"Invandrare missgynnas i rättskedjans alla led"

Publicerad 2005-03-11 18:56

Domstolarnas negativa särbehandling av invandrare är mycket tydlig när det gäller påföljd och straffmätning, skriver Christian Diesen.

Domstolarnas negativa särbehandling av invandrare är mycket tydlig när det gäller påföljd och straffmätning, skriver Christian Diesen.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Ny rapport: Polisen ägnar mer tid åt misstänkta brott av invandrare eftersom de är lättare att "sätta dit". Motivet kan vara rationellt. Erfarenheten visar att det är lättare att "sätta dit" en invandrare och när resurserna är begränsade satsar polisen på de fall som har bäst chans att nå domstolen. Invandrare missgynnas i hela rättskedjan. De anmäls oftare än svenskar, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Det visar en ny rapport som presenteras av professor Christian Diesen.

Ny rapport: Polisen ägnar mer tid åt misstänkta brott av invandrare eftersom de är lättare att "sätta dit". Motivet kan vara rationellt. Erfarenheten visar att det är lättare att "sätta dit" en invandrare och när resurserna är begränsade satsar polisen på de fall som har bäst chans att nå domstolen. Invandrare missgynnas i hela rättskedjan. De anmäls oftare än svenskar, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Det visar en ny rapport som presenteras av professor Christian Diesen.

I dag utkommer Likhet inför lagen, en tvärvetenskaplig antologi om hur man i den svenska straffprocessen tillämpar principen om att lika fall ska behandlas lika. Först bör sägas att likheten inför lagen är ett relativt begrepp, att det finns bestämmelser som ger domstolarna rätt att särbehandla vissa grupper. Vissa kategorier, som barn och psykiskt störda lagöverträdare, har rätt till en positiv särbehandling, medan andra grupper, som utländska medborgare och tidigare dömda personer, får särbehandlas negativt.

Intressantare är givetvis de situationer där personer är formellt likställda men där vissa i praktiken ändå särbehandlas positivt eller negativt. Frågan är alltså om en direktör och en arbetare, en man eller kvinna eller en svensk och en invandrare som anklagas för samma brott, behandlas lika av polis och domstolar. Och om utgången kan bero på var domstolen ligger och vem som är domare.

Rapporten, som när det gäller den rättsliga praktiken bland annat bygger på ett 50-tal examensarbeten på juristlinjen vid Stockholms universitet, konstaterar bland annat att kvinnliga förövare fortfarande betraktas i högre grad som offer för omständigheterna och döms därför i regel mildare än män.

När det gäller socialgruppstillhörighet tycks dock likabehandlingen i domstolarna ha ökat under de senaste decennierna. Direktören som anklagas för exempelvis hustrumisshandel löper lika stor risk att bli fälld som arbetaren som åtalas för motsvarande brott. Skälet till detta är helt enkelt att de flesta åtal, nästan 94 procent, också leder till fällande dom, när väl åtal väcks är det ytterst få som frias. Om man däremot betänker att direktörer i högre grad åtalas för avancerad ekonomisk brottslighet och att friande domar är särskilt vanliga i ekobrottmål kan man i stället säga att chansen för direktören att gå fri är betydligt större än för den arbetare som står åtalad exempelvis för stöld.

Den centrala frågan i dag när det gäller likabehandling ur ett klassperspektiv handlar alltså inte om den dömande verksamheten, utan om vilka möjligheter polis och åklagare har att föra ett misstänkt brott till åtal. Och vid utredningen av misstänkta brott befinner sig personer ur de lägre skikten i ett underläge, inte bara för att de i regel begår mindre sofistikerade brott, utan även för att de är sämre på att försvara sig.

Särskilt tydligt blir underläget för dem som är svagt socialt anpassade eller dåligt integrerade. Historiskt sett och även i dag (om vi bortser från trafikförseelser) begås de flesta brott av de underprivilegierade, vilket helt enkelt är ett uttryck för maktförhållandena i samhället. Därför är det inte heller förvånande att personer med utländsk härkomst i dag svarar för en hög andel av den samlade brottsligheten i Sverige.

