Anonyma vittnen strider mot grundläggande regler för rättvisa rättegångar, framhåller chefs-JO Mats Melin.
Micael Björk (DN 22 maj) hävdar att ”modernt kriminalpolisarbete bör tillåtas ta form i ett juridiskt halvmörker” och att de krav på rättssäkerhet som jag ställer är hopplöst utopiska.
Polisen kan givetvis använda informatörer i kriminalunderrättelsetjänst, det vill säga när polisen skaffar kunskap om kriminella gäng och deras brottsplaner. Jag har inte krävt att denna känsliga verksamhet ska ske öppet. Däremot har jag pekat på några av riskerna: att poliser kan frestas blunda för informatörers egen brottslighet och att informatörer med kriminell bakgrund kan ha andra intressen än att klara upp eller förhindra brott när de lämnar uppgifter till polisen. Därför måste polisen ha ett väl fungerande kontrollsystem för hantering av informatörer.
När det däremot gäller en utredning av ett visst bestämt brott, en förundersökning, och en därpå följande rättegång, kan behovet av att skydda en uppgiftslämnare stå emot en misstänkts rätt till en rättvis rättegång.
Om en informatör inledningsvis tipsat polisen, men annan tillräcklig bevisning därefter säkrats, fordrar knappast den misstänktes rättssäkerhet att han får veta vem tipsaren är.
Men om informatörens uppgifter är en viktig del av utredningen har förstås den misstänkte intresse av att veta vem som pekat ut honom. Är det till exempel en gammal antagonist eller konkurrent? Det kan inte komma i fråga att polis eller åklagare, när den misstänkte och hans försvarare granskar utredningen, själva avgöra om informatörens identitet ska hållas hemlig. Jag anser, liksom Europadomstolen för mänskliga rättigheter, att om polisen vill hemlighålla en uppgiftslämnares namn måste domstol pröva om försvaret ska beredas insyn eller inte.
Om åtalet dessutom, när utredningen är klar, bygger på vad informatören berättat ska denne höras som vittne i domstolen. En rättsstat kan inte tillåta anonyma vittnen. Anonyma vittnen strider mot grundläggande regler för en rättvis rättegång och riskerar leda till att oskyldiga döms. Polisen får i stället använda de verktyg som finns för att skydda ett hotat vittne (så kallat särskilt personsäkerhetsarbete).
En rättsstat skickar inte människor i fängelse i ett ”juridiskt halvmörker”.
Mats Melin, chefs-JO