I veckan har Sverige högtidlighållit minnet av Anna Lindhs död den 11 september 2003. Morden på Olof Palme och Anna Lindh, två internationellt respekterade ledande svenska politiker, kräver eftertanke. Inte minst eftersom vi i nästa vecka minns två andra svenskar som dog en våldsam död: Folke Bernadotte (1948) och Dag Hammarskjöld (1961), båda i internationell tjänst. Fyra så anmärkningsvärda händelser ger skäl att fråga om Sverige är särskilt drabbat. För att få lite insyn i detta har vi skapat ett dataset vid institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet över alla politiska mord i världen sedan det andra världskriget. I det framträder drag som kräver uppmärksamhet.
För det första är det mycket ovanligt att ett land upprepade gånger utsätts för sådana politiska dåd. Vår lista omfattar alla mord på stats- och regeringschefer, faktiska ledare och utrikesministrar. Morden på Olof Palme och Anna Lindh ingår. I världen som helhet genomfördes 93 sådana mord 1946-2007. Att ett fredligt land som Sverige har två av dessa överstiger vida vad man kan tänka sig med hänsyn till landets storlek och betydelse.
Vidare kan vi notera att flertalet av dessa illdåd ägt rum i länder utan etablerad demokrati. Endast fyra inträffade i stabila, västliga demokratier. Det är välkända fall: mordet på president John F Kennedy i USA (1963) och premiärminister Yitzhak Rabin i Israel (1995), förutom de två svenska situationerna. Om definitionen av demokrati vidgas skulle också till exempel mordet på Indira Gandhi i Indien (1984), Salvador Allendes död in Chile (11 september, 1973) eller tre mord i Sri Lanka kunna räknas in. Helhetsbilden ändras inte: Sverige avviker bland jämförbara länder.
I fallen utanför Sverige fanns politiska motiv bakom mördarnas agerande. I fallet Rabin handlade det om en konspiration av fanatiker som motsatte sig Rabins fredspolitik. Mordet på John F Kennedy är fortfarande omdiskuterat även om mördaren förefaller vara identifierad. Dennes motiv anses ofta kunna knytas till USA:s politik mot Kuba. Inkluderar vi Indien, Chile och Sri Lanka rör det sig om länder som vid tiden befann sig i interna krigs- eller konfliktsituationer.
Det gör det än mer anmärkningsvärt att Sverige drabbats av två mord. Än märkligare är att våldet riktats mot företrädare för just en fredligt sinnad politik. Den viktiga frågan är: Hur kan det komma sig att svensk demokrati inte lyckats skydda sina främsta företrädare bättre?
Det ger skäl att notera ett tredje avvikande drag: De märkligt parallella mönstren i Sveriges två mord. Såväl polisutredningar som åklagare har framhållit att de två gärningsmän som fällts i en rättegång (varav en senare frikändes i högre instans) agerat som ensamma individer styrda av impulser, som i sin tur berott på sociala eller psykologiska tillstånd. Slutsatsen har blivit att det rört sig om isolerade och var för sig unika händelser. Det är särskilt tydligt i beskrivningen av mordet på Anna Lindh. Det utesluter inte att politiska föreställningar också kan ha spelat en roll. Att Anna Lindh och Sverige stödde Nato-bombningarna av dåvarande Jugoslavien 1999 kan ha ingått i förövarens serbnationalistiska motivbild. Tillfället gavs, enligt erkännandet, när Anna Lindh med en väninna lugnt och obevakat gick in på NK för att handla. Det var inte svårt att i centrala Stockholm snabbt få tag på ett livsfarligt tillhygge. Dådet må vara en impulshandling men rubricerades inte desto mindre av Högsta Domstolen som ett mord, inte dråp. Gärningsmannen borde ha vetat att knivhuggen var dödande.
Bilden som ges av polis och åklagare är alltså att tillfället gör mördaren, vilket är märkligt parallellt till resonemanget bakom åtalet mot - den sedermera frikände - Christer Pettersson. I detta fall framhölls en bakomliggande frustration över det svenska samhället och dess agerande. Efter det att den åtalade - enligt åtalet - observerat makarna Palme på Sveavägen kunde han medan de var på bio snabbt skaffa fram ett mordvapen och sedan obemärkt smyga sig på dem bakifrån och skjuta landets statsminister på några meters håll.
I båda fallen anses alltså gärningsmannens agerande utlösas av att denne ser en person som representerar något som vederbörande anser vara ett samhälleligt "ont", vilket leder till en ingivelse att ta tillfället i akt att attackera. Det finns ytterligare parallella drag i de två morden: offret har endast sällskap av en annan person (i båda fallen en kvinna). Någon synlig bevakning fanns inte. Det hela utspelade sig mitt i centrala Stockholm vid tidpunkter då mycket folk var i rörelse. Det var möjligt för gärningsmannen att genomföra dådet och bara försvinna. I Anna Lindh-fallet tog det nästan två veckor för polisen att hitta förövaren. I fallet Palme dröjde det flera år innan åtal kunde väckas.
Polisutredningar och åklagarframställningar i de två fallen ger egendomligt likartade bilder av förlopp som alltså upprepas, med sjutton års mellanrum, till och med på platser i varandras närhet! Den hotbild som kom att ligga till grund för åtalet i Palmefallet hade alltså inte resulterat i skyddsåtgärder för att förhindra en upprepning. Inte oväntat väckte detta förundran såväl i Sverige som i omvärlden.
De två morden i Sverige skiljer sig från de andra fall som inträffat i demokratier sedan 1946. Det är uppenbart att säkerhetsåtgärderna kring de demokratiska företrädarna i andra länder varit omfattande, inte minst för att just förhindra att impulshandlingar skulle kunna leda till dödliga attacker. De mord som trots allt genomförts har krävt betydande planering och speciella kunskaper. Kennedys mördare var skarpskytt. Rabins mördare hade tidigare noterat hur svårt det skulle vara att komma nära premiärministern och hade noga valt sitt tillfälle. Givetvis kan sådan planering någon gång lyckas överlista skyddsåtgärdernq. Men den impulsiva handlingen skulle sannolikt misslyckas och risken att gripas vara stor om säkerhetsåtgärderna vore genomtänkta.
Att två så parallella mord kunnat genomföras i centrala delar av Stockholm, mot två av landets främsta ledare kan inte bara förklaras med social eller psykologisk utslagning. Välfärdssystem och god psykiatrisk behandling kan minska riskerna men inte eliminera dem. En avlyssning av svenska medborgarnas elektroniska kommunikation hade varit helt verkningslös, eftersom ingen av de uppgivna mördarna talat med någon annan om sina planer. Endast ett välfungerande personskydd kan skydda demokratins företrädare. Mordet på Anna Lindh är också det enda på vår lista av fall i västvärlden som riktats mot en kvinna. Kvinnliga politiker kan förmodligen behöva särskilda skyddsåtgärder.
Slutligen är det anmärkningsvärt att de två svenska mordoffren varit engagerade i medlingsinsatser i samma tradition som Bernadotte och Hammarskjöld. De var viktiga i arbetet för fred och säkerhet i andra länder (till exempel Iran-Irakkriget, Makedonien). På det viset skiljer de sig från merparten av offren på listan över politiska mord i världen sedan 1946. Sverige har därför ett ansvar att inte endast skydda sin egen demokrati utan också att värna sin medverkan i internationella fredsinsatser.
PETER WALLENSTEEN
ERIK MELANDER
LOUISE OLSSON
SARA LINDBERG