Israel var för mig länge landet Annorlunda. Sex år gammal såg jag Folke Bernadottes Vita Bussar stanna utanför mina föräldrars lilla hotell i Malmö. Skräckslagen såg jag hur utmärglade benrangel bäddades ned i hotellets badkar när sängarna tagit slut. Senare i livet förstod jag varför de hade kommit och varför Israel var en historisk nödvändighet för ett statslöst och förföljt folk. Jag besökte landet många gånger och fick flera vänner. Som biståndsminister slöt jag 1995 det första och enda avtalet med Shimon Peres om gemensamma insatser för jordbruksprojekt i Afrika.

Mina känslor för Israels folk har inte förändrats över åren, men av min ungdoms dröm om en klasslös och glädjerik kibbutzsocialism har det blivit en stat som kollektivt bestraffar ett utarmat och statslöst grannfolk, utlöser obegränsat våld mot civila och FN-byggnader i Gaza, systematiskt ockuperar och annekterar palestinsk mark samt bryter mot krigets lagar och internationell humanitär rätt.

Det militära överfallet på de FN-sanktionerade hjälpsändningarna ”Ship to Gaza” är ytterligare ett exempel på hur Israel utökar sin rättslösa våldsanvändning bortom sitt eget territorium. Vi minns fortfarande hur 29 israeliska agenter i mars i år genom förfalskning och stöld tillskansade sig flera EU-medborgares och andras pass för att genomföra en illegal avrättning på främmande mark, i Dubai.

Samtidigt blir landet, likt Nordkorea, allt svårare att besöka. De som kan misstänkas för ”anti-israeliska” ståndpunkter avvisas som säkerhetsrisker. Senast var det Noam Chomsky och tre unga Olof Palme-stipendiater som drabbades.

Rättstaten försvagas och själva demokratin ifrågasätts. Ty ”Mellanösterns enda demokrati” är en demokrati egentligen bara för judar, för araberna en halvdemokrati och för de ockuperade ett dåligt skämt. Den förre chefen för American Jewish Congress, Henry Siegman, fruktar att bosättningspolitiken låser in Israel i ett kolonialt apartheidliknande projekt.

Israel är också en kärnvapenbestyckad regional supermakt som hotar freden i regionen. Till och med USA:s regering ser i dag Israels politik mot arabvärlden och palestinierna som ett säkerhetspolitiskt hot.

Så länge omvärlden inte reagerar med kraftfulla åtgärder mot den folkrättsstridiga israeliska politiken kommer oskyldiga fortsatt att dödas och skadas. Med fortsatt straffrihet för Israel hotas också freden, och vår inaktivitet gör oss till medskyldiga.

Gideon Levy skrev (i Arena 1/2010) att Europa måste överge sin likgiltiga passivitet och inse att dess säkerhet kan påverkas av nästa krig i Mellanöstern som kommer förr eller senare.

Utrikesminister Carl Bildts försök under det svenska EU-ordförandeskapet att få lite skärpa i politiken möttes med det vanliga argumentet att ”det kan skada fredsprocessen”. Men en fredsprocess utan reellt tryck på Israel blir inget annat än en slogan bakom vilken Israel fortsätter sin illegala expansion.

De fördömanden som nu kommer från EU och Carl Bildt sker mot bakgrund av piratattacken mot ”Ship to Gaza”. Orden är välkomna, och EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton kräver nu en fullständig utredning om under vilka omständigheter detta inträffade. Hon kräver även ett omedelbart, uthålligt och ovillkorligt öppnande av gränsövergångar för att släppa in humanitär hjälp, kommersiella varor och personer till Gaza.

Men orden måste följas av operativa konsekvenser. Israel nonchalerade totalt protesterna efter Gazakriget och smutskastade Goldstonerapporten som anklagade den israeliska krigsmakten för krigsförbrytelser.

Eller som den israeliske journalisten Gideon Levy skrev: ”När världen talar om Goldstone, talar vi om Förintelsen, när de talar om ockupation, talar vi om Iran”. Hans landsman, författaren David Grossman, uttrycker Israels dilemma så här: ”Vi har dussintals atombomber, stridsvagnar och stridsflygplan. Och vi konfronterar ett folk som har inget av detta, och ändå ser vi oss själva som offren.”

Grossman bryter mot ett tabu. Hittills har omvärlden med rätta påtalat risken för att Iran skaffar sig kärnvapen men utan att med ett ord tala om Israels faktiska innehav. Sveriges och EU:s trovärdighet i frågan skulle stärkas av att stödja förslaget i FN om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Spänningen i regionen skulle också minska.

EU:s utrikesministrar borde nu följa EU-domstolens utslag från den 25 februari om att Israel inte får sälja varor till EU som framställs av illegala bosättare. Utslaget kom med anledning av den tyska läskedrycksföretaget Brita som köper råvaror från bosättningen Mishor Adumin på den ockuperade Västbanken.

I maj 2009 strök den statliga pensionsfonden i Norge det israeliska försvarsmaterialföretaget Elbit Systems från fondens investeringslista på grund av att Elbit bidragit till byggandet av den illegala muren på palestinsk mark. I mars i år följde svenska pensionsfonder det norska exemplet.

Vi borde nu kunna förvänta oss samma konsekvens och handlingskraft av EU:s politiker.

Morden i Medelhavet har också gett Goldstonerapporten ny aktualitet. Den 10 mars krävde EU-parlamentet att EU och dess medlemsstater skulle implementera rapportens rekommendationer och utkräva ansvar för alla brott i Gazakriget mot internationell rätt, inklusive påstådda krigsförbrytelser.

Samtidigt menar jag att biståndminister Gunilla Carlsson, som i dagarna slagit till mot sina egna Sida-anställda, borde visa samma handlingskraft mot Israels regering som systematiskt i Gaza förstört 45 projekt för hundratals miljoner kronor finansierade med svenska skattemedel. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon skickade efter kriget Israel en räkning på 11 miljoner dollar för bombade FN-byggnader.

Problemet Israel kan också bli en svensk valfråga.

”Vi vill att allt försvarsrelaterat samarbete mellan Israel och Sverige ska upphöra, exempelvis ska den svenska militärattachén i Tel Aviv kallas hem och Sverige bör inte bedriva någon form av vapenhandel med Israel”, skrev de tre rödgröna partierna i Aftonbladet den 17/2 2010. En rödgrön regering kommer också att vara beredd att delta med FN-mandaterad fredsfrämjande trupp i området.

För socialdemokraterna tillkommer problemet Labour, ”broderpartiet”, som är medlem i Socialistinternationalen. Sönderslitet av intern maktkamp och delaktigt i krigspolitiken, kan man inte längre påstå att Labour är värdigt vårt stöd.

Vi bör i stället visa vår solidaritet med de många israeliska organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter och fred samt givetvis med det palestinska folket som också har rätt till skydd enligt FN:s fjärde Genèvekonvention.

Pierre Schori
f d FN-ambassadör och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten. Ordförande för Olof Palmes Minnesfond och under kommande höst gästprofessor i New York. Utkom i april med boken ”Vägen ut ur Afghanistan” (Leopard förlag).