En grundsten i idrottspolitiken är det så kallade folkhälsomålet som ska uppmuntra barn och ungdomar till motion och idrott. Men politiken har misslyckats. I Stockholm är 30 procent av mellanstadiebarnen fysiskt inaktiva. I högstadiet är det 40 procent och i gymnasiet hela 50 procent. Trots att så många inte idrottar får Riksidrottsförbundet, RF, statens alla pengar. Staten måste se till alla medborgares intresse och bryta RF:s monopol på folkhälsopolitiken. Det enda rimliga är att idrottens anslag i framtiden fördelas på fler verksamheter, oavsett om idrotterna tillhör RF eller inte, skriver kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt.

Idrottspolitiken har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag: att lägga grunden för ett aktivt motionsliv hos barn och ungdomar. Den främsta anledningen är att staten och kommunerna genom åren har givit Riksidrottsförbundet monopol på folkhälsopolitiken.

Stillasittandet och därmed hälsoproblemen bland ungdomar ökar snabbt med åldern. I Stockholm är 30 procent av barnen i mellanstadiet fysiskt inaktiva. I högstadiet är det 40 procent, och i gymnasiet hela 50 procent. När ungdomarna slutar gymnasiet minskar andelen som motionerar regelbundet ännu mer.

1989 var 8,9 procent av sjuåringarna överviktiga, i dag är det 22 procent. Alla siffror är dessutom sämre för flickor.

Den idrottspolitiska utredningen från förra året ”Föreningsfostran och tävlingsfostran” (SOU 2008:59) uppmärksammade problemen med att idrottandet sjunker snabbt med åldern bland ungdomar. En viktig förklaring till detta, menade utredaren, var att verksamheten inom idrottsrörelsen ”snarare styrs av idrottens behov än av den idrottandes intressen”.

I den efterföljande propositionen om statens stöd till idrotten (2008/09:126) förklaras därför tydligt att stödet till idrotten ska utgå från ett barnperspektiv, och att den första grundstenen i den svenska idrottspolitiken är det så kallade folkhälsomålet, att politiken ska uppmuntra och ge möjligheter till motion och idrott.

Men, och här kommer det paradoxala: Trots att många barn och ungdomar inte idrottar, och trots att det är folkhälsa som är det grundläggande målet för politiken, så är det Riksidrottsförbundet som har fått alla pengarna och hela ansvaret för att förverkliga politikens mål. Dessutom är det Riksidrottsförbundet som själv bestämmer vilka verksamheter som räknas som idrott, och därmed vilka organisationer som kan få del av det statliga anslaget.
Bara under de senaste åren har flera olika nationella idrottsförbund sökt medlemskap i RF men blivit nekade. Vad kan det finnas för skäl till att skateboard, cheer­leading och islandshästridning inte ska få statligt stöd, när snowboard, varpa och dressyr får det?

Stockholms stads idrottsförvaltning har de senaste åren publicerat ett flertal undersökningar om stockholmarnas idrotts- och motionsvanor. När jag och mina medarbetare i en rapport har sammanställt och analyserat forskningen visar den samma resultat som idrotts­utredningen: politikens fokus på den traditionella tävlingsidrotten är inte i takt med stockholmarnas viljor. (Rapporten finns på min blogg.)

Det betyder dock inte att stödet till idrottsrörelsen ska minska. Tvärtom! Den svenska idrottsrörelsen åstadkommer storslagna resultat som vi måste bygga vidare på. 1965 var exempelvis bara 15 procent av flickorna och 37 procent av pojkarna i åttan medlemmar i en idrottsförening. I dag är det hela 44 respektive 57 procent. Utan idrottsrörelsen skulle andelen ungdomar som motionerade regelbundet vara minimal. Därför gör Stockholms stad just nu rekordstora investeringar i idrottsanläggningar. Ridsatsningen på över 200 miljoner kronor över några år är ett av många exempel.

Men även om idrottsrörelsen fortfarande kan och bör nå ännu fler, så är det omöjligt att kräva att idrottsföreningar ska attrahera barn och ungdomar som inte vill idrotta. Samtidigt är det just dessa ungdomar som skulle behöva motionera mest.

Av högstadieeleverna i Stockholm är det 40 procent som säger att de inte vill idrotta i en förening, och bland gymnasieeleverna är det 52 procent. Idrottsförvaltningens utredningar visar dessutom att det är just själva tävlingsmomentet – idrottens nerv – som inte lockar.
Bristen på intresse för tävlingsidrott visade sig också häromåret i en enkät­undersökning om vilka idrottsanläggningar Stockholms ungdomar vill att staden ska investera i. Resultatet var särskilt tydligt bland flickor i gymnasiet. Deras högst prioriterade anläggningar var simhallar/äventyrsbad, utomhusbad, gym, lokaler för dans, lokaler för yoga/meditation/qi gong, och bowlinghallar, det vill säga anläggningar som inte i första hand är till för tävlingsidrott.

Skolans undervisning i ämnet idrott och hälsa är också ett viktigt verktyg för bättre folkhälsa. Ämnesbeskrivningarna är tydliga med att undervisningen ska syfta till att eleverna utvecklar fysisk och social förmåga, kunskap om vad som krävs för bra hälsa, egna motionsrutiner och att eleverna ska röra på sig under skoldagen etcetera.

Idrott är däremot bara ett medel för att uppnå detta. Det finns inga mål om idrottsliga prestationer eller resultat. Men trots det är lokalerna och anläggningarna för ämnet i huvudsak byggda för just tävlings­idrott. De skulle också kunna vara anpassade för nycirkus, showdans, balett, le parkour, klättring, capoeira, skateboard, stavgång, aerobics, yoga till exempel, som också uppfyller målen för ämnet.

De resultat som idrottsutredningen och Stockholms stads idrottsforskning redovisar gör det för mig omöjligt att fortsätta driva samma idrottspolitik som tidigare, och det är obegripligt varför regeringen inte har dragit samma slutsats.

I budgetpropositionen som presenterades nyligen får idrottsrörelsen 1,7 miljarder kronor. Men det är också den enda budgetposten som syftar till att få människor att röra på sig mer, förutom stödet till friluftsorganisationerna på i sammanhanget blygsamma 25 miljoner kronor.
I Stockholm kommer vi nu att ge idrottsförvaltningen i uppdrag att med utgångspunkt i forskningsläget återkomma med förslag på åtgärder för att de ungdomar som i dag inte motionerar tillräckligt, ska börja göra det.

Därför bjuder jag också in alla ungdomar, föräldrar, lärare, idrottsledare och andra som är engagerade i människors motionsaktiviteter att komma med förslag till programmet ”Sätt fart på Stockholm”.

På min blogg och wiki kommer vi gemensamt att diskutera och utarbeta de konkreta frågeställningar vi vill att förvaltningen ska utreda. Ju fler som deltar, desto bättre kommer programmet att bli.

Regeringen borde sätta i gång samma arbete på nationell nivå. Statens ansvar för folkhälsomålet i idrottspolitiken kan inte längre lämnas över enbart till idrottsrörelsen. Idrotts­rörelsen ska värna sina intressen, men staten måste se till alla medborgares intresse.
Det enda rimliga är att en del av anslaget till idrotten i framtiden fördelas till de verksamheter som arbetar med folkhälsomålet i idrottspolitiken, oavsett om de inte får eller vill vara med i Riksidrottsförbundet.

Madeleine Sjöstedt (FP)
kultur- och idrottsborgarråd i Stockholms stad