Regeringen backar in i framtiden när det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män. Nya beräkningar från Riksdagens utredningstjänst visar att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar. Konsekvenserna för jämställdheten i Sverige efter snart tre år med borgerlig regering förskräcker. Det är dags att tillsätta ett jämställdhetspolitiskt råd med uppgift att granska regeringens politik.
Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Dessvärre har regeringen med sin förda politik förvandlat jämställdhetsmålen till tomma floskler.
Socialförsäkringarna har monterats ned, inom välfärden väntar omfattande nedskärningar och skatterna har sänkts mest för män med höga inkomster. En ny rapport från Sveriges kvinnolobby visar att regeringen inte ens lever upp till sina egna prestationsmål för jämställdhetsarbetet.
Någon ordentlig analys av vilka konsekvenser den förda politiken har fått för jämställdheten mellan kvinnor och män har inte heller gjorts av regeringen. Vänsterpartiet har därför bett Riksdagens utredningstjänst (RUT) om hjälp. RUT har analyserat regeringens ekonomiska politik i Statistiska centralbyråns mikrosimuleringsmodell Fasit genom urval, och resultatet är häpnadsväckande.
Enligt RUT har den genomsnittliga årliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan 2006. Det motsvarar drygt 1000 kr per månad.
Att inkomstskillnaderna ökar så kraftigt är alarmerande. Bakom de ökade inkomstskillnaderna finns skattesänkningar och nedskärningar som har missgynnat kvinnor. Beräkningarna visar att 57 procent av regeringens samlade skattesänkningar går till män och 43 procent till kvinnor. Den rikaste tiondelen av befolkningen som har tjänat mest på regeringens politik består till 76 procent av män. De har fått 23 procent av skattesänkningarna och haft en exceptionellt god inkomstutveckling (källa: Riksdagens utredningstjänst Dnr 2009:810).
Det är tydligt att den Moderatledda regeringens jobbskatteavdrag och andra skattesäkningar gynnar män som redan är höginkomsttagare.
Samtidigt ökar antalet fattiga i Fredrik Reinfeldts Sverige. Enligt Socialstyrelsens senaste statistik har utbetalningarna av socialbidrag till personer som inte är flyktingar ökat med 17 procent på ett år. Den växande fattigdomen syns också i beräkningarna i Fasit-modellen från Riksdagens utredningstjänst. Enligt RUT har andelen i befolkningen som lever i relativ fattigdom ökat från 9 till 11 procent mellan 2006 och 2009. Andelen kvinnor i denna grupp har dessutom ökat från 53 till 54 procent under samma tid. Den ökade fattigdomen bland kvinnor motsvarar enligt våra beräkningar cirka 130 000 fler fattiga kvinnor efter tre år med borgerlig regering.
Fattigdomen ökar även bland barn med ensamstående föräldrar, oftast mammor. Enligt beräkningarna från RUT har fattigdomen bland barn med ensamstående föräldrar ökat från 19 procent 2006 till 30 procent 2009.
En orsak till den växande ojämlikheten mellan kvinnor och män är försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Kvinnor som grupp är oftare visstidsanställda, deltidsarbetslösa, föräldralediga, hemma med sjuka barn, ensamstående med barn eller långtidssjukskrivna än män som grupp. Och det är just dessa grupper som har fått betala notan för den huvudlösa skattesänkarpolitiken. Kvinnor är därför de största förlorarna på regeringens politik.
Även bristen på åtgärder för att förhindra jobbkris i välfärden drabbar kvinnor. Regeringen har tillfört kommunerna ett tillfälligt stöd på 7 miljarder kronor för 2010. I sin prognos för mars i år räknade Konjunkturinstitutet (KI) med en höjning på 12 miljarder kronor. Även utifrån det antagandet bedömde KI att antalet sysselsatta i kommunsektorn kommer att minska med 7 000 personer mellan 2008 och 2010. De otillräckliga tillskotten kommer att innebära stora personalnedskärningar i kommuner och landsting under de närmaste åren.
Kvinnor drabbas på flera sätt hårdare än män av neddragningar i de offentliga välfärdstjänsterna. Som offentligt anställda får de ta konsekvenserna i form av sämre löneutrymme, minskad bemanning och arbetslöshet.
Samtidigt flyttas omsorgsansvaret över på anhöriga, i praktiken på kvinnor. Regeringen omvandlar på så sätt det arbete som varit professionellt, avlönat och gemensamt finansierat till oavlönade kvinnosysslor. Därmed har man tagit ett kliv tillbaka till de förhållanden som rådde före 1970-talets expansion av den offentliga välfärdssektorn.
Trots denna utveckling nämner regeringens eget Finanspolitiska råd inte ordet jämställdhet en enda gång i sin senaste rapport. Att Finanspolitiska rådet, som har till uppgift att granska regeringens finanspolitik och verka för debatt om ekonomisk politik, bortser ifrån en så grundläggande variabel som kön i sina granskningar av regeringens ekonomiska politik visar på en fundamentalt ensidig och könsblind verklighetsuppfattning.
Vår ambition är att en rödgrön regering efter valet 2010 slår rekord i konkret jämställdhetspolitik! Därför vill vi tillsätta ett jämställdhetspolitiskt råd som ska ha till uppgift att följa upp hur de politiska reformerna förhåller sig till de jämställdhetspolitiska målen. I ett sådant jämställdhetspolitiskt råd vill vi se ekonomer med genuskompetens. Till rådet bör det även kopplas en referensgrupp med förträdare för kvinnor i olika livssituationer, till exempel ensamstående föräldrar, välfärdsjobbare, deltidsarbetslösa och långtidssjukskrivna kvinnor.
Vi kan redan nu se konsekvenserna av regeringens högerpolitik. Siffrorna talar sitt tydliga språk, regeringen har tagit ett stort steg bakåt när det gäller både jämställdhet och jämlikhet. Men den fulla vidden av nedskärningarna på vår gemensamma välfärd och konsekvenserna för jämställdheten kommer att visa sig först under de kommande åren. För att vända utvecklingen krävs inte mindre än ett regeringsskifte i valet 2010.
Ulla Andersson riksdagsledamot och finanspolitisk talesperson (V)
Lars Ohly partiordförande (V)