I våras publicerades en undersökning vars slutsats var att "var tredje vill införa 15-årsgräns på fotboll". Så många ville, enligt undersökningen, inte tillåta minderåriga att titta på fotboll. På så sätt kunde man, enligt de tillfrågade svenskarna, minska risken för att dessa småbarn ska rekryteras till våldsamma "firmor" kopplade till supportergrupper.
Ovanstående exempel visar den nationella panik som spridit sig när man försöker hantera en otrygg situation och samtidigt lockelsen för vissa "rebeller" att göra det förbjudna. Slutsatsen blir den fullkomligt vettlösa och verklighetsfrånvända lösningen på ett verkligt problem, nämligen förbjud det ofarliga.
I början av juni (DN Debatt 2 juni) publicerades en annan undersökning som ur andra synvinklar är exempel på samma fenomen. Enligt undersökningen väljer högskoleutbildade personer hellre arbetslöshet än den riskfyllda verkligheten som egen företagare. Jag menar att detta dessvärre endast är två exempel på ett fenomen som på alla plan håller på att ta över Sverige, det nationella paniksyndromet.
I mitt arbete som överläkare i psykiatri och chef för Stockholms läns psykiatriska akutmottagning ser jag dagligen människor som blir totalt handlingsförlamade av paniksyndrom. Ett tillstånd som kännetecknas av en panisk skräck för normala situationer. En följd av paniken är torgskräck som i sin tur gör att man inte vågar göra någonting utan stannar hemma i sin trygghet.
Detta är inom psykiatrin ett patologiskt tillstånd, men dessvärre tycks exakt samma fenomen på nationell nivå i stället för att klassas som sjukt utgöra grunden för nästan alla beslut. Ingenting får vara farligt eller otryggt. Under de senaste decennierna har vi översköljts av dekret och påbud som ska göra våra liv enkla, trygga och ofarliga.
Vi är påtvingade bälte i bil även om det knappast skadar någon annan än oss själva om vi låter bli det. Våra barn måste ha cykelhjälm till och med på cykelbanor och hemma på gården. Vi importerar lagstiftning mot minsta rökpuff på krogen och anställningsskyddslagar gör det i princip omöjligt att ens avskeda personer som gravt missköter sig på jobbet. Det är inget fel i att man försöker värna om medborgarna. Problemet är proportionerna och de effekter som uppkommer när man tappar känslan för det rimliga.
Precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt, men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek.
Vi sjukskrivs under månader eller år för tillstånd som skulle förbättras mer av att vi hade meningsfull sysselsättning och snabbt återgick i arbete (som till exempel de flesta fall av så kallad utbrändhet). Regelmässigt sjukskrivs kontorsanställda för bruten arm eller andra lokala skador som inte hindrar en från att utföra de flesta arbeten. Enligt en undersökning som publicerades under våren har man fördubblat sjukskrivningstidens längd för samma diagnoser den senaste tioårsperioden. På så sätt lär vi oss att allting går att undvika och att ingenting behöver vara farligt eller göra ont.
En av de viktigaste dogmerna i trygghetssamhället är att det är farligt att tävla, kanske det fulaste man kan göra. För att en elev skulle vara bättre än en annan är närmast en obeskrivlig lögn, även om vi alla vet att så är fallet.
Och även om vi alla vet det får vi absolut inte uppmuntra den duktige till att tävla. Åtminstone inte i skolämnen. Samhället strävar nämligen inte längre efter att alla ska få samma chans utan efter att alla är lika bra, likadana, lika dåliga. Kan inte den sämste bli bra så får den bästa bli dålig. Vi har i dag enligt flera undersökningar en skola som inte är internationellt gångbar. Lärarna är fråntagna alla möjligheter till bestraffning eller belöning. Vi har därmed fråntagit barnen den mänskliga rättigheten att försöka hitta en gräns som inte får överskridas och vi har glömt att barn älskar att tävla. Människan är nämligen inte född till trygghet. Trygghet föder rädsla på samma sätt som paniksyndrom ger överdriven vilja till att undvika faror. Barn klarar och bör ha motstånd, för utan det följer man minsta motståndets lag och tappar mål och mening i livet.
Det är följden av det vi ser när människor inte orkar eller vill jobba eller vågar starta egna företag. Varför ska de göra det? Staten tar tryggt hand om oss ändå.
