" insats för polisen. Det bör ge en antydan om vad som kan hända, särskilt om vi inte lyckas förhindra en ren konfrontation.
Polisens arbete har efter hand utvecklats. Under senare år har en ny särskild polistaktik tagits fram, utbildningar har genomförts, utrustning och särskilt förstärkta bilar har köpts in, övningar har genomförts, särskilda dialogpoliser har utsetts och utbildats, och så vidare.
Den nya taktiken bygger i hög grad på att polisen så långt möjligt ska söka dialog och undvika konfrontationer. Men den innebär självklart inte att vi in absurdum ska fortsätta en dialog när motparten vägrar, eller att vi stillatigande ska se på när allvarliga brott utförs. De mjuka tagen måste då övergå till hårda tag. Och sådana ingripanden måste ske i tid innan våldet och skadegörelsen blivit omfattande.
De befarade oroligheterna i morgon är ett av inslagen i en utveckling mot fler ordningsstörningar i Stockholms län. Vi ser också hur dessa som förstör blir allt yngre. På 1 maj skedde på ett begränsat område på Söder en omfattande skadegörelse. En mycket stor del av de som deltog var under 15 år. Flera var 11-12 år. Bland fotbollshuliganer har det bildats så kallade babyfirmor där deltagarna är mycket unga. De kommunicerar genom internet och mobiltelefoner. Den nya tekniken underlättar för dem och försvårar för polisen.
Det gemensamma är förhärligandet av våldet. De politiska ytterkanterna skryter med att de tagit till våld. Det gör dem till framstående hjältar i kampen för den goda saken.
Polisens uppgift är att motverka denna utveckling. En uppgift som vi delar med sociala instanser, frivilligorganisationer, skolor, ungdomsorganisationer, politiska partier, fotbollsklubbar (gärna fler fotbollsstjärnor som tar tydligt avstånd från våldet) och många, många andra.
CARIN GÖTBLAD