DN Debatt

”Idrottspeng skulle få fler ungdomar att röra på sig mer”

Färre idrottar. Ett system med idrottspeng skulle skapa motivation hos föreningar att satsa på breddidrotten och att aktivt attrahera nya ungdomar. Risken för att skatte­medel går till oönskade elitsatsningar minskar när makten över pengarna ligger hos de enskilda utövarna och deras föräldrar, skriver Joar Horn och Daniel Somos (M).

I morgon fredag inleds Riksidrottsmötet i Luleå, där företrädarna för idrottsrörelsens alla grenar samlas för att diskutera framtidens utmaningar för svensk idrott. Något som säkerligen kommer att diskuteras är den illavarslande trend med färre och färre barn och unga som idrottar.

Riks­idrottsförbundets egen statistik visar att det skett dramatiska förändringar bara under de senaste åtta åren. År 2004 var det 69 procent av alla pojkar och flickor i åldern 7–14 år som tränade eller tävlade i en idrottsförening, en andel som fram till 2012 sjunkit kraftigt till endast 54 procent. Även i åldersgruppen 15–19 år syns en anmärkningsvärd minskning under samma tidsperiod, från 45 procent till 39 procent.

För att vända trenden tror vi att ersättningsmodellerna för idrottsföreningar behöver ses över. Flera olika system på olika nivåer, med både direkt och indirekt stöd i olika former, gör det svårt att få en överblick. Det finns i dag ingen röd tråd inom det kommunala och statliga stödet till idrotten. Det gör det problematiskt att säkerställa att skattemedel går till de idrotter som unga efterfrågar, att pengarna är rättvist fördelade och att de går till breddidrott.

Vi föreslår i stället ett system med idrottspeng, där det är ungdomarnas val som styr fördelningen av det statliga och det kommunala stödet till idrotten. Det skulle skapa motivation från föreningar att satsa på breddidrotten och att aktivt attrahera nya ungdomar. Samtidigt skulle det även minska inslaget av politisk styrning av vilka idrotter som ska få stöd.

Införandet av skolpeng i Sverige har bidragit till en mängd nya aktörer, nya skolformer och nya undervisningsmetoder. Vi tror att samma explosion av entreprenörsanda, nya föreningar, nya idrotter och nya metoder att jobba med breddidrotten skulle vara väldigt gynnsamt för ungas idrottsutövande. Vi tror att en modell med idrottspeng skulle kunna vara ett startskott för en sådan utveckling. Vem som helst skulle få starta en idrottsförening som uppfyller vissa grundkrav. Alla ungdomar som är i åldern 7–20 år har en peng kopplade till sig. De idrottsföreningar som de sedan väljer att ansluta sig till får del av denna peng för att finansiera sin verksamhet.

Detta ligger tydligt i linje med moderat politik, som präglats av att föra över makten från de stora systemen till de enskilda personerna. Ut­över skolpengen är även kulturpengen för barn och unga som vi moderater införde år 2008 ett lysande exempel på detta.

I vår hemkommun Stockholms stad satsar vi årligen över 540 miljoner på idrotten. Skulle vi införa idrottspeng här skulle Stockholms drygt 115.000 barn och unga i åldern 7–20 år få 4.630 kronor om året att satsa på de idrotter de gillar och de föreningar de vill engagera sig i. Utöver detta satsar regeringen drygt 1,7 miljarder kronor på stöd till idrotten varje år. Dessa pengar går direkt till Riksidrottsförbundet som har i uppdrag att fördela pengarna vidare till sina medlemsförbund. Detta skulle i stället kunna bli grunden för en statlig idrottspeng. Fördelat på landets 1,5 miljoner barn och unga i åldrarna 7–20 år landar vi på ytterligare 1.130 kronor per år.

Totalt blir det drygt 5.700 kronor per ungdom om vi räknar ihop de statliga och kommunala medlen – en rejäl morot för föreningar att satsa på bredd och att nå ut till alla ungdomar. Det vore ett stort incitament att attrahera nya och få fler att vilja röra på sig. Risken för att skattemedel går till oönskade elitsatsningar minskar kraftigt när makten över pengarna ligger hos de enskilda utövarna och deras föräldrar. Trivs man inte i en idrottsförening kan man lätt välja en annan. De som är inaktiva och inte utnyttjar sin idrottspeng kommer att bli påminda om detta och sökas upp av föreningar som vill engagera dem.

Troligen kommer vi att se ett bredare spann av idrotter att välja på, vilket gör att fler kan finna sin favorit. Idrottspengen innebär ett öppet mål för de föreningar och idrotter som vill öka sin rekrytering och få en bättre ekonomi. Fördelningen av skattepengarna blir mer rättvis, till skillnad från dagens system, som innebär ett stort mått av godtycke, där den som ställer flest krav oftast får mest pengar. Den som ropar högst är inte alltid den som är hungrigast.

Den samlade idrottsrörelsen har i många års tid gjort ett fantastiskt jobb. Otaliga är de föreningar där ett fåtal eldsjälar med begränsade resurser uträttar stordåd. Samtidigt visar den sjunkande organiseringsgraden att man misslyckats med att uppnå det som stödet främst är till för: att få fler barn och unga att röra sig mer. Sambandet mellan fysisk rörelse i tidiga år och dess positiva påverkan på hälsan i senare år är väl belagt i flertalet forskningsrapporter. Ökad social och mental utveckling, bättre självförtroende och stresstolerans samt minskad risk för övervikt och hjärt- kärlsjukdomar är bara några av de positiva effekterna. Därför är det av yttersta vikt att vi har en ersättningsmodell som uppmuntrar breddidrott och når ut till så många som möjligt, inte bara de som redan är aktiva utövare av någon idrott.

När idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth i morgon öppningstalar på Riksidrottsmötet hoppas vi att hon har dessa utmaningar framför ögonen och tar till sig våra tankar om en idrottspeng. Vi vill föra upp frågan på dagordningen och hoppas att våra kolleger runt om i landets kommuner, i riksdag och regering gör detsamma.

Joar Horn (M) och Daniel Somos (M) ledamöter i Stockholms idrottsnämnd