Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Inrätta socialmedicinska team i utsatta områden”

För att komma tillrätta med skjutningar, bilbränder och annan kriminalitet i utsatta områden i våra storstäder satsas i dag på förstärkta polisresurser. Det är bra, men det behövs också mer långsiktiga åtgärder för att komma åt bakomliggande sociala och medicinska problem, skriver Jan Halldin.
För att komma tillrätta med skjutningar, bilbränder och annan kriminalitet i utsatta områden i våra storstäder satsas i dag på förstärkta polisresurser. Det är bra, men det behövs också mer långsiktiga åtgärder för att komma åt bakomliggande sociala och medicinska problem, skriver Jan Halldin. Foto: Johan Nilsson TT

Stärkta polisresurser räcker inte. Många invånare i de utsatta områdena har problem med ekonomi, dålig hälsa och avstår ofta från att söka både sjukvård och tandvård. För att nå en ökad integration i utsatta områden är det nödvändigt att satsa på samverkande sociala och medicinska insatser, skriver förre socialläkaren Jan Halldin.

För att komma tillrätta med skjutningar, bilbränder och annan kriminalitet i utsatta områden i våra storstäder satsas i dag på förstärkta polisresurser. Det är i och för sig bra men det behövs också andra mer långsiktiga åtgärder för att komma åt bakomliggande sociala och medicinska problem. Utsatta områden kännetecknas av en stor andel utrikes födda. Arbetslösheten är hög inte minst bland ungdomar. Många invånare har problem med ekonomi, dålig hälsa och avstår ofta från att söka både sjukvård och tandvård.

För att nå en ökad integration i utsatta områden är det nödvändigt att satsa på samverkande sociala och medicinska insatser.

Här kan de socialläkarmottagningar som inrättades främst i en del storstadskommuner i Sverige från mitten av 1940-talet ses som förebilder. Socialläkarmottagningarna hade kommunerna som huvudmän men kom att successivt avvecklas från 1982 då en ny hälso- och sjukvårdslag trädde ikraft. Meningen var att primärvården då skulle ta över ansvaret för socialläkarnas tidigare verksamheter. I praktiken har det aldrig blivit så och kommer knappast att bli så med tanke på primärvårdens numera marknadsorientering med vårdval och privatiseringar.

Gunnar Inghe, sedermera professor i socialmedicin, fick 1944 i Stockholms stad anställning som Sveriges förste socialläkare. I huvudstaden fanns i början av 1980-talet elva öppna socialläkarmottagningar, oftast bestående av team med socialläkare, socialläkarassistent, sjuksköterska och kontorist.

Mina nära femton år som socialläkare var kanske det mest meningsfulla och omväxlande arbete jag haft under mitt yrkesverksamma liv som läkare. Jag har fortfarande en känsla av att vårt socialläkarteam ibland på ett positivt sätt kunde påverka både den medicinska och sociala situationen hos enskilda klienter och familjer vilket inte alltid är möjligt inom vården i övrigt.

Efter att ha utbildat mig till och arbetat som psykiater under 1960-talet var jag på 1970- och 1980-talen under knappt femton år socialläkare först i Sollentuna och sedan i Sundbybergs kommun.

I Sollentuna bestod socialläkateamet förutom av socialläkaren av två sjuksköterskor, två psykologer, en läkarsekreterare och en fältgrupp med en socialinspektör och fyra socialassistenter. Fältgruppen bedrev främst uppsökande verksamhet i kommunen på kvällstid.

Teamet i Sundbyberg var mindre och utgjordes av socialläkaren, två sjuksköterskor, en socialsekreterare och en läkarsekreterare.

I båda kommunerna bedrev vi alkoholpoliklinisk verksamhet. I Sollentuna hade socialläkaren det medicinska ansvaret för kommunens inackorderingshem för alkoholskadade.

Socialläkarteamet arbetade i nära samverkan med socialtjänsten. Hembesök gjordes till enskilda klienter och familjer ofta tillsammans med socialsekreterare. Det kunde röra sig om människor med allvarliga psykiska och/eller missbruksproblem och vid några tillfällen fanns misstankar om att barn for illa. Dessa hembesök gjorde att jag fick en ovärderlig inblick i den sociala hemsituationen. Jag hade då som läkare möjlighet att göra en mer allsidig bedömning av en enskild klients eller familjs socialmedicinska behov – en bedömning som jag tidigare som sjukhusläkare haft svårt att göra. Genom hembesöken lärde jag också känna kommunens bostadsområden och i vilka av dessa de sociala problemen var störst.

Ibland fick jag göra ställningstagande till psykiatrisk tvångsvård vilket kunde vara svårbedömt, tidsödande och hotfullt. Därför fick många gånger polis tillkallas.

Emellanåt åkte jag tillsammans med en socialsekreterare till en institution där kommunen hade placerat en klient för vård och rehabilitering. På så vis kunde den framtida eftervården på hemmaplan för klienten efter utskrivning från institutionen planeras.

Jag hade i båda kommunerna en bra kontakt med socialchefen och deltog också i Sociala centralnämndens sammanträden. Jag fick då lämna socialmedicinska synpunkter på bland annat frågor rörande framtida social planering i kommunen. På så vis knöts också värdefulla kontakter och samsyn mellan socialläkaren och kommunpolitiker.

I det förebyggande arbetet var jag med om att ta fram ett kommunalt handlingsprogram mot alkohol- och narkotikamissbruk i Sundbyberg.

Socialläkarteamet hade nära samverkan med främst socialtjänsten men hade också regelbundna sammanträden med försäkringskassa och arbetsförmedling rörande enskilda klienter. Dessutom samverkade teamet med polis, fritidsnämnd, skolor, landstingets psykiatriska mottagning och primärvårdsmottagningar samt med olika frivilligorganisationer såsom Länkarna.

Mina nära femton år som socialläkare var kanske det mest meningsfulla och omväxlande arbete jag haft under mitt yrkesverksamma liv som läkare. Jag har fortfarande en känsla av att vårt socialläkarteam ibland på ett positivt sätt kunde påverka både den medicinska och sociala situationen hos enskilda klienter och familjer vilket inte alltid är möjligt inom vården i övrigt.

För att få en ökad integration inom hälsans domäner i främst utsatta omtråden med olika invandrargrupper och ett ökat flyktingmottagande behöver vi i dag inrätta socialmedicinska team. Dessa team bör också arbeta med andra i dag utsatta grupper som hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka och ensamma äldre, ofta fattigpensionärer.

Då ordet socialläkarmottagningar av en del kan uppfattas som stigmatiserande föredrar jag benämningen socialmedicinska team. De närmare skälen att inrätta sådana team i dag är att få:

 

  • Ett sjukvårdsutbud som når utsatta områden och utsatta grupper.
  • En förebyggande verksamhet i form av hälsofrämjande insatser till befolkningen i utsatta områden.
  • Utveckla klinisk forskning i utsatta områden. Kunskapen om hälsan i dessa områden i Stockholms län bygger på folkhälsoenkäter som genomförs vart fjärde år. Bortfallet i enkäterna har varit stigande genom åren. I bortfallet, som i 2015 års undersökning var 57 procent, finns oftast de utsatta grupperna. Därför behövs folkhälsoenkäterna kompletteras med kliniska studier. Ett samarbete mellan de föreslagna socialmedicinska teamen och den socialmedicinska enheten i Stockholm läns landsting rörande klinisk forskning/utvärdering blir då väsentlig för att vi ska få ökad kunskap om hälsosituationen i utsatta bostadsområden.
  • Utveckla en utbildningsverksamhet för bland annat läkarstudenter med studiebesök och projektarbeten i utsatta områden.
  • Ett närmare samarbete med främst socialtjänsten för att underlätta socialarbetarnas idag mycket ansträngda arbetssituation.

 

När det gäller personalsammansättningen i socialmedicinska team kan socialläkarteamen i Sollentuna respektive Sundbyberg stå som förebilder (se ovan). Jag tror att i de mest utsatta områdena med hög kriminalitet behövs en fältgrupp i det socialmedicinska teamet. Fältgruppen bör främst arbeta kvällstid och samverka med polismyndigheten.

DN Debatt. 9 januari 2017

Debattartikel

Förre socialläkaren Jan Halldin:
”Inrätta socialmedicinska team i utsatta områden” 

Repliker

Socionomen Katrin Pettersson:
”Socialtjänsten har ersatt känsla med evidens” 

Slutreplik från Jan Halldin:
”Socialmedicinska team bidrar till en helhetssyn” 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.