Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

"I Sverige skräms kritiker av islam till tystnad"

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg om svensk konfliktskygghet kring islam: Till skillnad från våra grannländer och stora EU-länder sopar Sverige obekväma frågor under mattan. Sverige hör till de länder i Europa som präglas av en snedvriden och konfliktskygg debatt om islam. I Sverige attackeras företrädare för en konstruktiv kritik av islam och de utpekas som islamofober i syfte att skrämma dem till tystnad. Detta är särskilt olyckligt eftersom FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen antog en resolution som i princip förbjuder kritik av islam. Resolutionen är en skandal, eftersom FN-rådet borde veta att mänskliga rättigheter är till för att skydda individer, inte skydda religioner. För de muslimer som vågar sina liv för en vidareutveckling och modernisering av islam är FN-resolutionen ett slag i ansiktet, skriver doktorn i statsvetenskap Lisbeth Lindeborg.

Första tanken var att det måste handla om ett aprilskämt. Men närmare efterforskning visade att FN:s råd för mänskliga rättigheter, Human rights council, den 30 mars i år antog en resolution som i princip förbjuder kritik av islam. Ty även om resolutionen, som OIC (Organization of the islamic conference) tagit initiativet till, uttalar sig mot "förtal av religioner och deras värderingar" i allmänhet, så nämns bara "det förtal som muslimska minoriteter och islam" utsatts för sedan 11 september 2001. Vad som däremot inte nämns i resolutionen är islamiska länders diskriminering och förstörelse av kristna helgedomar; inte heller nämns förföljelsen av andra religiösa minoriteter och dödandet av kristna dignitärer eller avsaknaden av religionsfrihet i nästan alla stater med en muslimsk majoritet.

Av de 47 stater som valts in i det Genève-baserade Human rights council är de flesta allt annat än förebildliga demokratier. Och av de 24 stater som röstade för resolutionen är flertalet mer eller mindre totalitära med undantag av halvdemokratier som Ryssland, Mexiko och Sydafrika. Bland de 14 stater som röstade emot var rådets tio europeiska stater plus Japan, Kanada, Sydkorea och Guatemala; de nio som lade ned sin röst representerade Latinamerika och Afrika.

I kommentarer från internationella juridiska experter (från både muslimska och icke-muslimska stater) och från Human rights watch utdöms resolutionen som skadlig för grundläggande mänskliga rättigheter, yttrande- och tryckfrihet.

Ty resolutionen är en skandal. Som officiell väktare av mänskliga rättigheter borde FN veta att de mänskliga rättigheterna är till för att skydda individer och deras rättigheter, inte skydda religioner.

Visserligen är denna resolution i likhet med andra inte bindande, men det faktum att den existerar är illa nog. Med sin vaga ordalydelse - att inte förtala, förolämpa eller klandra (eng. defame) en religion (= islam) - blir resolutionen ett farligt vapen i händerna på religiösa fundamentalister. Ty vem bestämmer vad som är förtal, vem tar sig rätten att omtolka kritik som förolämpning? Utan tvivel står vi här inför ett semantiskt kaos där formuleringarna i resolutionen blir ett eldorado för irrationell och emotionellt laddad godtycklighet.

Tidsperspektiviskt sedd är resolutionen dessutom en brandhärd. Det råder ingen tvekan om att islam nu nått en skiljeväg mellan samtidigt växande fundamentalistiska och reformatoriska tendenser. Men medan resolutionen ligger i islamismens och även det traditionella islams intresse är den ett slag i ansiktet på reformkrafterna inom islam. Ty reformmuslimer världen över är väl medvetna om att endast konstruktiv kritik kan föra utvecklingen av islam vidare på samma sätt som kristendomen gick igenom sina svåra utvecklingsperioder alltsedan medeltiden med upplysningen som en avgörande fas.

En absolut förutsättning för denna konstruktiva kritik är en öppen debatt utan politiskt korrekta skygglappar. Nu hotas en sådan debatt av FN-resolutionen samtidigt som denna bidrar till det fastlåsta debattklimatet i några europeiska länder utöver de islamiska staterna.

