Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Inflationsmålet viktigt för pris- och lönebildningen”

Riksbankschef Stefan Ingves räntebesked om -0,10 procent den 11 februari väckte stor uppmärksamhet. Nu ställer sig hela Riksbankens direktion bakom inflationsmålet.
Riksbankschef Stefan Ingves räntebesked om -0,10 procent den 11 februari väckte stor uppmärksamhet. Nu ställer sig hela Riksbankens direktion bakom inflationsmålet. Foto: Nicklas Thegerström

Räntesänkningarna ger effekt. Beslutet om minusränta har ifrågasatts och ­inflationsmålet kritiseras. Men vår bedömning är att pris- och lönebildningen mår bra av stabilitet och förutsägbarhet, vilket inflationsmålet ger. Och vi ser nu tecken på att inflationen börjar stiga, skriver ledamöterna i Riksbankens direktion.

För två veckor sedan sänkte vi reporäntan till historiskt låga -0,10 procent. Många undrar varför vi behöver en så låg ränta när det samtidigt går ganska bra för den svenska ekonomin. Tillväxten och sysselsättningen är högre än i många av våra grannländer men ändå bedriver Riksbanken en väldigt expansiv penningpolitik. Är det verkligen så problematiskt att inflationen är lägre än inflationsmålet? Vårt svar är ja!

När ekonomins aktörer har en gemensam bild av hur priserna kommer att utvecklas i framtiden blir det lättare att planera långsiktigt och att till exempel komma överens om löneavtal. Det behövs alltså ett riktmärke som vägleder förväntningarna i ekonomin och som därmed lägger grunden till en välfungerande pris- och lönebildning. Ett sådant riktmärke kan utformas på olika sätt. I Sverige har vi formulerat det som ett inflationsmål på 2 procent. Inflationsmålet har bidragit till en stabilitet i svensk lönebildning sedan slutet av 1990-talet, i skarp kontrast till 1970- och 80-talen då lönebildningen skapade stora obalanser.

Men inflationen har de senaste åren varit betydligt lägre än målet. Sedan en tid tillbaka ser vi dessutom en nedåtgående trend för de långsiktiga inflationsförväntningarna. Mot den bakgrunden menar vi att det är viktigt att snart få upp inflationen till en högre nivå. Annars blir det allt svårare att slå vakt om förtroendet för inflationsmålet.

Ändå tycker vissa att Riksbanken inte behöver oroa sig för den låga inflationen. Att inflationsmålet ska vara just 2 procent är ju inte självklart. Ekonomin kan fungera väl även om inflationen är lägre, hävdas det. Det finns flera skäl till att vi inte håller med om detta. Det stämmer visserligen att inflationsmålet inte behöver vara just 2 procent. Det viktiga är att välja en viss nivå för målet, och att sedan bygga ett förtroende för att det är den nivån som gäller. Ett sådant förtroende skapas knappast genom att anpassa inflationsmålet efter den faktiska inflationsutvecklingen. Många aktörer i ekonomin utgår nu från att inflationen kommer att vara kring 2 procent framöver. De ska förstås kunna lita på att så också blir fallet.

 

”Justerat för effekter från Riksbankens egna tidigare räntesänkningar och energipriser ligger inflationen nu på drygt 1 procent och ­väntas stiga ytterligare ­framöver.”

 

Vi vet att många nu bekymras av att räntorna är låga. Det gäller till exempel hushåll med pengar på sparkonton, men kanske främst pensionsförvaltare som har utlovat en viss lägsta avkastning på pensionsmedlen. Men en högre reporänta skulle knappast vara lösningen på sådana bekymmer, eftersom räntenivån på sikt bestäms av inflationen och tillväxten. Vårt syfte med att sänka reporäntan är att få upp inflationen och även att bidra till en konjunkturåterhämtning med god ekonomisk tillväxt, vilket bidrar till en återgång mot en mer normal räntenivå. Om vi däremot låter ekonomin fastna i ett läge med låg inflation och måttlig tillväxt kommer räntorna att förbli låga.

Det finns också en internationell dimension som den svenska penningpolitiken måste förhålla sig till. Ränteläget är lågt även i omvärlden eftersom många länder fortfarande lider av sviterna av finanskrisen. Dessutom kompletterar andra centralbanker, nu senast den europeiska centralbanken, låga räntor med omfattande obligationsköp. Det svenska ränteläget behöver därför också anpassas till den expansiva penningpolitiken i omvärlden. Annars skulle kronan stärkas på ett sätt som kan medföra ännu lägre inflation och en dämpad konjunkturåterhämtning. När det internationella ränteläget stiger kommer det också att finnas bättre förutsättningar att höja reporäntan till mer normala nivåer.

Vissa tycker alltså att Riksbanken inte behöver oroa sig för den låga inflationen, men andra debattörer menar i stället att centralbanker runt om i världen borde höja sina inflationsmål. Det främsta argumentet för denna linje är att räntan då blir högre i ett normalläge. Det skulle bädda för mer kraftfulla räntesänkningar om inflationen blir låg eller om konjunkturen sviktar. Mot sådana argument måste man dock ställa problemen med att ändra ett inarbetat inflationsmål. För Riksbanken väger detta argument tyngst.

En annan fråga som har rests efter att vi sänkte reporäntan är om Riksbanken verkligen kan se till att inflationen stiger. Att den svenska inflationen nu är låg beror ju till stor del på låg efterfrågan i omvärlden och fallande oljepriser. Sådana faktorer kan vi förstås inte åtgärda med svensk penningpolitik. Däremot kan vi förhindra att de slår igenom fullt ut på den svenska inflationstakten, och det gör vi genom att sänka reporäntan.

Men ibland hör vi att man tvivlar på att den allt lägre reporäntan får någon effekt. Spelar det någon roll om vi sänker reporäntan ytterligare när räntorna redan är så låga? Vår bedömning är att penningpolitikens genomslag på ekonomin fungerar väl trots att räntan redan är låg. Under de senaste åren har vi sänkt reporäntan med två procentenheter, och det har medfört att bankernas utlåningsräntor till företag och hushåll har fallit ungefär lika mycket. Som en följd av den expansiva penningpolitiken har dessutom kronan försvagats. Vi räknar med att de lägre utlåningsräntorna medför att det blir mer attraktivt för företagen att investera och för hushållen att konsumera. På sikt bidrar den högre efterfrågan och den svagare kronan till att löner och priser börjar stiga.

Under de senaste månaderna har vi också börjat se tecken på att räntesänkningarna verkligen har fått genomslag på inflationsutvecklingen. Importpriserna har ökat tydligt, och även den underliggande inflationen verkar ha vänt uppåt. Justerat för effekter från Riksbankens egna tidigare räntesänkningar och energipriser ligger inflationen nu på drygt 1 procent och väntas stiga ytterligare framöver.

Låt oss avslutningsvis poängtera att vi oroas av den låga inflationen främst eftersom vi värnar om förtroendet för inflationsmålet – inte för att vi ser framför oss att låg inflation riskerar att övergå i en problematisk deflation där fallande priser medför en kraftig ekonomisk inbromsning. Vi vill slå vakt om inflationsmålets roll som ankare för pris- och lönebildningen. Därför kommer vi att använda de verktyg vi förfogar över för att se till att inflationen stiger till högre nivåer.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.