År 2012 såg redan före diktatorns död ut som ett osäkerhetens år på Koreahalvön och för Nordostasien i stort. I Nordkorea skall 100-årsjubileet av landsfadern Kim Il Sungs födelse firas. Regimen har i många år lovat att det skall vara ett välfärdens och styrkans år för landet.
Spekulationerna om vad Nordkorea skall hitta på för att visa sin styrka har pågått länge. Samtidigt går Sydkorea, USA, Ryssland och Taiwan till val. Det politiska handlingsutrymmet i regionens länder kan minska och krishantering av eventuella nordkoreanska provokationer påverkas negativt. Trots att ”Den käre ledarens” död inte var oväntad är osäkerheten stor och frågorna många. Vad händer nu i Nordkorea? Ökar risken för provokationer och krig på halvön?
Sedan Kim Jong Ils sjukdom 2008 (troligen en stroke), har det spekulerats om vem i den nordkoreanska eliten som skulle ta över makten om ledaren dog. 2009 ryktades att den dittills otippade yngste sonen Kim Jong Un kunde vara aktuell. Det bekräftades hösten 2010 när han gavs generalstitel och började följa sin far på officiella besök och resor. Kim Jong Ils syster och hennes man fick centrala poster i regimen, vilket tolkades som att de var blivande förmyndare. Oavsett fadern skulle den unge och oerfarne Kim få tid att skolas in och stärka sin maktposition. Maktöverlämnandet såg målmedvetet och metodiskt ut och risken för intern splittring ses som liten. Troligen blir Kim Jong Un den nye ledaren, men hur stort hans inflytande verkligen blir är mer osäkert.
Kim Jong Un saknar nämligen flera av de viktiga egenskaper som hans far hade och som nog krävs för att bli en stark härskare i Nordkorea. Först och främst har han troligen liten eller ingen militär erfarenhet och det kan därför finnas utrymme för det gamla militärgardet att ifrågasätta hans legitimitet. Kopplingen till Kim Il Sung, den dyrkade landsfadern vars lära och diktat fortfarande har stor betydelse för alla maktspelare i landet, är också svag och begränsar handlingsutrymmet för den nye ledaren. Om det gamla gardet som var med på landsfaderns tid ser för tydliga reformförsök kan Kim Jong Uns legitimitet lätt ifrågasättas och hans makt begränsas. Dessutom är det inte säkert att det inom eliten råder full enighet om vilken väg landet skall ta. Tidigare har det spekulerats om en försiktig ekonomisk reform. Även om eventuella förespråkare för en sådan eliminerats eller marginaliserats ser de kanske sin chans nu. Chansen de har är liten, men en intern maktkamp skulle kunna uppstå.
Även om Sydkorea förberett sig på Kims död gör osäkerheten om vad som nu händer att landet är på helspänn. Militären och alla statsanställda har försatts i full beredskap. Minnena från förra årets attacker, sänkningen av ett militärfartyg och artilleribeskjutning av ön Yeongpyeong, gör sig påminda igen. Kommer utvecklingen i Nordkorea åter att innebära att diktaturen känner behov av provokationer? Då, 2010, ansåg en majoritet att artilleriattacken på ön Yeongpyeong utfördes av interna skäl, för att stärka Kim Jong Uns anseende hos militärledningen.
Det verkar som att Nordkorea under åren har hittat Sydkoreas svaga punkter och mästerligt lärt sig att utnyttja dem. Regimens ekonomiska och militära underlägsenhet är här samtidigt dess största tillgång. Pyongyang behöver inte ta hänsyn till aktiemarknader eller valutafall och politiska företrädare riskerar inte att behöva avgå, så som skedde med den sydkoreanske försvarsministern efter förra årets artilleriattack, på grund av det politiska opinionsläget. Kort sagt har regimen mycket mindre att förlora i alla situationer som inte är fullskaligt krig. Hotet om våld är ett ypperligt sätt att nå tillfälliga framgångar och samtidigt behålla det diplomatiska initiativet. Experter i Sydkorea talar om Nordkoreas ”asymmetriska kapacitet”. Huvudanledningen är att de politiska målen skiljer sig så radikalt åt: för Nordkorea regimöverlevnad till varje pris, för Sydkorea försvaret av ett blomstrande och demokratiskt samhälle.
I och med förra årets attacker har allmänheten i Sydkorea blir allt mer skeptisk till en återförening med Nordkorea. Rädsla för krig, den ekonomiska välfärden och att kostnaden för återförening blir gigantisk driver på dessa åsikter. Inför parlamentsvalet i april ser det enligt opinionsundersökningar för första gången ut som att välfärden, inte Nordkorea, skulle bli den viktigaste valfrågan. Fast det var före Kims död förstås.
Två ungdomar i 25-årsåldern som jag intervjuade förra året illustrerar det som statistiska undersökningar belägger. Den ena var emot återförening medan den andra menade att eftersom det koreanska folket en gång varit enat så borde de enas igen.
– Men, sa den andra, om det betyder att det påverkar min inkomst för mycket får jag nog tänka efter ordentligt innan jag tar ställning.
Opinionen är alltså ytterligare en begränsande faktor för Sydkoreas regering. Att det är valår nästa år gör det inte lättare för regeringen att hantera det osäkra Nord.
Men ligger det något i den sydkoreanska oron för nya attacker och ökad krigsrisk? Kanske, men risken är nog ändå ganska liten på kort sikt. Först och främst behöver nog den nya nordkoreanska regimen stabilitet i en konsolideringsfas. Ledningen som skall lotsa Kim Jong Un genom de första åren har också att tänka på nästa års firande. Flera gör gällande att Kina i utbyte mot extra ekonomiskt stöd till firandet av jubileumsåret tryckt på för att Nordkorea skall låta 2012 bli ett lugnt år. Kina ser helst att regionen är lugn och stabil inför valen på Taiwan och sitt eget ledarskifte. Slutligen har Nord- och Sydkorea stor militär erfarenhet av försiktighet. Incidenter och provokationer längs stilleståndslinjen har under de nästan 60 åren sedan kriget förblivit begränsade.
Om det är något som blir tydligt när man skall försöka analysera Nordkorea är det att det nästan alltid blir spekulationer som bygger på osäkra uppgifter. Få vet vad som händer i Nordkorea, ännu färre vad som sker i makteliten och ingen verkar ha större möjlighet att påverka regimen i positiv riktning, inte ens dess närmaste vän Kina. Och det är det som gör situationen så farlig.
John Rydqvist, Asienforskare vid FOI