I dagarna är det 20 år sedan FN antog konventionen om barnets rättigheter, något som nästan alla länder skrivit under vid det här laget. Sverige var ett av de första länderna att anta konventionen vilket vi inte varit sena att skryta med.
Vi har anledning att vara stolta när det kommer till en rad barnrättighetsfrågor, därom råder ingen tvekan. Men den dagen vi lutar oss tillbaka och ägnar mer tid åt att fördöma andra utan att granska vårt eget beteende blir det farligt. Och frågan är om vi inte tappat greppet om var våra egna gränser egentligen går.
Alltsedan ”Robinsons” första (och utskällda) säsong sändes i tv har gränserna för den personliga integriteten förflyttats. Vuxna människor har sex, är otrogna, gråter, förtalar varandra, visar upp sina nya plastbröst och exponerar sitt allra innersta i tv-program av varierad kvalitet. Och den som reagerar bemöts med en avmätt gäspning. Vem bryr sig? Jag gör det, för jag vet efter 20 år på tv vad det kan innebära för en person att ha lämnat ut sig i tv. Jag vet hur illvilliga grannar kan frysa ut, hur chefer kan reagera och hur förhållanden kan gå i kras för att man blivit förförd av de där magiska minuterna av uppmärksamhet och berusning som det kan innebära att få vara med en stund i tv.
Syns man så finns man. Att någon klippt ihop det man sagt så att det kan skapa en rubrik eller hålla fast tittarna under reklampausen var inget man räknade med.
Det kan man tycka är sorgligt men det är ändå vuxna människor det handlar om.
Värre är det att gränserna helt obemärkt även förflyttats ner i åldrarna. Jag vet inte när gränsen överskreds. Om det var med ”Nannyakuten” eller ”Ensam mamma söker”, men plötsligt är det ett faktum. Vi accepterar att barn deltar i sammanhang som de med tanke på sin ålder omöjligt kan förstå innebörden av. Och ja – föräldrarna har ansvaret och brukar hävda att de vet vad som är bäst för deras barn. Det finns inget mer provocerande än när någon utifrån lägger sig i hur man hanterar sina barn. Men om vi helt och hållet kunde luta oss tillbaka i tron om att alla vuxna vet att se till barnens bästa behövde vi ju ingen barnkonvention. Och jag vill hävda att det finns ett ansvar hos medierna att följa de lagar och regler som gäller alldeles oavsett om föräldrar tror sig veta vad som är bäst för just deras barn.
I den 16:e artikeln i barnkonventionen står det att läsa följande:
1. Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.
2. Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.
Förra veckan kunde vi i Sveriges Television se en nioårig pojke berätta om hur hans pappa misshandlade honom såväl psykiskt som fysiskt. Vi fick även se hur pappan satt på pojken och höll hans armar på ett sätt som förde tankarna till ett brutalt polisgrepp, detta utan att teamet bakom kameran ingrep. Bara där har vi ett direkt brott mot lagen. Med tanke på den ovan citerade konventionen är det en ren kränkning att låta ett barn berätta om sin allra mest privata situation och sorg inför hela svenska folket. Inför klasskamraters föräldrar, lärare, kompisar, grannar.
I samma program blir pappan talad till rätta av psykoterapeuten Louise Hallin och tv-tittarna får efter programmets slut besked om att allt nu blivit mycket bättre. Och ändå vet såväl Louise Hallin som alla och envar att en förälder som gått så långt att denne väljer att ta ut sitt raseri mot sitt barn bör ha många års terapi framför sig för att ändra sitt beteende. Men detta är tv. Och i tv ska slutet vara gott. Lugn och ro i villan och vi går vidare i livet och kan glädjas åt att SÅ hemska är ju i alla fall inte VI mot VÅRA barn.
Nästa dag ska nioåringen tillbaka till skolan. Barn kan som vi alla vet vara rejält elaka mot varandra. Barn tar inte per automatik ansvar för att skydda sina kamrater.
Det är meningen att vi vuxna ska skydda våra barn och visa hur man gör när man tar ansvar och visar andra respekt.
Bilderna från tv-inslaget med den förtvivlade pojken och pappans övergrepp kan komma att förfölja honom resten av hans liv – leva vidare i arkiv och på nätet.
Jag är både förvånad och upprörd över att det här får fortsätta. Barn är klassade som just barn tills de är 18 år. De har alldeles egna rättigheter och ingen vuxen, vare sig psykoterapeut eller mediechef, har rätt att flytta på den gränsen. Det vattniga argumentet om att andra kan lära sig något av den här typen av program är kvalificerat skitsnack. Det är ren spekulativ och cynisk journalistik och så länge vi tror att det handlar om något slags god terapi för folket får vi börja se över vår intellektuella kapacitet och skärpa ihop oss. Titta runt en vecka på de olika kanalerna och bevittna hur små barn gråter när de ska få sina stora öron plastikjusterade eller hur barn ska vara med och välja rätt kille åt mamma. Känn efter i magen om det känns rätt.
Om vi inte kan åberopa barnkonventionen så kanske vi kan vädja till vårt och mediechefernas sunda förnuft för att få stopp på det här.
Kattis Ahlström
chefredaktör, Forma Publishing Group