Allt fler påstår att Sverige blivit mer korrupt, i spåren av de ”korruptionsskandaler” som briserat under senare år. Men det finns en hake; varken färska studier eller brottsstatistiken talar för att det är sant. Våra institutioner har god förmåga att motstå korruption. Enstaka ”korruptionshärvor” kan göra repor i detta bygge, inte mer. Även om korruptionen inte ökat bör vi vara på vår vakt. Inte minst kommunerna och byggsektorn bör se upp, skriver Claes Sandgren.
Har Sverige blivit korrupt? Allt fler påstår det i spåren av de ”korruptionsskandaler” som briserat under senare år. Regeringen har till och med tillsatt en särskild utredning som ska gå till botten med saken. Men här finns en hake: varken de studier som gjorts under senare tid eller brottstatistiken tyder på att korruptionen ökat.
• Den mest respekterade undersökningen av korruptionen i världen är Transparency Internationals årliga mätning. Sverige har hört till gruppen av minst korrupta länder år efter år, så också i den senaste rangordningen, där vi ligger på plats 4 (av 178 länder).
• ”The World Justice Project”, som producerar ett index över kvaliteten på länders rättsväsende, placerade i år Sverige på första plats som minst korrupt bland 66 länder.
• I Världsbankens ”Governance Indicators” ligger Sverige tvåa av de tjugosju europeiska länderna i fråga om samhällsstyrets kvalitet överlag och trea i fråga om korruptionskontroll.
• SOM-institutet vid Göteborgs universitet ställde frågan om medborgarna under de senaste 12 månaderna tillfrågats om att betala någon form av muta av en offentlig myndighet/tjänsteman. 1,2 procent svarade ja.
• I den omfattande enkät av kommunala politiker och tjänstemän som gjorts vid Linnéuniversitetet uppgav 93 procent att maktmissbruket i kommunen minskat eller förblivit oförändrat.
• I Byggchefsbarometern 2011 uppgav visserligen 64 procent av de tillfrågade att det ”hände” att leverantörer med flera erbjöd tjänster eller produkter för att de skulle få en konkurrensfördel. Det går dock inte att veta hur ofta detta ”händer”.
• Också i Brottsförebyggande rådets officiella statistik framstår ”korruptionsökningen” som en chimär. Antalet domar och andra former av lagföring av mutbrott har nämligen sjunkit drastiskt de senaste åren. De var 2006 77; 2007 73; 2008 36; 2009 4; och 2010 3.
Hur har myten om den ökade korruptionen kunnat slå igenom så kapitalt? Härvan i Göteborg har nog tagits till intäkt för ett totalt moras i landet. Ett skäl är också att den räcka av larmrapporter som sprids, utredningar som inleds, förundersökningar som aviseras, åtal som väcks i domstolarna med mera uppfattas som en ökning vare sig någon lagförs eller ej.
Mytbildningen har också sitt ursprung i ett stort antal personers egenintresse av att överdriva korruptionens omfattning: medier, forskare, myndighetsföreträdare, oppositionspolitiker, revisorer, debattörer med flera får lättare uppmärksamhet, resurser och uppdrag, om korruptionen anses stiga.
En vilseledande faktor är vidare att begreppet ”korruption” har kommit att korrumperas på så vis att snart sagt allt mygel av tjänstemän betecknas som korruption. Ett färskt exempel är den tjänsteman vid Göteborgs spårvägar som hade låtit företaget betala hennes villabygge. Är det rimligt att ett sådant bedrägeri slås upp i medierna som ”ännu en korruptionsskandal”? Knappast. Begreppet korruption får mening bara om det förbehålls oegentligheter som kan påverka beslutsfattande, såsom vid en upphandling, ett bygglov, ett bidrag, en inspektion, ett läkarbesök och så vidare. Sträcks det ut till att omfatta bedrägerier, stölder, förskingringar och andra tillgreppsbrott är korruptionen i Sverige ofantlig.
I själva verket talar vår historiska utveckling för att våra institutioner har god förmåga att stå emot korruption. Deras integritet är en följd av en lång rad institutionella reformer med början i 1766 års tryckfrihetsförordning. Sedan följde JO-ämbetet (1809) och andra kontrollorgan, meritbaserad rekrytering och avlöning av tjänstemän, folkskolan och andra utbildningsreformer, näringsfriheten, folkrörelsernas framväxt och den stegvisa demokratiseringen av statsskicket krönt av kvinnlig rösträtt (1921) med mera. Från modern tid kan som exempel nämnas mediernas professionalisering, den acceptans som skatteförvaltningen byggt upp liksom Riksrevisionens tillkomst år 2003.
Rättsväsendets goda kvalitet, som nämndes ovan, är central, eftersom det är rättsväsendets institutioner som har uppgiften att bekämpa korruptionen i samhället. Det är alltså en utdragen institutionell utveckling – knappast alls bedriven i korruptionsbekämpande syfte – som burit frukt. Det är ingen ”quick fix” som skapat integriteten utan ett arbete som oförtröttligt förts vidare in i våra dagar.
Vi ska dock inte klappa oss för bröstet: vi har haft närmare 250 år på oss för detta samhällsbygge. Men vi ska inte heller blygas över resultatet i form av djupt förankrade traditioner och institutioner som värnar likabehandling, saklighet, opartiskhet och andra rättsstatliga värden. Enstaka ”korruptionshärvor” kan göra repor i detta bygge, inte så mycket mer.
Till sist. Den som läser det här får kanske en rynka i pannan. Är alltså allt gott och väl? Nej, även om korruptionen inte ökat bör vi vara på vår vakt. Inte minst byggsektorn bör se om sitt hus och det finns bland annat i kommunerna intressekonflikter och kompisskap som inte nödvändigtvis är olagliga men väl förtroendeskadliga.
Det finns vissa standardåtgärder som kan vidtas för att hålla korruptionen stången: skydd för whistleblowers, oberoende medier, ett aktivt civilt samhälle, öppenhet, ansvarsutkrävande, meritbaserad tjänstetillsättning, självständig kommunal revision med mera. I tillägg till dessa kan följande övervägas vilka är relevanta bland annat för byggsektorn.
Meddelarskyddet omfattar inte privata företag men inget hindrar att företag tecknar kollektivavtal med de fackliga organisationerna för de anställda, som därmed i princip får samma skydd som de anställda i offentlig sektor. Vårdföretaget Capio har här gått i bräschen. Arbetsgivaren har därmed inte längre rätt att spåra källor och får svårt att säga upp den som gått till medierna. Detta skulle kunna göras i hela sektorer.
Ansvaret för mutbrott skulle kunna läggas på ett företags högsta chefer på det sätt som råder enligt arbetsmiljörätten vid till exempel arbetsplatsolyckor. Företagets ledning skulle då få ökade incitament att vidta åtgärder för att förebygga mutbrott.
Enligt lagen om offentlig upphandling får stat och kommun inte köpa varor eller tjänster från företag vars företrädare dömts för mutbrott. I praktiken har denna på papperet stränga bestämmelse inte tillämpats. Med tanke på att de offentliga uppdragen är avgörande för vissa företag skulle ett flitigt bruk av dessa regler kunna få stor effekt.
Näringslivets organisationer, som mycket framsynt började bekämpa korruptionen redan i början av förra seklet, har utarbetat en näringslivskod mot mutor, som kan kompletteras av sektorvisa koder. Slår dessa koder igenom i praktiken kan det ge företagen besked om vad som är tillåtet och de kan därmed undvika att hamna i ännu en ”korruptionsskandal.”
Claes Sandgren,
professor i civilrätt vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet mot mutor