Den sortens genetiska fördel som Caster Semenya (på DN-galan i kväll, fredag) och andra intersexuella idrottare besitter hotar den stränga könssegregationen som råder inom idrottsvärlden. Internationella olympiska kommitténs (IOK) nya regler för hur man bör behandla intersexuella idrottare är sexistiska. Enligt dessa ska en kvinnlig idrottare som drar fördel av sina manliga hormoner i kroppen förbjudas att tävla om hon inte underkastar sig hormonbehandling. Ett steg till förändring är att ställa motkrav för det ekonomiska stöd som olika regeringar ger till idrottsorganisationerna, skriver Claudio Tamburrini vid Stockholms universitet.

Hur ska idrottsvärlden hantera intersexuella idrottare, människor med en biologiskt oklar könstillhörighet? Alla minns vi fallet Caster Semenya som avstängdes från allt tävlande till dess att Internationella friidrottsförbundet beslöt att hon var kvinna nog för att kunna tävla igen. Frågan aktualiserades nyligen i samband med att Internationella olympiska kommittén (IOK) utfärdade ett regelverk för hur Internationella friidrottsförbundet bör hantera intersexuella friidrottare. Dessa regler sprids nu till andra idrotter. Enligt dem ska en kvinnlig idrottare som drar fördel av sin hyperandrogynism (för mycket manliga hormoner i kroppen) förbjudas att tävla om hon inte underkastar sig en hormonbehandling – en östrogenkur – som minskar halten manliga könshormoner och eventuellt opereras. Trots att hon är född på det viset.

Elitidrotten går ut på att den bästa idrottaren ska vinna. Toppidrottarna tränar i stort sett lika hårt och visar samma kämparanda och mentala förträfflighet. Det som snarare utmärker vinnaren är det faktum att han/hon är genetiskt överlägsen, inte bara i förhållande till oss andra, utan också till sina motståndare. Skälet till att till exempel den finländske längdåkaren Eero Mäntyranta blev oslagbar på 60-talet var en genetisk mutation som senare hittats i hans släkt och som gav honom bättre syresättningsförmåga. Inte heller kan Usain Bolt påstås springa snabbast i världen därför att han tränar mer än andra löpare, utan snarare på grund av sin överlägsna fysiska konstitution. När allt annat är lika beror de stora idrottsutövarnas triumfer till större del på det faktum att de är vinnare i det genetiska lotteriet.

Detta förhållande är inte bara helt i sin ordning inom elitidrotten, det kan till och med ses som själva idén med den. Den som av naturen (alltså, inte på konstlad väg!) utmärker sig som bäst är också den som mest förtjänar idrottssegern. Och det är ju denna genetiska överlägsenhet som belönas och beundras inom elitidrotten.

Det vill säga, om man nu inte är kvinna! För i så fall kan man få hela sin könsidentitet ifrågasatt, bli avstängd och tvingas genomgå en konstlad behandling för att få fortsätta tävla. I likhet med Mäntyranta är de intersexuella idrottarna vinnare i det genetiska lotteriet. Men i stället för att prisas för denna fysiologiska överlägsenhet straffas dessa idrottsutövare för att de – som bärare av de bästa anlagen – förkroppsligar idén med elitidrotten.

Liksom Mäntyranta på sin tid har alla genetiskt överlägsna atleter i dag också en tävlingsfördel över sina motståndare. Ska till exempel Bolt och simmaren Michael Phelps tvingas genomgå behandling för att neutralisera denna naturliga fördel? Trots att den kritiken också kan riktas mot beslutet att inte låta idrottare tävla som naturligt visar för höga hematokritvärden, alltså mängden röda blodkroppar (de borde också få dra fördel av sin fysiologiska överlägsenhet!), är det ändå svårt att släppa misstanken att problemet bottnar i att den sortens fördel som Semenya och andra intersexuella idrottare besitter hotar den stränga könssegregationen som råder inom idrottsvärlden. IOK:s beslut om intersexuella kvinnliga idrottare är därför rentav sexistiskt.