I jämförelser som jag kunnat göra i Europa måste jag tyvärr konstatera att Sverige hör till de länder som inte bara sopar de ytterst viktiga men obekväma frågorna under mattan utan även utmärker sig för en snedvriden debatt till skillnad från diskussionen i Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och även Norge som är mer öppen, framtidsinriktad och upplysningsfrämjande.

I Sverige attackeras företrädare för en konstruktiv kritik av islam och de utpekas som islamofober i syfte att försöka skrämma dem till tystnad. Detta provinsiella debattklimat präglat av konfliktskygghet och bakåtsträvande tendenser återfinner jag ingen annanstans i våra grannländer.

I många samtal med en rad av världens främsta reformmuslimer (inom ramen för ett bokprojekt), däribland den berömde syriske filosofen och Erasmuspristagaren professor Sadik Jalal al-Azm, den exil-iranska kända skribenten och politikern Maryam Namazie och en av världens främste Koranlärde, den egyptiske arabisten, lingvisten, teologen etc professor Nasr Abu Zayd, betygar samtliga att en reform av islam är en global fråga som rör oss alla och som kräver inblandning av icke-muslimer. Att så få yttrar sig i denna debatt som rör utvecklingen i över femtio islamiska länder beror enligt deras utsaga dels på skrämseltaktik från det konservativa och fundamentalistiska islam, dels på västliga islamforskare/orientalister som menar att inga obehöriga kan gå in på deras revir. Därmed begränsas debatten - den blir introverterad och ofruktbar menar reformmuslimer.

För samtliga reformmuslimer är förtrycket av kvinnan inom islam en nyckelfråga.

Hur kvinnan värderas som människa upplevde jag själv vid ett besök för en kort tid sedan i Syrien. Där hade jag privilegiet att personligen få träffa och tala med stormuftin av hela Syrien, teologie doktor Ahmad Hassoun. Jag var enda kvinnan i en grupp på fem personer, därav en politiker och tre professorer. Naturligtvis välkomnade mig doktor Hassoun inte med en handhälsning, och då jag ställde en fråga besvarade han den med halvslutna ögonlock. Inte heller under den påföljande lunchen i ett avskärmat rum på en känd restaurang där jag satt snett emot stormuftin bevärdigade han mig med en blick. Islamiska teologiska dignitärer bevärdigar bara sina likar (det vill säga andra män) med blickkontakt.

I samtalet hade dr Hassoun, som är en ytterst karismatisk och högt bildad person, uttalat sig positivt om demokrati och sekularism. Då jag däremot berörde kvinnofrågan reagerade han negativt. På min fråga vad han ansåg om att den muslimska feministen och professorn Amina Wadud ledde en fredagsbön i New York nyligen förklarade han att en kvinna som ju är oren - genom sin menstruation - aldrig kan stå framför en skara av män. Vidare menade doktor Hassoun att om ett gift par inte kan få barn kan mannen ta ännu en fru. På min fråga om det inte var dags att ändra på dessa uråldriga regler fick jag svaret att man inte kan ändra på något som påbjudits av Gud. Det kan påpekas att även om lagsystemet i Syrien, som är ett av den islamiska världens mest sekulärt orienterade länder, bygger på det franska så är familjelagen där sharia-baserad likt de flesta muslimska länder. (Intressant i sammanhanget är att före detta stormuftin Bencheikh deltog i en fredagsbön i Toronto som leddes av en kvinna i februari 2006. Eftersom ingen moské var villig att låta en kvinna leda kongregationen fick bönen äga rum i en restaurant.)

Mot bakgrund av FN-resolutionen skulle mina kritiska frågor utan tvivel kunna uppfattas som förolämpande. Vad Bencheikh och de andra reformmuslimerna ger uttryck för är likaledes "förbjudet". Att FN på detta sätt ger fundamentalisterna fritt fram är skandalöst. Lika illa är att medierna knappt tagit upp denna brännande fråga. För de muslimer som vågar livet för en vidareutveckling och modernisering av islam är resolutionen höjden av cynism.

LISBETH LINDEBORG