Att invandrare och deras barn verkligen begår fler brott än motsvarande socioekonomiska grupp svenskar (exempelvis socialgrupp III) är varken bevisat eller bevisbart. Däremot kan vi konstatera att personer med utländsk härkomst svarar för en betydligt större del av de anmälda brotten än vad som motsvarar deras andel av befolkningen (cirka 20 procent). Denna överrepresentation innebär alltså att invandrare oftare anmäls för brott och skälet till detta kan vara att de som drabbas av invandrares brottslighet är mer benägna att anmäla brottet än om förövaren varit svensk, att man är mindre villig att vara överseende eller göra upp i godo.

En viktigare förklaring utgör dock polisens ingripandebenägenhet och spaningsprioritering. Sannolikheten för att stöta på brottsliga gärningar eller för hitta en okänd förövare anses av erfarenhet som skapat en självuppfyllande profetia vara större om man söker bland invandrare än bland svenskar. Och sannolikheten för att kunna föra en brottsutredning till ett framgångsrikt slut är större gentemot en misstänkt invandrare än mot en misstänkt svensk. Alltså inriktar sig polisen i sin spaning och i sitt utredande i högre grad mot personer av utländsk härkomst.

Våra undersökningar visar helt enkelt att polisen tycks ägna mer intresse åt misstänkta invandrarbrottslingar och mer tid åt misstänkta invandrarbrott. Benägenheten hos åklagare att tillgripa tvångsmedel, exempelvis anhållande och häktning, är också större när det gäller misstänkta personer av utländsk härkomst.

Orsaken till särbehandlingen kan ligga i fördomar och ren diskriminering, men motivet kan också vara rationellt: Erfarenheten säger att det är lättare att sätta dit en invandrare och i en situation med begränsade resurser satsar man på de fall som har bäst odds att nå domstolen. Särskilt när det gäller ord-mot-ordsituationer (som förekommer exempelvis vid våldtäkt, misshandel och olaga hot) har en invandrare från ett land utanför Västeuropa svårt att hävda sin trovärdighet mot en svensk.

Till följd av polisens (och åklagarnas) prioriteringar är invandrarnas andel av de åtalade brotten ännu högre än för de anmälda. För vardagsbrott som snatteri och olaga hot, men även för våldsbrott och sexualbrott, är överrepresentationen markant (och tydlig även i jämförelse med svenskar med samma socioekonomiska tillhörighet). I Stockholms tingsrätt är exempelvis cirka 45 procent av de åtalade av utländsk härkomst. En tillkommande förklaring till den förhöjda åtalsandelen är att färre ärenden kan avslutas genom strafföreläggande (vilket alltså tyder på att personer av utländsk härkomst är mindre benägna än svenskar att erkänna brott).

Vid domstolsprövningen kan man på marginalen se en viss tendens till att domstolarna i högre grad fäller personer av utländskt ursprung än svenskar i gemen, men där skiljer sig inte invandrarna från svenskar med underklassbakgrund och tendensen varierar i styrka mellan olika brottstyper och domstolar. För utgången i skuldfrågan kan det också ha betydelse om de är en svensk eller en annan invandrare som är brottsoffer.

När det däremot gäller påföljd och straffmätning för personer av utländskt ursprung är den negativa särbehandlingen desto tydligare. Särskilt när valet står mellan fängelse och påföljder som villkorlig dom, skyddstillsyn eller samhällstjänst är personer av utländsk härkomst i ett sämre läge. För dem blir det fängelse i några månader i fall där den svenske förövaren av samma brott (exempelvis rattfylleri eller misshandel) kommer undan med en icke frihetsberövande påföljd.