När allting brakar samman av en tsunami eller någon annan katastrof visar vi vår nationella handlingsförlamning samtidigt som vi för att hantera normalfenomen hittar på nya diagnoser. Efter andra världskriget tog Sverige emot ett stort antal flyktingar från koncentrationsläger. Det var människor som varit med om det värsta man kan tänka sig. Det var trots det människor som mycket snabbt anpassades till samhället och fungerade i arbetslivet. De förespeglades inte trygghet. De fick arbete och mat och lön och bostad. Men de fick ingen påklistrad diagnos som PTSD (post traumatiskt stressyndrom) och möttes inte av ett kravlöst samhälle.
I mitt arbete träffar jag också dagligen flyktingar från andra länder. Ingenstans är det nationella paniksyndromet så tydligt som i omhändertagandet av dessa människor. De kommer från miljöer som präglas av otrygghet och ofta våld. De flyr för att komma undan våldet, men möter i stället den kvävande tryggheten. För de som kommer hit är det självklart att man vill ha ett arbete, en mening.
Många av dem som flytt är människor som engagerat sig politiskt och har en våldsam drivkraft. Något som det kravlösa svenska samhället snabbt bryter ned med sin välvilliga omtanke.
På papperet blir slutsatsen att Sverige tar hand om sina medborgare. Vi är inte elaka, vi ställer inte hemska krav, vi är snällast i klassen. Paradoxen är att det tävlingsbefriade paniksamhället Sverige därför styr den internationella tävlingen om vem som kan vara snällast. En tävling som leder till största möjliga trygghet för alla.
Det har förekommit en debatt om curlingföräldrar, men hela samhällets funktion som curlingsamhälle är ett mycket större problem. För tävlingsmomentet i tryggheten gör att fenomenet är smittsamt. Snart gäller det inte bara Sverige. Något som visas av att Sverige nyligen var beskrivet i en engelsk undersökning som det mest optimala landet på jorden.
Och visst ska vi skydda de våra, men det är farligt att leva. Om vi inte förmedlar den vetskapen till våra barn kommer de att agera i en bubbla. När bubblan spricker blir det dubbelt så farligt. Om man aldrig ramlat och slagit sig blir smärtan ohanterlig när den väl kommer. Och kommer gör den för det är provocerande att allting är tryggt. Det pratas om en ökande misshandelsfrekvens, ökat ungdomsfylleri och mera droger. Vi har på senare år också ett flertal våldsbrott som fått oss att ifrågasätta hur psykiatrin klarar sitt uppdrag. Visst kan man skylla den utvecklingen på psykiatrins resurser eller på EU och att vi har mer tillgång till sprit än tidigare, men frågan är mer komplex än så.
I det konkurrensförbjudna vilar nämligen likgiltigheten. Varför ska man inte gå ut och dricka sprit och knarka när det ändå inte spelar någon roll vad man gör? Och skulle det braka åt helvete får man ju alltid en andra chans för Sverige tar hand om sina invånare.
Lyckas man ändå hamna utanför är utanförskapet så gigantiskt eftersom det ju egentligen inte finns, varför man i stället söker alternativa kriminella samhällen. Där fungerar man med moralen att "varför ska man inte slåss när det är det är så man får respekt". En respekt som bygger på rädsla. Den enda respekt man kan få i Sverige eftersom den sunda tävlingen om vem som passar bäst in i samhället är förbjuden. Den enda tävling som finns kvar är den om vem som kan vända samhället ryggen.
För oss andra återstår ingen spänning. Vi är alla trygga och inget får göra ont. I det smärtbefriade samhället Sverige har vi alla, precis på samma sätt som en panikpatient utvecklar torgskräck, kommit att undvika allt som är normalt.
Landet och dess invånare behöver skaffa sig lagom stora risker, lagom mycket konkurrens, för tryggheten är meningslösheten. Vi blir därmed alla förlorare. Såsom en heroinist lärt sig älska sin drog har vi förvandlats till trygghetsnarkomaner. Det är dags att bekämpa vårt missbruk.
David EberhardÖverläkare i psykiatri vid Stockholms läns psykiatriska akutmottagning, sektionschef akutsektionen Norra Stockholms psykiatri