Beslutet är också dubiöst därför att det strider mot det rådande antidopningsarbetet. Enligt World Anti-Doping Agency, WADA:s, riktlinjer kan ett ämne eller en träningsmetod tas upp i dopningslistan om minst två av följande tre kriterier är uppfyllda: (1) substansen/metoden ger en tävlingsfördel; (2) den innebär hälsorisker för användaren; och (3) den strider mot idrottens anda.

Den hormonbehandling som föreslås för intersexuella kvinnliga idrottare uppfyller naturligtvis inte det första kriteriet, utan snarare tvärtom. Förslaget syftar till att upphäva deras tävlingsfördel. Men östrogenbehandling medför stora medicinska risker.

Det är väldokumenterat inom den medicinska professionen att östrogenbehandling kan orsaka humörsvängningar, sömnproblem och ökad risk för blodproppar (den sistnämnda effekten ligger till grund för förbudet av dopningsmedlet Epo). I vissa studier har även misstänkts en viss ökad risk för bröstcancer hos östrogenanvändarna. Av dessa skäl har EU:s läkemedelsmyndighet EMEA för något år sedan ändrat sina rekommendationer och förespråkar nu att östrogen endast ges till kvinnor med svåra klimakteriebesvär, i låg dos och under så kort tid som möjligt.

IOK:s beslut utsätter med andra ord kvinnliga idrottare för avsevärda hälsorisker. Men beslutet strider också mot idrottens natur, eftersom det innebär att en idrottsutövare på konstlad väg får i sig ett för kroppen främmande ämne i syfte att påverka hennes naturliga hormonnivåer.

Det är visserligen omtvistat vad som är naturligt och vad som är konstlat i fråga om prestationshöjande medel. Kreatin och kolhydrater påverkar till exempel ämnesomsättningen men är trots det inte upptagna i dopningslistan som förbjudna medel. Förutom att dessa substanser (med viss tvekan rörande kreatinet) är ofarliga, är deras bruk allmänt accepterat inom idrottsvärlden. Detta gäller emellertid inte för hormonbehandlingar som inte används för terapeutiska syften.

Det är tillåtet att ge en kortväxt idrottare tillväxthormoner, som till exempel fotbollsspelaren Lionel Messi fick under sina första år i FC Barcelona. Men det är svårt att se den terapeutiska poängen med att utsätta Semenya och andra intersexuella kvinnoidrottare för hormonbehandling. Eller menar IOK kanske att vara lite manhaftig som kvinna är en sjukdom?

IOK:s direktiv är sexistiskt och sanktionerar en sorts omvänd dopning. Hur kan man då förklara att de styrande idrottsmyndigheterna ändå försöker implementera det?

Förklaringen bör sökas inom ramen för den samhällsutveckling vi sett under senare årtionden i fråga om mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller jämställdhet. Det var denna utveckling som gjorde att IOK inför OS 2000 i Sydney motvilligt tvingades upphöra med generella könstester på kvinnliga idrottare. Men IOK:s nya regelverk visar att vi nu står inför ett bakslag. Idrottsnomenklaturen vill med andra ord fortsätta att leka könspolis.

Idrottens regelverk vilar på en förlegad syn på köns- och genustillhörighet. Det brådskar med en grundlig och omvälvande demokratisering av idrottsvärlden. Ett steg i den riktningen kan vara att ställa motkrav för det ekonomiska stödet som olika regeringar, däribland EU-medlemsländerna, lämnar till idrottsorganisationerna och till WADA:s antidopningsarbete med motiveringen att det också främjar folkhälsan – en effekt som faktiskt ännu inte är belagd.

Borde inte dessa skattepengar undandras organisationer som fattar beslut helt i strid med gängse demokratiska värderingar?

Claudio Tamburrini
docent i praktisk filosofi
Centre for Healthcare Ethics, Stockholms Universitet