För tre år sedan, under finanskrisen, gav IF Metall klarsignal för lokala avtal om kortare arbetstid med åtföljande löneminskning, till exempel fyradagarsvecka. Hos Teknikarbetsgivarna berördes mer än 80.000 arbetare av sådan inkomstförlust. Vid IF Metalls A-kassa steg antalet arbetslösa från cirka 10.000 hösten 2008 till cirka 34.000 ett år senare.
Den konkurrensutsatta sektorn är långt mer utsatt för konjunktursvängningar än den skyddade sektorn. Så har det alltid varit. Under nittiotalskrisen var omkring 20 procent av metallarbetarna arbetslösa. Otryggheten måste vägas in när man jämför löner i olika sektorer.
Fem förbundsordförande inom LO, TCO och Saco, alla i den kvinnodominerande skyddade sektorn, påstår utan bevis att deras medlemmar får för lite i lönekuverten på grund av strukturell lönediskriminering. (DN Debatt 10/2.) De begär att regeringen ska ändra Medlingsinstitutets uppdrag så att deras löner inte ska behöva följa industriavtalen. De vill alltså sänka industriarbetarnas relativa löner.
Studier av löneskillnader mellan män och kvinnor är uppdelade på fem sektorer: privatanställda arbetare respektive tjänstemän, kommuner, landsting och stat. Medlingsinstitutet redovisar för varje sektor en könsskillnad i löner som inte kunnat förklaras av skillnader i ålder, utbildning och arbetsuppgifter. I medeltal är den mellan fem och sex procent. Man betonar att siffran inte är ett mått på könsdiskriminering.
Analysen rör löneskillnader inom varje sektor för sig. Att jämföra manligt dominerad tillverkningsindustri med kvinnligt dominerad service- och vårdsektor är ofantligt mycket svårare. Här finns strukturella faktorer man inte behövt bekymra sig om vid jämförelser inom varje sektor.
Om industriarbetarlönen ger kompensation för större otrygghet på grund av konjunktursvängningar så är det inte könsdiskriminering. Inte heller om den kompenserar deras betydligt högre A-kasseavgift.
Jobb inom kvinnodominerade yrken finns främst där många människor bor: butiker, restauranger, fritidsanläggningar, kommunal hemtjänst, daghem, äldreboende, skolor med mera. Det är en stor skillnad mot arbeten vid stålverk, raffinaderier, gruvor, kraftverk, sulfitfabriker, skogsavverkning, sågverk, slakterier med mera.
Om industriarbetarlönen ger kompensation för längre och dyrare resor till jobbet är det inte könsdiskriminering.
Påståendet om strukturell lönediskriminering mellan sektorer är obestyrkta. Man kan lika gärna påstå att industrianställda är missgynnade, eftersom deras arbetsgivare har svårast att vältra över kostnadshöjningar på konsumenter och skattebetalare. Det ena är lika ovetbart som det andra. Men industrijobben har blivit färre och väger inte lika tungt som förr inom facket.
Samhällsekonomiskt är kampen för att sänka de relativa industrilönerna betänklig. Industrin står för huvuddelen av vår export, som finansierar en import motsvarande halva BNP, och måste ha konkurrenskraftiga löner.
Svante Nycander, författare, f d chefredaktör Dagens Nyheter