Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Inget intresse för politikens innehåll i dagens debatt”

Samarbetsfrågan är av stort intresse, men den måste trots allt underordnas frågan vad man ska samarbeta om, skriver Leif Lewin. Bilden från allianspartiledarnas besök i Gottsunda två dagar innan Moderaternas omsvängning vad gäller samarbete med SD.
Samarbetsfrågan är av stort intresse, men den måste trots allt underordnas frågan vad man ska samarbeta om, skriver Leif Lewin. Bilden från allianspartiledarnas besök i Gottsunda två dagar innan Moderaternas omsvängning vad gäller samarbete med SD. Foto: Jonas Lindkvist

Dagens taktiska lurpassande, misstänkliggörande och lappkast leder i längden bara till att politikerna åter möts av den misstro som under senare år annars glädjande nog avtagit i vårt land. Ingenting är däremot mer valvinnande än sådan idéproduktion som alliansen ägnade sig åt för tretton år sedan, skriver statsvetaren Leif Lewin.

Den inrikespolitiska debatten handlar för närvarande alltför mycket om politikens form och för lite om dess innehåll. Medierna och politikerna själva är helt upptagna av frågan vem som ska samarbeta med vem, om gamla koalitioner håller på att upplösas eller om nya skymtar vid horisonten.

Det är i och för sig inte så konstigt. Frånvaro av en majoritetsregering ger fritt spelrum för en lång rad tänkbara, och otänkbara, kombinationer. Det är också en problematik som jag ägnat mitt forskarliv åt och som i mycket gett min institution i Uppsala dess profil. Låt mig därför först medge att samarbetsfrågan faktiskt är av stort intresse, innan jag återkommer till att den trots allt måste underordnas frågan vad man ska samarbeta om.

Spelteori är något som ofta missuppfattas och görs till ytligt schackrande som vilket sällskapsspel som helst. I själva verket är spelteorin en av samhällsvetenskapens mest fruktbara teorier, flerfaldigt Nobelprisbelönad och full av överraskande och betydelsefulla insikter. Teorin föddes under andra världskriget och väckte från början främst militärens intresse. Under det kalla kriget var det särskilt spänningen mellan USA och Sovjetunionen som blev föremål för forskarnas analys. Hur stor var risken för ett kärnvapenkrig? Var det förnuftigt att ta första steget mot en avspänning genom att själv börja nedrusta? Senare fann vi att spelteorin också är mycket användbar för att förstå inrikespolitik.

Hur skickligt man än pejlar vartåt det blåser, blir det inte någon seglats av om man inte riggat sitt segel.

”Fångarnas dilemma” är det mest kända spelet. Lärdomen är att enskilt rationellt handlande i förhållande till ens preferenser inte behöver leda till ett beslut som utgör det gemensamma bästa. Det fattas olyckliga beslut, inte för att politikerna skulle vara enfaldiga eller ondsinta, utan för att själva beslutsprocessen gör att ingen får igenom det som han eller hon innerst inne skulle önska. Närstående denna slutsats är röstningsparadoxen, som visar att aktörernas preferenser ibland kolliderar på ett sådant sätt att man inte kommer fram till ett stabilt beslut som speglar flertalets önskemål, något som politiskt talar för behovet av kohandel.

Ytterligare ett spel är ”Chicken” som förklarar hur dominans eller eftergift under vissa omständigheter leder till den enes seger och den andres förlust. Försök att stärka sin ställning genom att kategoriskt förneka att man någonsin kommer att ge efter i en viss fråga kan vid löftesbrott, som i sådana situationer inte är ovanliga, få långtgående konsekvenser för moral och trovärdighet.

Alla dessa spel räknar med att det inte finns någon majoritetsregering, precis som situationen är i Sverige idag och oftast varit i vårt land. För har man majoritet behöver man ju inte samarbeta eller förhandla. Ens vilja blir riksdagens beslut.

Att vi inte fick ett system med majoritetsregering kom som en obehaglig överraskning för dem som drev igenom den parlamentariska demokratin, för Liberalerna och Socialdemokraterna. Med tanke på vilka nya grupper det var som fick rösträtt genomr eformen hade dessa partier räknat med att 1900-talet skulle komma att präglas av en långvarig majoritetsregering av vänstersnitt. Men så blev det ju inte. I stället fick vi minoritetskabinett, vågmästare, koalitionsregeringar. Och de spelteoretiskt roade forskarna – och snart också de politiska reportrarna – kastade förtjusta blickar på detta politiska laboratorium och började göra sina analyser.

Den senaste konstitutionella uppfinningen är decemberöverenskommelsen om att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att låta den partikonstellation som är störst få igenom sin budget även om den inte är i majoritet, en enligt min uppfattning orättvist avhånad idé som faktiskt fortsätter att praktiseras även sedan den officiellt avskaffats fast inget vill låtsas om det.

Det jag tycker saknas i dagens debatt är ett intresse för politikens ideologiska innehåll. Allianspartiernas företrädare tycks ha glömt bort att när alliansen bildades presenterade partierna en berättelse om Sverige, som människorna kände igen sig i. Det var en protest mot det orimliga i att Sverige skulle vara ”världens sjukaste folk” med högre sjuskrivningstal än andra länder. Oavsett riktigheten i den beskrivningen fann allt flera förhållandet oacceptabelt. Det var nödvändigt med en förändring. Arbetsmoralen sattes åter i högsätet. I den nygamla devisen att det måste löna sig att arbeta hittade de fyra allianspartierna sitt gemensamma program.

Arbetsgrupper tillsattes för att på område efter område formulera en gemensam politik. Det skedde inte i smyg eller bakom lyckta dörrar. Arbetsgrupperna annonserades öppet, bland annat på denna sida, och väljarna kunde steg för steg följa hur alliansen värkte fram ett gemensamt valmanifest. Till slut sa till och med den till en början motspänstige Leijonborg, som med en brakseger bakom sig i senaste valet var mindre mjuk och eftergiven, att även han var beredd att offra alla sina hjärtefrågor för att allianssamarbetet skulle fungera.

Var finns sådant gemensamt programarbete idag? Såvitt jag kan se finns det gott om idéer både om utrikespolitisk, välfärdspolitisk och utbildning/forskning som skulle kunna lyftas fram till motsvarande manifestation. Dagens taktiska lurpassande, misstänkliggörande och lappkast leder i längden bara till att politikerna åter möts av den misstro, som under senare år annars glädjande nog avtagit i vårt land. Ingenting är däremot mera valvinnande än sådan idéproduktion, som alliansen ägnade sig åt för tretton år sedan.

I mitt arbete ”Ideologi och strategi” har jag en bild av politiken som en seglats. Vad som behövs är både segel och vind. När boken kom ut för första gången för ett trettiotal år sedan skrev jag att politik handlar om samarbete. För att få igenom sitt program måste man i en demokrati få stöd av ett flertal. Hur mäktigt segel man än spänt upp, hjälper det föga om man inte har vind. Så motiverade jag då behovet av spelteoretisk analys (gärna som ersättning för den marxism som länge hade lamslagit en stor del av samhällsvetenskapen). I dag skulle jag snarare vilja betona nödvändigheten av ett program. Hur skickligt man än pejlar vartåt det blåser, blir det inte någon seglats av om man inte riggat sitt segel.

DN Debatt. 29 januari 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.