DN granskar: Polisens informatörer

Polisens informatörsverksamhet har under en tid uppmärksammats - främst arbetsmetoderna och kostnaden. Polisens återhållsamhet med informationen är rätt naturlig av två skäl:

För det första vill vi skydda våra informatörer. De skulle hamna i direkt fara om de avslöjas.

För det andra skulle tungt kriminellt belastade blir ännu mer försiktiga om de uppmärksammas ytterligare på risken av att det i deras närhet kan finnas informatörer.

Men nu har verksamheten fått en sådan uppmärksamhet att ytterligare en sida av den bör belysas. Det handlar ju inte bara om arbetsmetod och kostnader utan också om resultat.

Jag har därför bestämt att för första gången offentligt redovisa uppnådda resultat. Jag väljer år 2003. Det gör jag dels därför att alla ärenden från 2004 ännu inte är avslutade, dels därför att känsligheten avtar något ju äldre händelserna är.

Här är facit av det arbete vi gjort år 2003 efter uppslag från informatörer och uppgiftslämnare:

• 30 kilo amfetamin i beslag.
• 125 kilo cannabis i beslag.
• 1 kilo heroin i beslag.
• 500 gram opium i beslag.
• 721 ecstasytabletter i beslag.
• 29.241 andra narkotikaklassade tabletter i beslag.

Sammanlagt handlar det om beslag vid 92 tillfällen, det är alltså nästan två beslag i veckan. Värdet på gatan var drygt 23 miljoner kronor. Utbetalningen i form av gratifikationer var 490 492 kronor för dessa narkotikatips.

Andra beslag som gjordes på motsvarande sätt under år 2003 handlade om 17 vapen av olika slag, därav fem automatvapen, handgranater och sprängmedel. Detta gäller alltså livsfarlig utrustning som grovt kriminella och totalt hänsynslösa människor skaffat sig för att använda.

Flera våldsbrott klarades upp efter informatörers uppgifter, såväl mord som grova rån.

Också andra brott klarades upp. Det gällde något fall av grovt bedrägeri, flera fall där omfattande stöldgods tagits i beslag. Det handlade också om att gripa rymlingar från fångvårdsanstalter.

• Ett fall av grovt bedrägeri.
• Fem fall där stöldgods till ett värde av närmare en miljon kronor tagits i beslag.
• Två fall där rymlingar från fångvårdsanstalt gripits.

Så ser resultatet ut. Det är, försiktigt uttryckt, ett mycket gott resultat. Informatörerna fick under år 2003 totalt cirka en miljon kronor. Därtill fanns det omkostnader på cirka 200.000 kronor. Dessa summor kan jämföras med att Stockholmspolisen har nära 6 000 anställda och ett anslag på cirka 3 600 miljoner kronor.

Om några av brottsfallen är det redan känt att informatörer var inblandade. Det mest kända är nog ett grovt rån mot Nationalmuseum, då tre tavlor stals för några år sedan. En källa, som erbjudits att köpa en av tavlorna, kontaktade polisen. Efter beslut av en åklagare startade förhandlingar med rånarna.

Vid dessa förhandlingar skulle gärningsmännen visa upp tavlan och i anslutning till detta kunde gärningsmännen gripas och tavlan tas i beslag.

Några andra exempel (vissa detaljer är omgjorda):

• En informatör kontaktar en polisman i Stockholm och berättar att han vet vilka som legat bakom ett grovt rån mot en värdetransport i Mellansverige. Polisen får veta rånarnas flyktplan och kan gripa rånarna i den stuga som de hade som "säkert" gömställe. Alla pengar kom till rätta. De automat- och handeldvapen som användes vid rånet hittades också.

• En rånplan avslöjades av en informatör. Rånarna skulle slå till mot ett värdetrans-portföretag när pengar skulle levereras till en bankomat placerad i ett köpcentrum. Rånarna hade förberett sig genom att riva några mellanväggar och balkar bakom väggen vid bankomaten. Endast en tunn gipsskiva dolde det hemliga gömstället vid bankomaten. Men väktarna byttes ut mot poliser och när gärningsmännen gick till angrepp blev de gripna.

• En narkotikaliga specialiserad på att sälja narkotika till ungdomar kunde avslöjas uteslutande på uppgifter från en informatör. En större mängd narkotika togs i beslag och gärningsmännen dömdes till långa fängelsestraff.

Det finns en typ av mycket grov och tung kriminalitet som är väldigt svår att komma åt. Metoderna som står till buds är inte många. Informatörsverksamheten är den mest effektiva.

Men det är av flera skäl en svår och känslig verksamhet. Den måste vara omgiven av stor sekretess. Varje läcka riskerar att utsätta våra informatörer för livsfara. Den är svår också därför att det handlar om avvägningar där varje felaktigt beslut kan få så allvarliga konsekvenser.

Ibland kan det också handla om svårbedömda juridiska situationer. Beredningen för rättsväsendets utveckling har lämnat flera olika förslag som dels skulle minska gråzonen, dels skulle ge större möjligheter att skydda informatörer. Jag hoppas att lagstiftaren genomför dessa förslag. Det gäller till exempel möjlighet att använda sig av skyddsidentitet, alltså en annan identitet än den egna.

Jag har också under senare tid vidtagit en del åtgärder för att denna verksamhet ska bedriva på bästa möjliga sätt. En särskild översynsgrupp fick i höstas mitt uppdrag att se över hur rutinerna kring denna och andra särskilda spaningsmetoder fungerade. Jag har också bett Rikspolisstyrelsen att inspektera hanteringen av tipspengarna. Alla synpunkter och förslag som kommer fram vid dessa granskningar tar vi självklart hänsyn till.

Vårt sätt att arbeta har utformats under många år. Inspirationen har främst kommit från Storbritannien, varför vi ligger nära deras sätt att agera och helt i linje med "Europols handledning för bästa metoder vid användandet av informatörer".

För att visa på effektiviteten kan jag berätta att vi för några år sedan var extra oroade över de grova rånen. Då var det bara ett sådant rån som klarats upp med hjälp av informatörer. Men med hjälp av riktade insatser i informatörshanteringen kunde vi året därpå redovisa tio grova rån som klarats upp eller där gärningsmännen gripits redan på förberedelsestadiet.

Stockholmspolisens mångåriga erfarenhet av detta arbetssätt innebär att vi tillämpar det oftare än andra polismyndigheter i Sverige. Men utvecklingen i framför allt de andra storstadsmyndigheterna visar att det blir allt vanligare.

Att just Stockholmspolisen startade tidigare än andra är naturligt. Här finns fler och mer organiserade, tungt kriminella personer. Av landets cirka 1 700 långtidsdömda har drygt 900 anknytningar till Stockholm. Stockholmspolisen får ofta också ansvaret för brottsutredningar som berör andra delar av landet. Den misstänkta korruptionen inom Systembolaget är ett exempel på att Stockholmspolisen ofta får ett ansvar för brottslighet spridd över landet.

Brottsligheten blir alltmer avancerad och mer svårbekämpad. Den blir mer internationell, mer organiserad och mer våldsam. Stockholmspolisen kan peka på framgångar i arbetet mot grov brottslighet, men för att fortsätta på den vägen kommer vi också framöver att behöva arbeta med informatörer.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut