Socialdemokratisk ekonomisk politik har alltid syftat till full sysselsättning. Målet har varit att skapa fler jobb med avtalsenliga löner och goda arbetsvillkor. Vi har lyckats förena en hög sysselsättning med en utvecklad välfärd baserad på solidarisk finansiering via relativt sett höga skatter. Det är en bra välfärdsmodell värd att slå vakt om.
Samtidigt har långtidsarbetslösheten bitit sig fast. Många människor lever i ett utanförskap som permanentats efter tidigare ekonomiska nedgångar. Antalet personer i utanförskap i augusti 2011 var lika många som när alliansregeringen tillträdde i september 2006. Det drar isär vårt land och skapar social utsatthet och oro.
Alliansregeringens ensidiga fokus på inkomstskattesänkningar ifrågasätts av allt fler seriösa bedömare. Sänkt moms för restauranger är sannolikt inte heller något effektivt sätt att skapa jobb. Det krävs delvis en ny politik för tillväxt och jobb i Sverige – där vi är beredda att pröva nya verktyg, modeller och medel.
Socialdemokratin måste våga vara trolös mot medlen samtidigt som vi håller fast vid målen hög tillväxt, solidariska välfärdsystem och rättvis fördelning. Vi måste försöka formulera nya alternativ för att bryta utanförskapet och skapa fler jobb. Vi har haft och har en slagkraftig politik för industrisamhällets jobb. Men nu är utmaningen att formulera en fungerande politik också för en växande tjänstesektor – för den privata tjänstesektorns små och medelstora företag.
Hur vi som hushåll väljer att fördela våra inkomster har avgörande betydelse för jobben. Här har skattesystemets utformning stor betydelse. De tjänster som är svårast att effektivisera blir relativt sett dyrare i förhållande till andra tjänster och varuproduktion. Och de tjänster som är svårast att effektivisera är just de tjänster som har ett högt arbetsinnehåll, det vill säga där sysselsättningseffekten blir störst när efterfrågan ökar.
Men: För privatpersoner blir dessa tjänster dyra när de ska betalas med skattade pengar. En svart marknad växer fram. Eller så gör man jobbet själv. Samtidigt står stora grupper arbetslösa långt från arbetsmarknaden. Det kräver lösningar som innebär att människor med vanliga inkomster har råd att efterfråga mer privata tjänster.
Därför föreslår jag att den skatteöversyn som det socialdemokratiska partiet inlett prövar möjligheterna till att införa en bred skattereduktion, ett så kallat ”timavdrag”, för hushållens köp av ”arbetstimmar”. Detta timavdrag bör vara så generellt som möjligt.
Med ”timavdrag” avser jag att privatpersoner ska få göra avdrag för kostnader för arbete motsvarande rot och rut även då de köper andra privata tjänster.
”Timavdraget” skulle kunna utformas så att det i princip motsvarar en viss del av arbetskraftskostnaden, till exempel hälften, upp till ett tak per person och år vid köp av arbetstid generellt. Genom att området för skattereduktionen inte, som i dag, avgränsas till ett endast ett fåtal tjänster minskar risken för att leverantörer höjer sina priser mot konsumenterna. Dessa kan ju alltid utnyttja reduktionen för att köpa andra, mer prisvärda, tjänster. ”Timavdraget” bör alltså ha ett tak per person och år och räknas som ett fast belopp så att det inte bli beroende av personens faktiska marginalskatt.
Fördelarna med ett generellt ”timavdrag” är flera:
• Den ökade efterfrågan på arbete från hushållen skulle riktas mycket bredare än vad som nu sker med rut och rot.
• Nya affärsmöjligheter inom den arbetsintensiva tjänstesektorn utan snedvridande effekter mellan branscher skulle skapas.
• Svarta tjänster skulle inte bli lika attraktiva.
• Fördelningseffekterna skulle kunna bli mer gynnsamma om fler hushåll fann tjänster som de ville köpa med hjälp av skattereduktionen.
• Nya företag och branscher, även sådana med ett högre kunskapsinnehåll, skulle kunna utvecklas och växa med ökad sysselsättning och kanske även export som följd.
Tjänster som skulle kunna omfattas vore till exempel reparationer av bilar, kläder, möbler och andra föremål, målning, restauranger, matlagning, städning, barnpassning, skrädderi och skomakeri, cykelreparationer, kropps- och hårvård samt konsult- och uppdragstjänster riktade till hushåll inom till exempel IT. Avtalsenliga löner till anställda bör ställas som krav på leverantörer som vill ingå i systemet.
Modellen med ”timavdrag” gynnar leverantörer av vita tjänster på bekostnad av svarta. Enligt en undersökning från skatteverket från 2006 har de svarta inkomsterna inom flera områden ökat. I toppen med svarta inkomster på över 15 procent låg bland annat restauranger, hårfrisörer, taxi, bilservice, lokalvård och övriga personliga tjänster. Och där det finns svarta inkomster finns det också svarta löner, utan skatter och arbetsgivaravgifter, utan anställningstrygghet och försäkringsskydd.
Många frågor behöver belysas innan ett ”timavdrag” kan övervägas på allvar – såsom omfattning, kostnader och finansiering. Systemet förutsätter att personliga arbetstimmar som begrepp kan definieras på ett ändamålsenligt, konkurrensneutralt och rimligt sätt. Tjänster som redan i dag säljs vitt till hushållen medför dödviktskostnader om de i stället utförs med hjälp av en skattereduktion för privatpersoner. Å andra sidan uppkommer nya inkomster för staten om svarta jobb blir vita och vi får färre arbetslösa.
Ett generellt timavdrag kan för en del socialdemokrater uppfattas som provocerande. Detta är inte min avsikt. Alternativet till generellt timavdrag kan bli att den svarta låglönemarknaden för privata tjänster biter sig fast och växer. Detta skulle sätta en press nedåt på lönenivåerna allmänt, öka lönespridningen i ekonomin och skapa ett låglöneproletariat av arbetande fattiga utan social trygghet – samtidigt som skatteunderlaget urholkas.
En stark utveckling kräver att alla kan bli delaktiga. Vi har inte råd att slösa med arbetskraft och människors engagemang. Fler i jobb och färre i bidrag är en nödvändighet för att slå vakt om vår solidariska modell med små inkomstskillnader och ett gemensamt välfärdssystem betalt via höga skatter.
Luciano Astudillo, ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse