DN Debatt

”Innovationspolitiken måste samlas i egen proposition”

Stefan Löfven presenterade innovationsrådet i februari.
Stefan Löfven presenterade innovationsrådet i februari. Foto: TT

Nytänkade behövs. Stefan Löfvens innovationsråd har en unik chans att lämna den gamla synen på forskning och innovation. Men då bör regeringen lägga en särskild innovationspolitisk proposition, som fokuserar på nyttiggörande och hur offentlig ­upphandling och statens riskkapital bäst kan utnyttjas, skriver Charles Edquist.

Statsministern har skapat ett Nationellt innovationsråd (NIR) med sig själv som ordförande. Med hela handen har han pekat på att innovationer är mycket viktiga för svensk ekonomi. Ledamöterna i NIR, varav jag är en, ger råd till statsministern och regeringen. Men jag har kommit till uppfattningen att dessa frågor också bör diskuteras i en vidare krets; därför denna artikel.

Sveriges ekonomi har inte haft tillväxt i arbetsproduktiviteten sedan 2007. Och vi vet att den viktigaste källan till sådan tillväxt är innovationer, det vill säga nya produkter och processer. Sverige lägger stora resurser på att försöka utveckla sådana, men resultatet i form av faktiska innovationer är mediokert.

Sveriges regering har som mål att sänka arbetslösheten till den lägsta inom EU år 2020, vilket förmodligen kräver en halvering av nuvarande procentsiffra. Vi vet att produktinnovationer (nya varor och tjänster) är den långsiktigt viktigaste källan till nya jobb. En effektivare innovationspolitik tycks vara av nöden.

Av hävd lägger Sveriges regering fram forskningspolitiska propositioner till riksdagen. 2012 hette den ”Forskning och innovation”. Men den behandlade innovationer endast sporadiskt, och då mest som en direkt följd av att forskningsresultat kan leda till innovationer (som i sin tur kan leda till jobb och tillväxt). Detta kallas, inom innovationsforskningen, den linjära synen på innovationspolitik. Den dominerar i alla länder där innovationspolitik över huvud taget diskuteras.

Den internationella innovationsforskningen, med 7 000–8 000 professorer, förkastade helt den linjära synen på 1990-talet. Den ersattes av en ansats som betonar att innovationer sker i ”innovationssystem”, där många olika aktiviteter påverkar innovationsprocesser: FoU, utbildning, efterfrågan (exempelvis offentlig upphandling), organisationsförändringar (exempelvis genom entreprenörskap), interaktivt lärande mellan organisationer, regelverk (exempelvis patentlagar och upphandlingsregler), inkubation och finansiering av innovationer.

Statsministern har skapat ett innovationsråd, alltså inte ett råd för forskning och innovation. Den senare typen av råd finns i sju EU-länder och ett antal länder i Asien. Alla dessa råd, liksom den svenska Forskningsberedningen, domineras av det linjära synsättet. Sverige har tack vare det nyskapade innovationsrådet möjligheten att bli det första land som lämnar den linjära modellen när det gäller innovationspolitik.

Regeringen bör därför gå vidare genom att lägga fram en separat innovationspolitisk proposition med ett helhetsperspektiv. Den bör integrera element från andra politikområden.

Den offentliga innovationspolitiken ska inte ersätta vad privata aktörer kan göra, eller konkurrera med dem och försöka tränga ut dem, utan endast bidra till att lösa problem som marknadens aktörer inte själva klarar av. Den ska bara vara ett komplement.

Nästa planerade forskningspolitiska proposition (2016) heter ”Forskningsproposition” rätt och slätt, men den ska också behandla forskningsresultatens nyttiggörande för samhället genom forskningsbaserade innovationer. Men helhetsperspektivet vad gäller innovationer bör utvecklas i en separat innovationsproposition.

Innovationspropositionen bör exempelvis innehålla följande:

Den bör överlappa med forskningspropositionen genom att också behandla nyttiggörande, men med betoning på hur detta kan understödjas av andra aktiviteter än forskning. När man väl har skiljt på utvecklingen av forskningspolitik och innovationspolitik för att undkomma den linjära modellen, så ska de alltså fås att samverka i genomförandet. Av den framtida statliga FoU-budgeten på ungefär 35 miljarder kommer kanske 5–10 att ha direkt innovationsrelevans.

Betydelsen av privat och offentlig efterfrågan för innovationer är enorm. Den årliga offentliga upphandlingen är på 600–800 miljarder. Om 10 procent av denna kan göras innovationsdrivande, så är denna summa dubbelt så stor som den offentligt finansierade forskningen. Att göra upphandling innovationsdrivande sker bäst genom att beställningar av (existerande) produkter ersätts med beställningar av lösningar på funktionellt beskrivna problem. Man bör exempelvis beställa en decibelnivå i stället för ett bullerplank eller tystare asfalt. Det ökar konkurrensen mellan produkter och mellan leverantörer och öppnar för kreativitet och innovationer. Den Upphandlingsmyndighet som kommer att skapas i september i år bör ha som en av sina absolut viktigaste uppgifter att stödja myndigheter, landsting och kommuner när dessa ska bedriva just innovationsvänlig upphandling genom funktionsbeskrivningar.

Organisatoriska förändringar är av stor betydelse för innovationer. Sådana kan ske genom ökat stöd till entreprenörskap som är en viktig social bärare av innovationer.

Ett annat exempel är att innovationsmyndigheten Vinnova (budget 2,8 miljarder) inte huvudsakligen bör stödja forskning för att stimulera innovationer. Regeringen bör ombilda Vinnova till att stödja ett flertal av de aktiviteter som påverkar de icke-linjära innovationsprocesserna.

Interaktivt lärande mellan olika organisationer, privata och offentliga, är en viktig aktivitet bakom många innovationer. Förslag för att förbättra detta bör utvecklas ytterligare, och kan behöva speciell finansiering.

Regelverk för exempelvis upphandling, miljö och statligt riskkapital kan behöva förändras. Kostnaden för detta är begränsad.

 

Inkubation är en viktig aktivitet för innovationspolitiken. Den ger för närvarande ett splittrat intryck och kan behöva sträckas upp.

 

Statlig finansiering av innovationer i tidiga utvecklingsstadier är viktigt – men bara om osäkerhet råder och riskerna är för höga för privata aktörer. Dagens statliga riskkapital har använts ineffektivt och systematiska felprioriteringar har gjorts. 17–18 miljarder finns avsatta för ändamålet, men 3–5 miljarder har inte använts alls. Resten har ofta investerats i alltför sena stadier där statliga medel inte behövts. De avsatta resurserna skulle ha räckt till att stödja 17 000–18 000 innovativa projekt eller företag i tidiga stadier med en miljon vardera! Regeringen tillsatte i februari en utredning om detta, vilken beräknas vara klar den 15 juni.

Utbildningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, regionalpolitiken, infrastrukturpolitiken, försvarsmaterialpolitiken, miljöpolitiken och energipolitiken har stora budgetar. Delar av dessa politikområden kan också förändras till att stödja innovationsprocesser, och därmed också ingå i den innovationspolitiska propositionen.

Punkterna ovan har främst till syfte att visa hur möjligt, rimligt och motiverat det är att skapa en separat innovationsproposition. Mina schematiska skattningar visar att en summa på minst 100 miljarder kronor i närtid skulle kunna inriktas mot innovationsdrivande verksamheter. Och alla dessa resurser finns redan avsatta! Visserligen överlappar en del av dem med andra politikområden, vilket kräver samordning, men detta behöver inte vara en nackdel; tvärtom.

Genom en separat innovationsproposition kommer ett nytt politikområde att skapas och konsolideras. Detta kan sedan bli basen för en process av ytterligare förbättringar av svensk innovationspolitik. Att Sverige, som första land i världen, utvecklar en helhetlig, sammanhållen och icke-linjär innovationspolitik kan vara av mycket stor betydelse för vår framtida produktivitet och sysselsättningsgrad.

Läs mer. DN Debatt