Länders välstånd hänger samman med kvaliteten på deras kunskapsproduktion. Forskningen vid landets universitet och högskolor är härvidlag central. Forskningspolitik handlar i mycket om hur stora medel staten skall anslå och det är vanligt med hundslagsmål mellan olika vetenskapsgrenar, forskningsråd och lärosäten om hur resurserna skall fördelas.
Pengar är naturligtvis viktigt men enligt vårt förmenande är huvudproblemet inom den delen av svensk forskning som bedrivs vid universitet och högskolor i dag inte brist på pengar. Inom de områden vi kan överblicka, företrädesvis samhällsvetenskap och humaniora, har vi för få skickliga forskare. Problemet är av naturliga skäl synnerligen känsligt i forskarvärlden och få vågar tala om det, men personer med god överblick över situationen inom medicin, teknik och naturvetenskap har ”mellan skål och vägg” sagt att samma sak gäller där.
Våra egna erfarenheter som bedömare hos flera stora forskningsfinansiärer är att bristen på duktiga forskare innebär att man ibland tvingas ge tämligen stora anslag till forskare som inte alls står starka enligt de kriterier som är gängse i det internationella forskarsamhället. Detta gäller särskilt ett antal politiskt opportuna områden. Inte sällan ser man numera svaga ansökningar och tveksamma meritförteckningar även från forskare som lyckats få en allt mera inflationsdrabbad professorstitel.
Forskningspolitiken borde således mera handla om hur vi skall få fram internationellt framstående forskare än hur mycket pengar staten skall anslå och hur dessa skall fördelas. Ett stort problem i svensk forskning är nämligen att vi är underkastade ett regelsystem och traditioner som starkt undergräver möjligheterna att få fram skickliga forskare.
Jämför man det svenska universitets- och högskolesystemet med de främsta motsvarande systemen i världen är det framför allt två saker som behöver förändras.
Det första är att sätta stopp för den systematiska intellektuella inavel som dominerar systemet. Men detta menar vi att svenska universitet som regel anställer de forskare som de själva har utbildat. Det är vanligt att svenska forskare tillbringar hela sitt yrkesliv på samma institution, det gäller särskilt de äldre och tyngre universiteten, som står för huvuddelen av den inflytelserika kunskapsproduktionen. I de ledande forskningsnationerna i världen tas det för givet att man inte skall anställa sina egna doktorer utan att mobilitet är värdefullt. Man värnar om meritokrati, öppen konkurrens och betydelsen av nya impulser.
Det finns visserligen enskilda (och lysande) undantag men generellt innebär den svenska traditionen att den bästa strategin för doktorander är anpasslighet och konformism där man socialiseras till att följa de etablerade tankesätten på den egna institutionen. Håller man sig väl med andra kan man gärna få en hyfsad karriär genom lokalt stöd och slippa krav på att åstadkomma internationellt framstående kunskapsbidrag. Det säger sig själv att detta inte är god grund för kreativitet och nytänkande.
När Göteborgs universitet nyligen utvärderades av en stor grupp internationellt etablerade forskare uttryckte de sin ”bestörtning” över bristen på extern rekrytering. Vid vissa institutioner vid Lunds universitet har samtliga anställda lektorer och professorer disputerat vid institutionen ifråga. Eftersom vi nu har över tjugo lärosäten i landet kan det inte vara ett problem för unga människor att röra sig och efter sin forskarutbildning komma till en ny intellektuell miljö, även om den senare i många av dessa lärosäten inte är att skryta med. Det finns ju också en värld utanför Sverige att arbeta i under någon period.
För att undgå inavelstendensen krävs en enkel förändring i regelsystemet som förhindrade eller i alla fall försvårade för universitet och högskolor att anställa sina egna doktorer. I synnerhet negativ är vanan att avstå från att utlysa tjänster och låta folk gå på vikariat i över två år, varpå den för högskoleförhållanden absurda lagen om anställning (Las) medför att det automatiskt blir en fast anställning. Krav på obligatorisk utlysning och införande av arbete vid annat lärosäte som viktig merit vid sökande av tjänst (eller kvalificerat arbete utanför universiteten) skulle öppna för rörlighet.
Den andra förändringen som behöver göras är att koncentrera forskarutbildningen. Denna är alltför fragmenterad, både institutions- och ämnesmässigt. Vi kan ta statsvetenskap som exempel. Uppdraget är att utbilda omkring trettio doktorer per år i landet. I dag är forskarutbildningen i ämnet i realiteten utspridd på fjorton lärosäten vilket innebär att man har i genomsnitt två tre doktorander i varje årskull. Det säger sig självt att det inte går att bedriva en vettig forskarutbildning med så få doktorander.
Enligt vår bedömning kan i dag inget universitet i landet bedriva en internationellt gångbar forskarutbildning ens i ett relativt stort ämne som statsvetenskap. Det enda rimliga är därför att koncentrera forskarutbildning i de allra flesta ämnen till ett mindre antal lärosäten så att man kunde komma upp i något så när stora grupper om minst fem sex doktorander i varje årskull.
En aspekt av urvattningen är den kraftiga expansionen av nya ämnen och institutioner som följer av att allt möjligt skall akademiseras och att allt flera yrkesgrupper önskar stärka status och maktbas, varför forskarutbildning i forskningsmässigt svaga och långsökta ämnen blir vanligt, ofta med små doktorandgrupper.
Om man vill ha bra forskning snarare än forskning som gynnar olika särintressen bör spridning och fragmentering minskas. Här kunde man pröva den modell som använts för den nya rektorsutbildningen, nämligen att Vetenskapsrådet fick utlysa uppdrag inom forskarutbildningen som lärosätena fick söka och där de som uppvisat bäst resultat fick uppdragen för säg fem år. Resultat bör då inte i första hand vara en fråga om produktivitet – det uppnås ibland genom låg kvalitet – utan om värdet av kunskapsbidragen, det vill säga kvaliteten på doktorsavhandlingarna (vilket lätt kan avgöras genom förfrågan till de betygsnämnder som granskar dessa eller genom annan yttre expertgranskning). Detta skulle dels tvinga lärosätena att redovisa hur väl man skött forskarutbildningen inom sina olika discipliner, dels få fram ett välbehövligt nytänkande på området.
Förändringar för att höja kvaliteten i svensk forskning handlar således inte bara om ökade resurser och hur dessa skall fördelas. Ett större problem är att vi har skapat ett system som motverkar möjligheterna att få fram verkligt skickliga forskare.
Mats Alvesson
professor i företagsekonomi vid Lunds universitet
Bo Rothstein
professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet