DN Debatt

”Ingen brist på demokratisk kontroll av Riksbanken”

Det råder i dag inte någon brist på demokratiska kontroll- och granskningsfunktioner kring Riksbanken, och det finns inget fog för att hävda att Riksbankens direktion har åsidosatt sitt mandat – fast penningvärde, ett säkert och effektivt betalningsväsende och att stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken, skriver Riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt och vice ordförande Sven-Erik Österberg.

I en debattartikel i DN den 28 maj upprepar den tidigare vice riksbankschefen Lars E.O. Svensson sin kritik mot flertalet av sina tidigare kolleger. Denna gång utvidgar han dock kritiken till att omfatta även Riksbankens uppdragsgivare, riksdagen, Riksbankens fullmäktige samt utländska experter som granskat Riksbanken på riksdagens uppdrag. Svensson menar att riksdagen brister i sin uppföljning och kontroll och att Riksbankschefen fått för stor makt.

Vi som har fått riksdagens uppdrag att utse Riksbankens ledning och följa dess arbete menar att Svenssons kritik är helt felaktig. Svensson är uppenbarligen färgad av att han haft en annan syn på penningpolitiken än den som Riksbankens direktion efter öppna diskussioner och omröstningar valt att föra. Vi anser tvärtemot vad Svensson påstår att Riksbanken leds på ett demokratiskt sätt och att kontrollmekanismerna fungerar väl.

Riksbanken leds av en direktion bestående av Riksbankschefen och fem vice Riksbankschefer. Det är alltså sex självständiga experter som diskuterar sig fram till ett beslut. Räntebeslutet förbereds under veckorna dessförinnan och varje ledamot kan under denna tid begära kompletterande utredningar. Redovisningen av deras synpunkter och beslut framgår av utförliga protokoll som vem som helst kan läsa på Riksbankens hemsida. Här framgår tydligt att det finns olika åsikter och att olika avvägningar görs. Den enda makt Riksbankschefen har över de övriga är att han har utslagsröst om det skulle bli lika, vilket har skett två gånger sedan 2006.

Internationellt prisas Riksbanken ständigt för sin höga grad av öppenhet, vilket rimmar illa med påståenden om en odemokratisk ordning. Det kan vara på sin plats att påminna om historien. Att Riksbanken har en från regeringen självständig ledning beror på att riksdagen – i en bred parlamentarisk överenskommelse – fattade beslut om detta 1999. Bakgrunden var dels negativa erfarenheter från 1970- och 1980-talens ekonomiska politik som ledde till en djup ekonomisk kris i början på 1990-talet, dels EU-fördraget om det europeiska centralbankssystemet, där självständighet och prisstabilitetsmål är centrala principer.

Riksbankens självständighet ställer stora krav på kontrollen. Därför granskar både riksdagen och Riksbanksfullmäktige noga direktionens arbete. Som ordförande respektive vice ordförande i fullmäktige får vi del av direktionens beslutsunderlag och har möjlighet att delta i direktionens möten och ställa vilka frågor vi vill. Hela fullmäktige möts ungefär en gång i månaden hos Riksbanken och har då möjlighet att ställa frågor. Två gånger om året ska direktionen enligt lagen redogöra för sin penningpolitik till riksdagen. I praktiken sker det fler gånger, och det är även vanligt att finansutskottet kallar direktionen till speciella utfrågningar.

Vid ett tillfälle per år är Riksbanken ålagd att presentera en noggrann redogörelse för den förda penningpolitiken. Där visar Riksbanken bland annat hur dess prognoser faller ut jämfört med andra prognosmakares. Ungefär vart fjärde, vart femte år låter utskottet utländska experter göra en granskning. Svensson kritiserar att dessa utländska experter inte tagit upp vad just han hade velat, men vi konstaterar att politikerna i finansutskottet – av alla yttranden att döma – har behandlat de frågeställningar man önskade. Utöver alla dessa granskningar utvärderas Riksbankens penningpolitik också i bredare utvärderingar av till exempel EU-kommissionen och IMF. Det kan alltid finnas skäl att införa ytterligare granskning, men vår poäng är att det i dag inte råder någon brist på demokratiska kontroll- och granskningsfunktioner.

Det är inte vår sak att yttra oss om penningpolitiken, men på en punkt vill vi dock vara tydliga: Det finns inget fog för att hävda, och riksdagen har heller aldrig ansett, att Riksbankens direktion har åsidosatt sitt mandat – fast penningvärde, ett säkert och effektivt betalningsväsende, och att stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken.

Man kan ha olika synpunkter på hur expansiv penningpolitiken ska vara, men man måste ändå konstatera att Sveriges ekonomi klarat sig väl genom den svåraste ekonomiska kris Europa har gått igenom på 60 år. Rimligen har penningpolitiken bidragit till detta. Vi som följer riksbankens arbete konstaterar att den penningpolitiska policydiskussionen är livlig även internationellt. Vår gemensamma slutsats är att världen inte ser likadan ut som före finanskrisen, och att varken analys eller recept verkar vara så enkla som Lars Svensson tycks vilja ge sken av.