Samma brott, med samma faktiska omständigheter, bedöms ofta som allvarligare när det är en invandrare som är förövare, det tycks finnas större behov av att statuera exempel och domstolen hittar inte de förmildrande eller sociala omständigheter som kan medföra en lindrigare bedömning eller ett alternativ till fängelsestraff. Även vid själva avtjänandet av fängelsestraff behandlas personer av utländsk härkomst mindre gynnsamt och har exempelvis svårare att få permissioner, förflyttningar till öppen anstalt eller fotboja.

Sammanfattningsvis ser vi alltså att personer av utländsk härkomst särbehandlas negativt i rättskedjans alla led: Personer med invandrarbakgrund anmäls oftare, åtalas oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Särskilt tydlig är denna negativa särbehandling när det gäller invandrare från länder utanför Västeuropa, den kategori som polisen kallar blattar.

Självfallet innebär denna prioritering att många oskyldiga invandrare blir föremål för polisens intresse och det går att hitta tydliga exempel på att vissa invandrargrupper, exempelvis västafrikaner, utsätts för ett diskriminerande polisintresse. Därav kan man dock inte samtidigt dra slutsatsen att det sitter en mängd oskyldiga invandrare i våra fängelser. Snarare talar den starka restriktiviteten med åtal, det vill säga den generellt alltför höga nedläggningsfrekvensen när det gäller brottsutredningar, för att de fall som tas till domstol också bygger på en mycket stark bevisning. Detta betyder i så fall att den huvudsakliga följden av polisens särskilda intresse för invandrares brottslighet inte är att fel personer misstänks och fängslas utan att motsvarande svenska förövare av brott kommer undan. Eller kommer undan lindrigare. Invandraren utsätts för en tvångsåtgärd (exempelvis husrannsakan, kroppsvisitation eller häktning), men svensken slipper. När utredningen mot den misstänkte svensken läggs ned, lever motsvarande utredning mot den misstänkte invandraren vidare. Utlänningen döms till fängelse eftersom han inte är anpassad, men svensken får tillgodoräkna sig förmildrande omständigheter och får chansen till återanpassning.

Denna rättspolitik är inte unik eller märklig, tvärtom. I nästan alla samhällen och i alla tider har de utifrånkommande och de utanförstående behandlats strängare än de bofasta och välanpassade. Det ligger i straffrättskipningens historiska natur att vara mildare mot ingruppen än mot utgruppen, och detta tänkande lever kvar än i dag, medvetet eller omedvetet. Därför är det också på sin plats att man i Sverige erkänner detta förhållande och inte låtsas som om vi tillämpar en fullständig likhet inför lagen.

Det är signifikant för den svenska situationen att vi i det närmaste, till skillnad från de flesta andra länder, saknar forskning om invandrares brottslighet och att man utelämnar etniska variabler i den offentliga statistiken. Syftet med denna politiska korrekthet kan vara vällovlig och bygga på omsorg om de etniska minoriteterna; om vi talar om hur många brottsutredningar som riktas mot invandrare får de främlingsfientliga vatten på sin kvarn ...

Men då döljer man antingen att polisen är fokuserad på att jaga invandrare (och låter svenska brottslingar komma undan) eller att vissa befolkningsgrupper av utländskt ursprung faktiskt begår fler brott än motsvarande svenska befolkningska­tegori och att integreringspolitiken misslyckats.

Tipsa via e-post
(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

malaria_500
Foto:Erik Esbjörnsson

Dödstalen har halverats sedan millennieskiftet. Nu väntar vaccin. 6  3 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

premium DN:s vetenskapsredaktör: Någonting har hänt i kampen mot malaria det senaste decenniet.

krucifix_144102
Foto:TT

Vid firandet av påven Johannes Paulus II. Mannen krossades till döds av jättelikt träkrucifix. 6  2 tweets  3 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:
Webb-TV
Hör Martin och Felicia sjunga sina bidrag till European Song Festival!

Snart avgörs European Song Festival. DN har träffat Sveriges hopp. 2  0 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons: