Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Ideologisk splittring minskar politikens förändringskraft”

Ny undersökning. Klyftan mellan väljarna växer, och aldrig har den varit så stor som nu när de gäller värderingar och placering på höger-vänsterskalan. Denna utveckling ökar låsningarna, och minskar förutsättningarna för breda överenskommelser och ­långsiktigt viktiga reformer, skriver Anders Lindholm, vd för Demoskop.

Väljarnas politiska hemvist präglas starkt av värderingar och hur man uppfattar sig själv på vänster-höger-skalan. Det är två perspektiv som tillhör de absolut säkraste indikatorerna om var man står i frågor som exempelvis skatter, fördelningspolitik och individens kontra samhällets ansvar och handlingsutrymme. Demoskop har följt den värderingsmässiga utvecklingen sedan 2003 och aldrig har avståndet mellan huvudalternativen varit större än i inledningen av det här året. Det är en utveckling som kan få negativa konsekvenser.

Det finns fyra primära förklaringar till den pågående ideologiska splittringen:

1. Inget parti samlar brett. Socialdemokraterna har haft styrkan att appellera till breda grupper i samhället. Tillsammans med Moderaterna aspirerar man på den positionen, men ingen har den i dag.

2. Sverigedemokraternas tillväxt. Sverige­demokraterna har fått ett tillskott av anhängare från samtliga partier, men med en tydlig tonvikt på tidigare socialdemokratiska och moderata väljare. Att relativt högerorienterade socialdemokrater lämnar partiet fjärmar Socialdemokraterna från den politiska mitten.

3. Identitetspolitikens växande betydelse. Professorn i statsvetenskap Bo Rothstein har bland annat på DN Debatt beskrivit hur väljarna i ökad utsträckning väljer att enbart ta till sig argument som ligger i linje med den egna uppfattningen och identiteten, vilket är hämmande för såväl objektiviteten som debatten i stort.

4. Politikens behov av konflikt. Utan konflikter tappar politiken sin nerv och drivkraft. Att identifiera, betona och till och med överdriva konflikterna blir därför en naturlig utgångspunkt.

Väljarkåren som helhet förflyttar sig inte särskilt mycket på vänster-höger-skalan. Under 2014 skedde en svag förskjutning åt vänster, medan rörelsen i år har gått åt höger i samma omfattning. Det är lätt att föreställa sig att rörelsen i båda fallen till någon del handlar om opposition mot rådande ordning. På en tiogradig skala placerar sig väljarna på 5,46 i genomsnitt, vilket i det närmaste är i mitten av skalan.

Mellan 2003 och 2013 har genomsnittet för socialdemokratiska sympatisörer successivt rört sig åt vänster. Den rörelsen har nu upphört, men med ett värde på 3,51 befinner man sig nu långt från politikens mittfåra. Förändringarna för Miljöpartiet är mer dramatiska. Efter en mycket tydlig vänsterposition 2003 blev anhängarna successivt mer högerorienterade och under åren 2008–2014 låg man också klart höger om Socialdemokraterna. Den utvecklingen har nu vänt och med ett snittvärde på 3,68 ligger man nu mycket nära Socialdemokraterna, men långt från mitten. Vänsterpartiets position har långsamt förflyttats åt vänster och med 1,96 är man mer av ett ytterlighetsparti än något parti på den högra delen av skalan.

 

Om de partiinterna åsiktskorridorerna smalnar ytterligare hämmas dynamiken och partiutvecklingen. Argumentationen riskerar, inte minst i det nya allt snabbare medieklimatet, att bli ensidig och utan strävan efter objektivitet.

 

På Allianssidan ligger partierna relativt väl samlade från Folkpartiets 6,88 till Moderaternas 7,86. Kristdemokraterna har med, 7,45, sin mest högerorienterade position hittills, men den största dramatiken gäller Centerpartiet, som 2003 i det närmaste var att betrakta som ett mittenparti, men positionen har sedan successivt förflyttats åt höger och med 6,99 ligger man nu strax höger om Folkpartiets 6,88.

En konsekvens av förflyttningarna är att det nu inte finns något parti som ligger nära politikens mitt och därmed inte heller en naturlig brygga för blocköverskridande samarbete. Närmast mitten ligger Sverigedemokraternas anhängare (6,77).

Med tanke på den gängse beskrivningen av partiet som högerextremistiskt så är det en position som möjligen både ifrågasätts och upprör. Sverigedemokraterna intar en extremposition i migrationsfrågor, man ogillar vissa skatter men inte alla, men i många andra frågor tillhör man politikens mittfält med dragning åt höger, eller så saknar man helt enkelt uppfattning. Positionen som det mittersta partiet är inte ny, men man har under senare tid rört sig något åt höger.

Splittringen av partierna till höger och vänster åtföljs av en tydlig värderingsmässig splittring. Från den värderingsmässiga mitten rör sig främst Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer, som blir allt mer idealistiska och förändringsbenägna.

Även Sverigedemokraternas anhängare förflyttar sig från mitten och blir mer konservativa. Man har bland annat fått ett tillskott av konservativa moderater, men traditionella och konservativa värderingar har varit tydlig en gemensam nämnare även för nytillkomna anhängare från andra partier. Centerpartiet anhängare gör i stället en tydlig förflyttning från konservativa till mer öppna och framtidsorienterade värderingar. Partiets sympatisörer har genomgått ett tydligt generationsskifte.

Viktigast är emellertid att det inte heller värderingsmässigt finns något parti som kan sägas ligga nära mitten. I kraft av sin storlek brukade Socialdemokraternas väljare befinna sig där, så är nu inte fallet.

Sett till väljarkollektivet i sin helhet kan inte hävdas att den värderingsmässiga polariseringen ökar. De allt tydligare och smalare positionerna bland partianhängare antyder emellertid att värderingar och positionen på vänster-­höger-skalan ökar i betydelse för partivalet.

Om antal politiska förslag och reformtempot är ett uttryck för konflikten mellan de politiska huvudalternativen så antyder Alliansens senaste regeringsperiod och inledningen för den nya regeringen att vi närmast befinner oss i politisk konsensus. Den tolkningen av verkligheten ska ställas mot retoriken, som präglas av identitetspolitik, starka beskrivningar av ett samhälle i förfall, som går sönder och splittras. Även om den politiska konflikten förefaller vara mer retorisk än realpolitisk så är den ett uttryck för en allt större klyfta. Sverige glider ideologiskt isär, vilket visar sig i ett växande avstånd mellan anhängare till regeringspartierna och till Allianspartierna.

Växande ideologiska konflikter kan få konsekvenser. Om de partiinterna åsiktskorridorerna smalnar ytterligare hämmas dynamiken och partiutvecklingen. Argumentationen riskerar, inte minst i det nya allt snabbare medieklimatet, att bli ensidig och utan strävan efter objektivitet. Men framför allt ökar låsningarna, och förutsättningarna till breda överenskommelser och långsiktigt viktiga reformer minskar. Då handlar politiken om signaler och blir ett spel på låtsas.

Som väljare bör vi bli bättre på att både ifrågasätta den verklighet som beskrivs och på att öppna oss för nya argument. Men det stora ansvaret för att överbrygga ideologiska låsningar åligger våra folkvalda politiker. Det krävs mod att inta nya positioner som inte alltid blidkar en allt smalare kärna.