Hittills har svenska anhängare av NATO:s och USA:s krigföring i Afghanistan kunnat nöja sig med att hänvisa till att FN sanktionerat Isafs operationer, som Sverige deltar i. Men i takt med att allt fler svenskar med ogillande insett att Sverige blivit en krigförande nation har krigsförespråkarna sett sig tvungna att anföra argument med lite mer substans.
På DN Debatt 13/10 säger Robert Egnell rakt ut det som våra politiker inte kan kosta på sig att uttala: att svenska trupper skickats till Afghanistan för att imponera på andra västerländska stater. Egnell använder upprepade gånger ordet “trovärdighet” för att beskriva denna målsättning: Sverige ska “inte minst i USA:s ögon” räknas till de länder som ställer upp när det ska krigas.
Afghanistankriget är för Sverige och andra västländer främst ett tillfälle att spänna musklerna inför varandra, visa upp sina vapensystem och prova på att strida under USA:s kommando. De flesta genuina FN-insatser opererar under knappa resurser, och bemannas av soldater hämtade nästan uteslutande från fattiga länder i Asien, Afrika och Sydamerika. Men när Afghanistan skulle attackeras var det inga problem att få västvärldens stater att ställa upp: alla ville bli en i gänget. Egnell kallar detta gäng “det internationella samfundet”, men det han syftar på är USA och NATO.
För Egnell är detaljer som Isafs syfte och “brist på framgång” inte något som bör bekymra oss. Han presenterar fem “strategiska och taktiska skäl” till att svenska trupper bör stanna i Afghanistan på obestämd tid, men dessa argument bekräftar i stället hur bräckligt, fåfängt och kontraproduktivt västvärldens krig i Afghanistan är.
1. Egnell påpekar att Isaf står i begrepp att intensifiera sin krigföring, förbryllande nog för att kunna dra sig ur landet redan nästa år “om situationen så tillåter”. Denna motsägelse är typisk för krigets förespråkare, som alltid är oresonligt optimistiska om vad som kan uppnås med vapenmakt, samtidigt som de saknar en tydlig uppfattning om vad en seger skulle innebära. Situationen i Afghanistan nästa år kommer utan tvekan, liksom efter tidigare upptrappningar, inte att “tillåta” att Sverige avvecklar sin närvaro på det sätt som Egnell vill, alltså med den så kallade trovärdigheten i behåll.
Om vi ska tillåta oss att dra slutsatser från det nioåriga kriget i Afghanistan så är det att upptrappningar skapar fler fiender, får stridigheter att sprida sig till nya områden och medför mycket lidande och minimala konkreta förbättringar för landets befolkning.
2. Egnell tror att “Sveriges trovärdighet som internationell aktör inom fred och säkerhet” betingas av att vi visar vår ståndaktighet i Afghanistan. Men den respekt Sverige åtnjutit som en röst för fred är förenad med vår relativt neutrala försvarspolitik och motvilja mot att delta i militära äventyr. Att, i enlighet med Egnells önskan, låta USA och Storbritannien besluta när våra trupper ska sändas i strid och när de ska få åka hem kan enbart bidra till att urholka denna respekt. Ingen, inklusive USA:s militära ledning, tror att fortsatt krigföring i Afghanistan kan etablera “god samhällsstyrning”, och en “professionell överlämning till den afghanska regeringen” är en ren fantasi.
3. Enligt Egnell har de svenska soldaterna “en unik lokal förståelse” för kulturen i norra Afghanistan - så unik att den är oumbärlig för Isaf, fast Egnell inte förklarar på vilket sätt. Det är förstås löjeväckande att tänka sig att några hundra svenskar som äter importerad mat i en tungt befäst militärbas skulle spela någon avgörande roll för Afghanistans säkerhet, eller landets politiska och sociala liv. Liksom Egnells övriga argument är detta ett cirkelresonemang: nu när vi har varit där så länge och gjort allt vi kan för att framstå som en viktig koalitionspartner, så kan vi inte bara åka hem.
4. Egnell bedyrar att de svenska trupperna spelar en “helt avgörande” och “unik” roll, men hävdar samtidigt att deras handlingskraft är starkt begränsad - verksamheten skulle tydligen kollapsa om vi drog tillbaka en enda soldat. Det är typiskt för Afghanistanskrigets försvarare att ständigt samtidigt hävda att segern är förestående och att situationen är kritisk. Det är därför de inte längre ser skillnaden mellan upptrappning och tillbakadragande. För oss för vilka logikens lagar fortfarande är aktuella är ett misslyckande dock inte liktydigt med seger, och krig är inte en studieresa för kulturellt utbyte.
5. Egnell har av Afghanistans försvarsminister Abdul Rahim Wardak och parlamentets talesman Yunis Qanooni blivit upplyst om att “Isaf behövs mer än någonsin just nu”. Detta kan inte överraska någon: Wardak och Quanooni ingick båda i Norra alliansen, den sammanslutning av krigsherrar som var USA:s allierade vid invasionen av Afghanistan. Den regering de tillhör är helt beroende av främmande nationers militära närvaro och saknar all relevans för majoriteten av Afghanistans befolkning, medan talibanernas inflytande är starkt i större delen av landet.
Det är tydligt att det enda de västerländska trupperna uppnått, och kan uppnå, är att skapa nya fantasiregeringar som bekräftar hur viktig vår närvaro är, samtidigt som Afghanistans verkliga problem kvarstår. Ett svenskt tillbakadragande kommer inte att få några märkbara verkningar, varken positiva eller negativa, men skulle visa att vi värdesätter förnuft och ansvar högre än ett klubbmedlemskap i världens största krigsorganisation.
Felix Holmgren
frilansjournalist, som bland annat skrivit artiklar om Sveriges deltagande i Operation Artemis i Kongo 2003, samt om konflikten i Afghanistan. Dessa har publicerats i Arena, Mana och andra tidskrifter.