Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Inga ekonomiska skäl till att rädda EU-länder i kris”

Professor i nationalekonomi: EU bör inte ställa upp med lån till Grekland, Irland och andra länder i kris. Billigare att låta dem skriva ned skulderna och i stället rädda bankerna.

Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen, skriver Mats Persson.

Alla nyhetsmedier ger stort utrymme åt de stora budgetunderskotten i Grekland, Irland, Spanien och Italien med flera EMU-länder. Och alla skribenter tycks vara eniga om att EU (eller EMU) måste gå in och ”rädda” dessa länder – för annars ... ja, vadå? Konstigt nog finns det ingen diskussion i pressen om vad som skulle hända om inte EU eller EMU gick in och räddade dessa länder. Och här betyder ”rädda” detsamma som att låna ut pengar till dem till en ränta som är lägre än den marknadens normala aktörer (banker och försäkringsbolag) skulle kräva med hänsyn till de risker som föreligger.

Trots att det inte finns någon diskussion om vad som egentligen skulle hända om dessa länder inte får någon hjälp är åtminstone alla svenska medier eniga om att underskottsländerna måste ha hjälp. Och alla skribenter är eniga om att fördöma Tysklands Angela Merkel för att hon inte så gärna vill ställa upp med den hjälpen.

Eftersom det rör sig om väldigt mycket pengar – hundratals miljarder kronor – är frånvaron av en allsidig diskussion ganska märklig. Mitt syfte med denna artikel är att försöka starta en sådan diskussion.

Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU eller EMU ska låna ut pengar till de medlemsländer som inte har ordning på sina statsfinanser? Vad skulle hända om vi inte ställde upp, utan i värsta fall lät exempelvis Grekland göra en ensidig nedskrivning av sina skulder med kanske tjugo eller trettio procent? Observera att jag skriver ekonomiska argument. Det finns säkert en massa politiska skäl till att olika länder (till exempel Kina) vill låna ut pengar till Grekland eller de andra så kallade PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien), men här ska vi alltså begränsa oss till de ekonomiska skälen.

Det första argumentet man brukar få höra är att om något eller några av PIIGS-länderna skulle skriva ner sin statsskuld, så skulle detta leda till att euron faller på de internationella valutamarknaderna. Ett sådant scenario saknar dock stöd i ekonomisk teori. Nu kan naturligtvis en massa saker hända på valutamarknaderna som saknar stöd i ekonomisk teori, men om man argumenterar för att marknaden beter sig helt irrationellt skulle man ju lika gärna kunna argumentera för att en skuldnedskrivning skulle leda till att euron stiger.

Nej, euron påverkas nog inte så mycket, varken uppåt eller nedåt, om ett eller ett par PIIGS-länder skriver ner sina skulder. Däremot kommer euron att falla om det finns anledning att tro att den europeiska centralbanken (ECB) börjar trycka sedlar i stor skala. Och det är just detta som skulle kunna hända om man går in och hjälper underskottsländerna. Därför skulle en sådan hjälp knappast rädda euron från att falla – snarare tvärtom.

Men även om argumentet vore korrekt – vilket det alltså inte är – så kanske inte ett euro-fall vore helt fel i dagens konjunkturläge. Vad gäller Sverige behövs naturligtvis ingen konjunkturstimulans just nu (vår konjunktur är tillräckligt stark ändå) men i övriga Europa skulle det kanske inte vara helt fel med den draghjälp åt konjunkturen som en fallande euro skulle föra med sig.

Det andra argumentet man ibland får höra är att om något PIIGS-land skulle skriva ner sina skulder, så skulle en rad europeiska banker, som lånat ut pengar åt PIIGS-länderna, gå i konkurs. Det kan ligga något i detta. Vissa banker har nog chansat och köpt grekiska statsobligationer med hög ränta, i stället för att köpa trygga och tråkiga tyska eller svenska obligationer med låg ränta. Men detta har varit en medveten risk. Om nu det risktagandet inte går hem – ska vi då rädda dessa bankers aktieägare genom att låna ut ”billiga” pengar till Grekland?

Det finns många goda skäl för varför man inte bör låta banker gå i konkurs; erfarenheterna av alla problem som uppstod i världens betalningssystem när den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs 2008 talar sitt tydliga språk. Men om man nu vill rädda en bank – är det då verkligen effektivt att göra detta genom att subventionera låntagaren? Om man i stället bara skjuter till pengar till de banker som verkligen skulle riskera att gå i konkurs, så måste ju detta bli betydligt billigare för skattebetalarna än att skjuta till pengar till låntagaren. Om man stödjer låntagaren stödjer man ju alla typer av långivare – banker och försäkringsbolag, pensionsfonder och privatpersoner, systemviktiga och icke systemviktiga.

Nej, för skattebetalarna vore det naturligtvis billigare om staten bara räddar bankerna från konkurs, och om man dessutom gör det på ett sådant sätt att man inte räddar dessa bankers aktieägare, utan bara den systemviktiga verksamheten. Ett välordnat övertagande av konkursmässiga banker på samma sätt som när svenska staten tog över Nordbanken under 1990-talets svenska bankkris – det är det bästa och billigaste sättet att hantera en skuldkris.

Att subventionera låntagarna i stället för att bara rädda systemviktig bankverksamhet har två nackdelar, vilka sammantagna kan bli väldigt kostsamma. För det första signalerar man till låntagarna att det inte är så viktigt med budgetsanering; EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa. För det andra signalerar man till de internationella bankernas aktieägare att det inte är så farligt att satsa på riskabla statsobligationer; en sådan satsning har bara en uppsida och ingen nersida. EMU ställer upp och hjälper om det skulle knipa.

De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländer – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är alltså ganska tvivelaktiga. Det kanske finns andra argument för att hjälpa PIIGS-länderna, argument av politisk natur. Men ekonomiska argument är det ont om.

Mats Persson
professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet, ledamot av Kungl Vetenskapsakademien och Nobelkommittén för Ekonomipriset

Skuldkrisen

• Euroländernas skuldkris härleds till 2008 när amerikanska Lehman Brothers kollapsade och finanskrisen var ett faktum. Flera banker i Europa fick räddas av staten och Irland blev det första eurolandet med fallande BNP. För att ta sig ur svackan annonserade flera EU-länder stimulanspaket. Samtidigt steg budgetunderskott och statsskuld. Grekland blev i maj 2010 första euroland som måste räddas av EU, som lovar 110 miljarder euro i lån.

• Näst på tur är Irland. I slutet av november tvingades landet motvilligt att ta emot ett paket på 85 miljarder euro från EU:s nödfond.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.