Nicolas Espinoza och Martin Peterson påstår sig ha funnit stöd för ändrad abortlagstiftning i pågående moralteoretiska debatt om vårt ansvar inför framtiden (DN Debatt 17/4). De tycks dessvärre ha missuppfattat den diskussion de refererar. Där ges inget stöd för tanken att vi måste ta hänsyn till potentiella individer. Tvärtom visas med all önskvärd tydlighet att sådana hänsyn leder till vad som, med rätta, har kommit att kallas motbjudande slutsatser (främst överpopulation).

Den tanke som dock finner stöd är att vi har en skyldighet att säkerställa goda levnadsvillkor för de potentiella individer som faktiskt föds. Med andra ord, vår skyldighet är inte att se till att människor föds utan att se till att de kan leva goda liv om de föds.  Relevansen för abortfrågan blir därmed oklar. Antingen faller den helt, eller så kan vi finna stöd för att samhället bör erbjuda extra hjälp när någon väljer att låta graviditeten fortlöpa trots mindre bra förutsättningar. Klart är att de slutsatser författarna drar inte kan dras.

Nästa tes är märklig även den. Det är för de allra flesta, moralfilosofer såväl som medborgare i allmänhet, självklart att handlingar kan vara goda och onda samtidigt eller att två goda mål kan stå i konflikt med varandra. Men därav följer inte att samhället inte får ta ställning eller, med författarnas ord, backa upp enskilda medborgare i svåra beslut.

Ta rätten till nödvärn. Om jag skadar någon i nödvärn har jag rimligen begått en handling med både goda och onda inslag. Jag har skyddat någon värd att skydda, mig själv eller annan, men jag har också orsakat någon skada. Ska min handling då placeras i författarnas tredje kategori? Ska lagen även här ”revideras så att den inte uttalar sig om dessa fall”? Mig tycks det rimligare att samhället ska backa upp den som handlar i nödvärn, trots den moraliska komplexiteten i frågan.

Eller ta sådana centrala frågor som skatte- och biståndspolitiken. Vi har moraliska förpliktelser både gentemot våra nära och kära, mot våra medborgare i stort och mot världens fattiga. Det är därför inte alltid självklart hur vi bör använda en extra tusenlapp. Bör vi köpa nya skor till våra barn? Bör vi bidra till utbyggnaden av vår gemensamma välfärd? Eller bör vi kanske satsa på att bekämpa den globala fattigdomen? Även här står olika var för sig legitima moralanspråk mot varandra. Trots det drar vi oss inte för att i lag slå fast en skattesats eller ett biståndsmål.

Moralfrågor är alltsomoftast komplexa och genuint svåra. Det innebär dock inte att samhället måste avstå från att ta ställning. Inte i skattefrågor, inte i nödvärnsfrågor och heller inte i abortfrågor. Det innebär att vi måste ta komplexiteten på allvar, lyssna på motargument och resonera oss fram till så goda svar som möjligt. Men inte att vi inte kan stå för våra svar eller backa upp medborgare som har att fatta svåra personliga beslut.

Inte heller är det sant, som författarna skriver, att makt och ansvar förs över till enskilda kvinnor när samhället drar sig undan. Ansvar och bördor förs över, men knappast makt. Makt att fatta egna beslut garanteras av en rättighetslagstiftning, där kvinnor ges både rätt och reell möjlighet att genomföra fria och säkra aborter. Som i dagens Sverige.

Marcus Ohlström
doktorand i statsvetenskap, Linnéuniversitetet