Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Integritetsskyddet måste stärkas i svensk lagstiftning”

Juridisk sörja. Polisens register över romer är stötande och ­uppenbart olämpligt. Trots det är rättsläget osäkert – är registret olagligt med dagens lagstiftning? Nu krävs en ­förutsättningslös granskning som utgår från att integritetsskyddet tas på ­allvar, skriver juridikprofessor Mårten Schultz och filosofen David Brax.

Den 23 september 2013 avslöjade Dagens Nyheters journalist Niklas Orrenius att svensk polis registrerar romer enbart för att de är romer. I registret förekommer barn så små som två år gamla, vilka kartlagts i polisens datasystem av en enda anledning. De är födda i fel folkgrupp.

Det är ett enastående avslöjande som kommer att gå till historien. Men är det olagligt? Jurister skakar ofta skeptiskt på huvudet när någon frågor om något är ”olagligt”. Det anses som en oprecis fråga. Det finns många olika typer av lagar, med många olika funktioner. ”Laglighet” är ett diffust begrepp.

I folkmun motsvarar olagligt ofta det samma som ”brottsligt”. Det vill säga ett beteende som kan medföra ett straff, en påföljd. Vi vet inte ännu om registerhanteringen är brottslig. En förundersökning har inletts om brott mot personuppgiftslagen, en av många integritetsskyddande lagar, som innehåller särskilt skydd mot hantering av uppgifter om etnicitet.

Men frågan om en handlings ”laglighet” är inte bara en fråga om brott. Det finns många and­ra lagar än sådana som sätter upp de yttersta gränserna för det tillåtna och de sanktioner som kan inträda när dessa gränser överträds. Det finns till exempel regler om mänskliga rättigheter. Rättighetsnormer tillskriver varje människa en fundamental värdighet och skyddar henne från att användas som medel för andras mål.

Rättighetsnormer reglerar sådant som yttrandefriheten, religionsfriheten och äganderätten – men också skyddet för den personliga integriteten och makten över ens personliga uppgifter. När det gäller frågan om polisregistreringen av romer är den viktigaste frågan inte om registreringen är kriminell eller inte. Det kanske den är enligt personuppgiftslagen eller annan lag. Men den viktigaste frågan är den som jurister ofta skakar på huvudet åt. Är det här verkligen lagligt?

Anledningen till att den oprecisa frågan är den viktigaste är att även om det visar sig att ingen enskild person har begått ett brott så kan det fortfarande vara så att de grundläggande normer som tagits fram för att skydda människans värdighet och hindrar andra från att använda henne som ett medel har överträtts. Det kan till exempel visa sig att det inte går att knyta någon enskild anställd till ett brottsligt handlande. Ingen har begått brott, men ett antal romer har fått sin integritet trampad på, i ett sådant scenario. Och då har juridiken ett potentiellt problem.

Problemet består dels i att det i sådana fall finns ett glapp mellan de konkreta normer som sätter upp gränserna för det tillåtna – straffrättens regler i till exempel personuppgiftslagen – och de abstrakta regler som skyddar envars rättigheter och friheter. Sådana glapp uppkommer då och då. I Europadomstolen i Strasbourg ligger en sådan fråga för prövning om det svenska integritetsskyddet är tillräckligt då det tillåtit enskilda människor att smygfilma andra i privata sammanhang (i det aktuella fallet i en dusch). Andra fall av glapp mellan rättigheterna och det kriminaliserade rör spridandet av känsliga bildupptagningar, till exempel nakenbilder eller vissa filmer där någon har sexuellt umgänge med en annan person. Integritetsskyddet i svensk rätt har kända brister.

Men det finns emellertid ytterligare ett potentiellt problem som aktualiseras av DN:s avslöjande. Regelverket i vanlig lag kan vara så snårigt att det i praktiken är väldigt svårt att avgöra vad de konkreta reglerna egentligen skyddar. Om det är svårt att veta vilka regler som skyddar våra mänskliga rättigheter är det ett rättighetsproblem i sig. Det går inte att ta tillvara sina rättigheter om regelverket är så spretigt att det inte går att överblicka var gränsen för det tillåtna går och vilka samhällsfunktioner som har ansvar för att övervaka gränserna.

DN lät före detta hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt granska uppgifterna om registrering av romer. Han var ”allvarligt bekymrad” över uppgifterna, men var försiktig med att säga om något förbjudet hade inträffat eller inte. Hirschfeldt pekade mot en mängd lagar: grundlagen, Europakonventionen, personuppgiftslagen och förmodligen även polisdatalagen. Några klara besked gav inte Hirschfeldt, som tveklöst får betraktas som en av landets främsta jurister, därtill med särskild erfarenhet av rättighetsfrågor av detta slag. Hirschfeldt är inte ensam om att avhålla sig från att ge kategoriska svar.

På samma sätt har alla jurister som vi sett diskutera dessa frågor reagerat. Några av landets främsta experter på yttrandefrihet, integritetsskydd och polisrätt har kommenterat nyheten. Många kloka synpunkter har lämnats. Ingen har kunnat nagla fast frågorna, som slingrar sig likt masken på en krok. Vad är tillåtet? Vad är inte tillåtet? Vad kan man göra åt det om det är otillåtet?

Integritetsskyddet har således ett särskilt problem i svensk rätt. Problemet är att det ofta är oerhört svårt att avgöra om det finns ett skydd och vem som i så fall har ansvaret för det. På det övergripande rättighetsplanet framstår registreringen av romer som en tydlig överträdelse. På den mer jordnära nivå där jurister arbetar med av riksdagen (och ibland regeringen) bestämda, mer eller mindre precisa handlingsnormer för enskilda och myndigheter så är registreringen betydligt mer svårbedömd. Det beror på att juridiken härvid är sällsynt snårig, svåröverskådlig och svårfångad. Det finns regler om register i vissa lagar, skydd för personuppgifter i andra, skydd för sekretess i en tredje lag, regler om offentlighet i en fjärde, normer om diskriminering i en femte (och sjätte). Och så vidare.

Som en följd av detta har nu diskrimineringsombudsmannen, justitiekanslern, justitieombudsmannen, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Datainspektionen samtliga fått frågan om registreringen av romer på sina bord. Vi blir inte förvånad om det visar sig att flera av dessa kontrollfunktioner har mandat att ta upp avslöjandet till granskning. Lägg därtill det ”vanliga” rättsväsendets undersökning av om eventuella brott har begåtts, förundersökningen om brott mot personuppgiftslagen. Resultatet är en juridisk sörja.

Vad kan man göra åt saken? Det finns knappast någon quick fix. Strukturen, både regelstrukturen och rättsordningens institutionella system, låter sig inte på ett enkelt sätt reformeras. Slagordet ”Gör om, gör rätt!” ger ringa vägledning. En förutsättningslös granskning som utgår från att integritetsskyddet måste tas på allvar och som bland annat får mandat att titta på olika möjligheter att rationalisera särskilt det institutionella systemet framstår som en god början. Det är inte rimligt att misstankar om en viss form av integritetskränkning kan hamna på fem olika kontrollorgan, förutom åklagaren. Så här kan vi inte ha det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.