Nya kärnreaktorer bör bara få byggas vid de gamla, skriver Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv..
Sverige behöver en energipolitik - som för första gången sedan 1960-talet innebär samklang mellan vad som sägs och vad som görs.
Under några månader har det förts samtal mellan företrädare för näringsliv, fackliga organisationer, kommun- och rikspolitiker under vinjetten Krafttag.nu på olika platser i landet. Med stor tydlighet har dessa samtal visat att det är dags att skriva ett nytt kapitel i energipolitiken.
Den årtalsmässiga "nedläggningsexercisen" kring kärnkraften har fasats ut, vilket är bra. Sverige har - som en del av en nordisk elmarknad och en del
i EU - en inhemsk elproduktion med tre ben: vattenkraft, kärnkraft och förnyelsebar energi, där främst vindkraften expanderat på senare år. Att ställa upp nationella mål för exakt hur energimixen ser ut blir därmed också märkligt med tanke på att el strömmar till och från Sverige och den el som konsumeras delvis producerats i andra länder, liksom svensk produktion exporteras.
Nu står den svenska kärnkraften inför behov av teknisk uppgradering och förnyelse och det är i detta läge som nuvarande stopplag blir alltmer orimlig. Samtidigt som "årtalsexercisen" försvunnit från kärnkraftspolitiken kvarstår "reaktorexercisen". Lagstiftaren förbjuder uttryckligen uppförande av nya reaktorer men är öppen för att "lappa och laga" och öka kapaciteten i befintliga reaktorer. Problemet med detta synsätt inträder när det ur alla perspektiv blir bättre att uppföra en helt ny reaktor, än att fortsätta uppgradera den gamla. Vari ligger logiken i detta?
Samtidigt kan man inte sticka under stol med att kärnkraften ytterst är beroende av ett förtroende i samhället av alldeles speciell karaktär för att kunna existera och utvecklas.
Den under flera decennier förda svenska kärnkraftsdebatten har fört det goda med sig att den svenska opinionen är bland de mest positiva till kärnkraftutnyttjande i Europa. Svenska folket har i hög utsträckning förtroende för kärnkraftsteknologin. Även kring frågan om slutförvaringen börjar en opinionsmässigt och tekniskt hållbar lösning att skönjas: en lösning i anslutning till någon av de befintliga kärnkraftslokaliseringarna.
Det går att dra lärdom av detta. En modern stopplag skulle i stället för att inrikta sig på antalet reaktorer ta sin utgångspunkt i vad som förefaller vara avgörande för fortsatt opinionsmässigt stöd för kärnkraft i Sverige. Det handlar om att inga nya lokaliseringsorter är aktuella för kärnkraftsverksamhet.
En fortsatt uppgradering och reinvestering av kärnkraften kan i praktiken bara ske i anslutning till någon av de befintliga kärnkraftsanläggningarna. Genom att på politisk väg slå fast detta som en begränsning och därmed lugna opinionen i denna del (precis som redan skett vad gäller storskalig vattenkraft) borde det gå att få acceptans för att på och i anslutning till dessa lokaliseringsorter inte bara uppgradera, utan även tekniskt förnya kärnkraften.
Med denna begränsning slipper det politiska systemet skriva fast sig i en ny reaktorexercis - och fastställa antalet reaktorer eller hur stor andelen (av svensk elproduktion) som ska komma från kärnkraft.
Det är svårt att nu tänka sig någon billigare och mer effektiv tillväxt- och investeringssignal till Svenskt Näringsliv än detta.
Urban Bäckström